Ett alltför vanligt samtal på telefon:

Kund: Jag skulle vilja pierca mig idag.
Piercare: Det är tyvärr fullt idag, men imorgon finns det tider.
Kund: Jaha. Så det finns alltså inga tider kvar idag?
Piercare: Nej tyvärr.
Kund: Men jag ska ju bara göra ett hål i ________, det går ju snabbt.

 Tror folk att det finns express-piercing-tider? "Jo visst, jag glömde att vi har sned-tider. Du får en minut bokad utan garantier att det blir rakt och snyggt, men du får den idag". Gör folk samma sak när de ska till läkaren eller plastikkirurgen? "Jasså det är fullt? Men jag ska ju bara göra en storlek större, det tar ju inte så lång tid".
 Folk tror att allt som involverar en piercing är över på en minut. Det är inte riktigt så enkelt kära ni. Vill man få en bra och korrekt utförd piercing, eller vill man bara ha en piercing snabbt?
 Valet borde vara enkelt. Tänk ett steg längre. Det är inte en "löpande-band-princip". Man vill göra bra piercings som har de bästa möjligheterna och förutsättningarna att läka. Visst finns det folk som vill tjäna snabba pengar och som gör hål i folk på stående fot, men det blir allt som oftast inte bra.
 Att folk inte är måna om sina piercings är ledsamt. Det är inte ett par nya cheap monday-jeans eller fräcka nithandskar som man kanske tröttnar på efter ett halvår eller slänger bort för att det inte var så chockerande som man ville. Det är en förändring av sig själv och om man tar så lätt på sig själv kanske man borde ägna sig åt att bygga korthus eller köpa de nyaste fräckaste hetaste senaste flashigaste alla-hollywood-stjärnor-har-dessa saker, istället för att fullkomligt skita i sig själv.


Morgonens skiva uteblir för dagen på grund av människans högmod och degradering av sig själv.

 Som rubriken tydligt uttrycker det; Mustachen är väck. Vi hade en himla trevlig tid, mustachen och jag. Vi drack varma drycker tillsammans, vi drack kalla drycker tillsammans. Vi kittlade sessan på läppen sin när vi pussades. Vi fick sås på oss när vi åt kvällsmaten tidigare ikväll.
 Men vi kände att nog var dags för oss att ta farväl av varandra. För den här gången i alla fall. Men det var bra mycket trevligare denna gång än sist vi sågs. Och någonting säger mig att vi kommer att ses igen. Nu är helt enkelt bara inte rätt tillfälle. Den satt ändå lite i vägen för min tillkommande piercing.

Mustachen, I SALUTE YOU!
R.I.P.

...borde slaktas, demoleras och molesteras som det avgrundsas det är. Om man söker på ordet norm via söksidan Wikipedia får man fram följande:
# samhällsnorm inom filosofi, samhälls- och beteendevetenskap, mer eller mindre vedertagen regel eller rättesnöre.
# sociala normer, begrepp inom samhälls- och beteendevetenskap, för underförstådda förväntningar och regler i en social gemenskap.
Man får även fram ett matematiskt svar, men då jag inte är ett större fan av matematik av den sorten avstår jag från att ta med det här.
Jag kan förstå och anpassa mig till samhällsenliga regler och rättesnören, de behövs i vårt samhälle för att på alla sätt förhindra människan att förgöra sig själv alltför snabbt.
Mitt problem ligger i de underförstådda förväntningarna och reglerna i sociala gemenskaper. Om man istället baserade sin sociala gemenskap på tolerans, empati och ömsesidig respekt, skulle då inte världen vara en bra mycket trevligare plats att spendera sin universala milisekund i?
 Jag antar att jag har för höga tankar om människan i sig, för det är en utopi och kommer för alltid att vara det. Det finns helt enkelt för många människor som inte är kapabla till att känna vare sig empati eller respekt gentemot en medmänniska, än mindre kompatibla med något så enkelt som tolerans. Hur kommer det sig att det ska vara så svårt att vara mot andra som man vill att de ska vara och agera mot en själv? Det är i grunden en gyllene regel som står att finna i, vågar jag påstå, de allra flesta religioner, till och med i Church of Satans stadgar. Modifierat.
 Några av människans äckligaste egenskaper är envishet, högmod och avundsjuka, vilka alla kan leda till fördomar och hat mot sådant som är för individerna i fråga främmande och, kanske just därför, lite skrämmande för att det är något nytt och okänt. Det står att finna genom mänskligehetens historia en tydlig alienation gentemot sådant som är okänt och främmande. Bemött i större skalor blir responsen snarare avvíkande och fientlig än hos en enskild individ, som kanske med ett nyfiket öga vill undersöka och ta reda på. Hon kanske inte fattar tycke för det som står främmande inför henne, men själva akten i att undersöka och viljan att veta sätter henne i så mycket mer positivt ljus än den stora massan. Det kan även vara som så att den ensamma individen inte har några val annat än en undersökande aktion gentemot det okända, skulle hon kanske vara i fara eller i en annars för hennes person påfrestande situation. Den stora massan kan sätta tro och styrka i sitt antal och gemensamt gå emot det som är nytt och avvikande. Något som har demonstrerats sedan människan började agera i grupper.
 Det normativa, gruppens sociala egenskaper, föder vare sig tolerans eller förståelse. Endast i oss själva som individer kan vi ändra och förändra.
Ironiskt nog behövs den stora massan för ändamål som dessa.


Morgonens skiva: THE OCEAN COLLECTIVE - "Fluxion"

 Måndag morgon. Dimma. Regn. Vintertid. Världen ler, fast vi kan inte se det för det finns inte en tillstymmelse till hål på det stora mörkt grå som täcker himlen ovanför oss. Man drar sig för att göra sig i ordning för man vill verkligen inte ge sig ut. Man vill inte gå till jobbet. Man vill lägga sig och dra täcket över huvudet, blunda och sedan vakna upp precis innan sessan kommer hem, precis innan solskenet kliver innanför dörren.
Man skjuter ständigt upp att göra sig i ordning för att motvilligt gå till jobbet. Dagar som dessa är oftast olidligt långa då mörkret har dygnet i sitt grepp exakt hela tiden. Det är mörkt när man vaknar, mörkt när man går till jobbet, mörkt när man jobbar, mörkt när man går hem och mörkt när man lägger sig. Har man då inget stimulerande eller roligt jobb som man faktiskt trivs med och tycker är genuint askalas, då tar dagarna aldrig slut.

 Jaja, får väl försöka ta mig an disk och dusch innan det är dags att gå. Kommer inte hinna så mycket som jag planerat. Jävla mörker.


Morgonens skiva: THE DILLINGER ESCAPE PLAN - "Calculating Infinity"

Fick rådet att inte vara så mycket till lags, att inte göra för mycket för dem för då kommer de att äta upp hela mig. Om jag gör det så kommer de ha mig dansandes efter deras pipa hela tiden, oavsett vad det än gäller. Jag kommer inte att kunna ifrågasätta någonting av det de säger åt mig att göra.
 Varför, med det rådet endast en dag gammal, säger du då att du kan tänka dig att jobba gratis? Varför säger du att det inte gör någonting att jobba på en RÖD dag, för du har "ingenting bättre för dig"? Vem är det som är inställsam och slickar så kopiöst sjuka mängder röv att det praktiskt taget stinker ur din mun?
 Du säger att det gäller pengar, du måste ha pengar. Fattar du inte att du säger emot dig själv? "Jag behöver pengar men om det inte blir mycket jobb så kan jag stå här gratis". Din mentala spärr är beundransvärt stark om du inte fattar att du säger emot dig själv med dina skäl, men jag betvivlar att det ens finns någon som helst spärr i dig.
 Tror du att någonting kommer att vara "bra nog" för att du ska få betalt? Ingenting kommer att vara bra nog för dem då du rakt ut säger "Varsågod och våldför er på mig, blir det bättre om jag tar tag i mina anklar?". Om det mot all förmodan skulle bli mycket att göra på denna röda dag så kommer du ju att stå där utan betalt, för det blev inte "tillräckligt" bra.
 Hur har din hjärna kommit att stanna vid tillståndet "infantil"? Tryckte du på pause vid ålder fyra och råkade sedan slå sönder kontrollen? Eller är du kanske evolutionens egna lilla practical joke? Ingenting av det du säger går ihop då du för dig med motsägelser i precis allt du gör.
 Hur kan du inte förstå, att det jag gör, gör jag för att underlätta för kvalité och produktion. Jag skiter i dem och vad de tycker. Det du gör, gör du endast för att förbättra ljuset på dig själv. Det kommer att sticka dem i ögonen en dag, när de känner sin egen skit dofta från din mun.

 Dumhet stör mig.


Morgonens skivor: PELICAN - "Australasia" vs. CULT OF LUNA - "Salvation"
 

 Det måste ha varit något av det sjukaste jag någonsin stoppat i min mun. Yoggi med browniesmak. En otroligt bisarr smakupplevelse minst sagt. Kan inte ens bestämma mig för om den var god eller äcklig, men bisarr täcker in den huvudsakliga uppfattningen. Det är två saker som jag i alla fall, aldrig ens har tänkt tanken på att para ihop. Ungefär som en läsk jag prövade härom veckan; Banan och chokladsmak. Mycket bisarr. Den kommer aldrig att införskaffas igen, det kan jag lova.
Kommer då yoggi med browniesmak att ätas igen? Vet inte. Jag kommer inte att köpa den själv. Bjuds jag på den så visst, om så bara för att få klarhet i vad jag faktsikt tycker om den. Men jag kommer inte lägga pengar på den.
Jag tror faktiskt inte att Yoggi borde gjort det heller.


Morgonens skiva: NEUROSIS & JARBOE - Neurosis & Jarboe"

Håller på att lära mig den otroligt fascinerande konstformen kallad branding. Kort och gott förklarat är det brännmärkning, dock inte som på tecknad film där bonden eller vederbörande antagonist till den lilla kossan eller hästen kommer med ett stort massivt brännjärn. I stället använder man sig av x antal järnbitar i olika böjningar som man hettar upp och bränner in mönster med. Denna variant av branding kallas för multi striking, där man gör fler "nedslag" som bildar en symbol eller ett mönster.
Branding har förekommit genom historien, främst allmänt känt som märkning av boskap eller slavar eller som en slags bestraffning. I dagens samhälle har branding däremot tagit plats inom kroppsmodifikationskulturen tillsammans med främst tatuering, piercing och scarification.

 Pratade just med min bror och tvilling (han är så klart den onda) som var på rockklubb i hufvudstaden. På en måndag! Respekt. Helt klart. Vi lyssnar på ganska mycket samma musik fastän vi huserar på olika håll i landet och brukar då och då tipsa varandra om spelningar i varandras städer, oftast med grymma ultimatum om att den ena ska komma till andre och vice versa.
Det där är ett litet mysterium i sig, varför de lägger konserter och spelningar på veckodagar och inte i slutet av veckan när de flesta av oss döda faktiskt är lediga. Visst, kalla mig lillgammal eller vad fan som, men det hela skulle faktiskt bli en så mycket mer givande upplevelse om man inte behövde oroa sig för dagen efter med arbete och vad annat.
Om en spelning/konsert är bra kan den leda till euforiska tillstånd som kanske kräver en öl eller två, alternativt malibu med mjölk, efteråt och om man måste oroa sig för "framtiden" kan den euforiska upplevelsen lätt bli förgången, oanvänd och förmulten, outnyttjad döendes i tystnad.


Kvällens skiva: RED SPAROWES - "Every red heart shines toward the red sun"

 Min plan är att se hur länge jag kan gå utan raka mig. Jag har hållit på sen 16:e augusti och har klarat mig bra. Det som syftas på då vi säger "inte raka" är ansikte och huvud med undantag för hals och överläpp. Den sistnämnda delen är svårbestämd. Ska den rakas, ska den inte rakas. För tillfället är den orakad, men man vet aldrig. Prövade detta tidigare i år, men när jag fick se ett kort på mig med orakad överläpp åkte den genast av. Men det kanske blir annorlunda nu. Skägget är annorlunda nu så det kanske passar in bättre, i den större helheten.
 Tänkte att jag skulle ordna en ny bild på mig själv då den ordinära inte längre är så aktuell, men vi får se. Det hela urartade i ett galet photoshop-skapar-mani, men jag lägger i alla fall ut ett alster här. Sen får vi se vad jag kan bestämma mig för.

 Så har då min mor lämnat oss för sin egen hemstad och sin egen lägenhet, för sin vardag och sitt arbete. Avsked har aldrig haft en glädjefull klang om sig, men jag försöker alltid att se det positiva. Man kommer att återses, frågan är bara var, hur och när. Själva ordet avsked känns ganska tragiskt, nästan gotiskt deprimerande, ett ord som jag själv förknippar i sammanhang som begravningar och dylikt. Att ta avsked av någon.
Att skiljas åt från någon på en perrong, det är inte ett avsked. Det är endast ett avbrott i den tid som man får spendera med varandra, en paus.
Många relationer sattes på paus efter gymnasiumet i samband med att i stort sett hela bekantskapskretsen flyttade till fastare mark och grandare städer. Det roliga är att varje gång man stöter på någon av dem så ersätts paus med play och man kommer igång i stort sett där man stannade upp. Nu kan detta sannerligen inte visualiseras i varje enskild relation, men det är en realitet som gång på gång träder i kraft i våra liv. I mitt i alla fall.
Hade denna realitet kunna påvisas i varje relation hade det inte varit så himla amuserande. Det måste finnas skillnader och olikheter i de relationer vi genomgår, vart annars är charmen med dem? Man måste få skratta åt dem som stannat i sin egen evolution eller glädjas åt dem som utvecklats mot framgång och rikedom, förstummat överväldigas åt dem som fortsatt på vägar ingen trodde möjliga för dem eller helt enkelt bara minnas dem som inte längre vandrar bland oss.
Vissa finner det otroligt stimulerande, på ett mindre intelligent sätt, att glädjas åt andras olycka och med andra så menar jag ansikten från förr. Det kan vara en gammal klasskompis eller ens bästa vän från högstadiet, en ytlig bekantskap eller en vän som helt enkelt bara gled bort. Jag själv är inget undantag. Men jag försöker att bättra mig och istället söka finna kunskap om hur, vad och varför när jag stöter på sådana ansikten, i stället för att kort och skamligt hitta på ursäkter för att undkomma den pinsamma situation som uppstår när man säger att man "kan höras" eller "måste träffas".
Alla har en historia att berätta. Vi måste bara ge oss tid att lyssna på dem.


Kvällens skiva: MASTODON - "Call of the Mastodon"

 Min mors ankomst gick som på räls. Bokstavligen och metaforiskt. Tursamt för henne så hade min bättre hälft slutat jobbet och befann sig i närheten av centralstationen när hon kom fram, så hon kunde möta upp det vilsna fåret och ta med henne på café.
Vi möttes upp efter att jag slutat och begav oss hemåt för något att äta innan jag lotsade henne vidare till en gästlägenhet där hon nu huserar. Riktigt najs får man lov att säga. En ateljélägenhet högst upp i ett femvåningshus, utan hiss desvärre, med stora fönster som täckte en hel vägg. Sen att fönstren började två meter upp och själva var minst en och en halv meter säger ett och annat om takhöjden.

 På väg hem därifrån pratade jag med min vän, som för närvarande ska göra om en hemsida åt mina chefer, om vilka skumma typer de verkligen är. De har en massa planer för jobbet som vi som arbetar där inte får känna till. Varför vet jag inte. Tycker själv att det hade varit bra mycket bättre att dela med sig av planerna så man kan brainstorma tillsammans. Fast då kanske gränsen mellan chef och arbetare (läs master and slave) överskrids, eller ännu värre, brister.
Det hade ju varit som världens undergång. Eller?

 Mamsen är på väg hit nu för nya och spännande excursioner med oss. Själv är jag lycklig bortom allt förstånd som faktiskt är ledig idag och kommer att vara det de närmaste fyra lördagarna som kommer. Är inte det smutt så säg?


Morgonens skiva: PARKWAY DRIVE - "Horizons"





 

 Varför väntar man alltid med saker ända tills det nästan är för sent? Min mamma kommer på besök idag och stannar över helgen och fastän hon inte ska bo här vill man ändå ha det någorlunda rent och städat. Så varför vänta tills kvällen innan med att ta itu med städning och dylikt? Varför dammsuga samma morgon?
För att det är praktiskt kanske.

En fördel med att bo ganska så litet är att det faktiskt går makalöst fort att städa. Dammsugningen är över innan man ens blivit tvungen att byta kontakt. Praktiskt. Väldigt så när man gör det samma morgon, för det dras inte in något skit mellan det och tidpunkten när man kliver in genom dörren med sina gäster. Klart och med en härlig doft av rent, med en bakgrundstouch av tropiska frukter.
Att göra saker på morgonen passar mig oavsett. Jag är ändå uppe och genom att få det gjort då så förloras ingen tid senare på dygnet. Effektivitet. A och O.

Morgonens skiva: UNDEROATH - "Act of Depression"

 Jag är ett stort fan av sådant som inte är som det först verkar. I positiv bemärkning så klart. Läste härom dagen ut Carolina Gynnings bok "Ego Girl" och kände mig imponerad av henne. Hon har en enorm drivkraft i sig och satsar allt efter det hon vill och det är beundransvärt. Att hon sedan träffat på tok för många rtards och kanske fått i sig för mycket kokain, det får stå för henne. Det i sig är också beundransvärt, då hon faktiskt gör detta i och med boken. Hon har gått igenom skit och dödlig snö och kommit ut levande på andra sidan, som en bättre människa, mer i fas med sig själv. All cred åt henne. Hon går sin egen väg och det är en livstil fler borde följa.
 Det roliga i historien är då att jag tittade bort från datorn mot vår hylla över sängen där våra böcker stoltserar med prydliga omslag och då slog det mig. Om någon utomstående såg den hyllan skulle ingen gissa sig till att personen som läste fröken Gynnings bok faktiskt var jag. De skulle nog satsa sina pengar på att min kvällslektyr var herr Browns "Angels and demons" några centimeter längre åt höger på hyllan, men det är faktiskt min älskling som huserar inom de pärmarna. Allt är inte alltid som det först verkar. Jag gillar det.


Morgonens skiva: UNEARTH - "The Oncoming Storm"

 Så var dagen till sist kommen. Den skulle en dag komma, det visste vi alla, men den har hela tiden mest bara skymtats bortom horisonten. Naivt har jag hela tiden tänkt, nej mer hoppats, att den aldrig skulle komma närmre än så. Men nu har den så till slut kommit, dagen innan min fasta kollega kommer tillbaka från semestern.
Det har varit två helt fantastiska veckor på jobbet, när jag nu jobbat med min bästa vän och en underbar kollega. Allt har fungerat som ett oändligt gudomligt klockspel som aldrig har smorts och heller aldrig kommer att behövas smörjas och oljas in. Inga frågor, inga krav. Endast glada miner, skratt och glädje i arbetet. Känns väldigt sorgligt att jag inte kommer att möta upp med honom på väg till jobbet imorgon.


Morgonens skiva: FULL BLOWN CHAOS - "Within The Grasp Of Titans"

 Vad signifierar en hjälte egentligen? Är det någon som ingriper vid en pågående misshandel eller måste man ha tights och mask? Jag hoppas och tror att alla skulle välja det första alternativet. Tights och mask i all ära, men i det verkliga livet fungerar det tyvärr inte så. Superhjältar existerar i vår ändlösa fantasi och där får de aldrig någonsin dö ut. Fantasin är ett livsviktigt moment i våra liv som vi, vågar jag påstå, inte klarar oss utan.

 Jag kan inte direkt påstå att jag hänger med i nyheterna och vad som händer omkring oss i samhället och världen, men man försöker så gott man kan. Läste imorse om Alex da Silva som avbröt en misshandel för två år sedan och fick sitt knä avsparkat. Att kunna stå upp för en medmänniska i en sådan situation kräver enormt mod och medkänsla och framför allt ett öppet hjärta för vad som är rätt och orätt. Att det skedde på en parkeringsplats där andra personer strök omkring ger Alex endast mer cred, då det var tre personer som misshandlade en fjärde.

 Man kan nominera sin egen vardagshjälte på nätet och jag måste erkänna att jag inte är så mycket för det personligen. Jag tycker om att ha mina hjältar i tights och mask. Istället får Alex da Silva min röst för Dagens Medmänniska, trots att det var över två år sedan. Dagens samhälle och världen av idag behöver inga hjältar, de behöver medmänniskor som vågar stå upp emot orättvisor och förtryck, våldtäkter och misshandel.

 För övrigt så vill jag endast påtrycka vikten av att läsa in ordet "hjälte" som könlöst. Vem som helst kan vara hjälte oavsett kön. Man kan kategorisera in dem i "hjälte" och "hjältinna" bäst faen man vill, men de gör väl ändå samma sak? Om man ser till hjältarna i tights och mask, är inte deras förklädnad till för just detta ändamål? Att de faktiskt kan vara vem som helst? Oavsett kön.
Om man sen vill kasta bort mystiken genom att kalla sig för WonderWOMAN eller SpiderMAN så är det väl upp till var och en.


Morgonens skiva: STILL REMAINS - "The Serpent"

 Fredag igen. Önskar jag kunde säga att jag äntligen ska få vara ledig imorgon men så är inte fallet. Känns helt okej i alla fall då jag får jobba med en av de bästa plus att jag blir ledig nästa lördag när min mamma passande nog kommer på besök. Ska inte gnälla så mycket annars heller, för jag kommer vara ledig fyra helger i rad efter denna och det känns mycket bra. Visst, det genererar i mindre pengar men det blir desto mer kärlek och umgänge.

 Cheferna var inne på studion hela dagen igår. Det hade varit en helt okej dag som faktiskt hade varit över hyfsat snabbt då vi hade att göra hela dagen, men det blev en oändlig historia enbart p.g.a. att de var där. Man går liksom och spänner sig hela tiden i väntan på att det ska börja klagas på någonting, vare sig det är att blommorna vattnas för mycket, de vattnas för lite, musiken är för hög, musiken är inte passande för klientelet, what ever.
Klart det klagades. Men jag orkar inte bry mig. De får klaga hur mycket de vill, så länge de inte är där hela tiden. Det blir mindre gjort då. De suger ur en del av produktiviteten och glädjen i det hela.

Nej, måste duscha nu. Disken är gjord, ipoden är laddad.
Ny dag, nya horisonter.


Morgonens skiva: YELLE - "Pop Up"

 Vad ska man säga om världen egentligen? Det är ju lätt att tappa fotfästet när man läser tidningar eller kollar nyheter på text-tv eller online. Överallt är det våld, död och ytlighet.
Ungdomar idkar stenkastning mot polis i Köpenhamn i kampen för att få ett nytt Ungdomens Hus.
En 14-årig student sköt omkring sig på en skola i USA och skadade fyra innan han tog sitt eget liv. Låter som en bekant företeelse.
En äldre man sköt en tonåring med hagelbössa, som trakasserat mannen med sina kamrater och mopeder. Flertalet anmälningar mot ungdomen hade lämnats in, men inget hände. Förrän det var för sent.
Britney Spears visar allt i sin nya musikvideo. Med "allt" innebär då att hon inte har någon top utan döljer sina bröstvårtor endast med ett löv. Då faller väl hela begreppet "allt"? Och vem fan bryr sig?
En man har hängt sin ex-frus kanin. Posh vill flytta hem till England. En 19-åring har erkänt att han rört vid ett barn med sitt könsorgan och tagit nakenbilder av barn i syfte att "trakassera" dem.

 Man blir ju helt mållös. Är världen på väg mot ett sämre tillstånd än förr? Eller har det alltid varit så här? Är det kanske först nu, med dagens teknik och massmedia-uppbåd, som man på storbilds-tv kan se och praktiskt taget smaka på världens misär och avskyvärda förfall? Inte nog med att man kan äta frukost till skriverier och smaklösa bilder från sin egen bakgård. Nu kan man smaka på vad som helst från vart som helst.
 Hur tar man sig an en värld som denna? Vad gör man för att hålla sig flytande ovanpå all skit? Lämna gärna ett avtryck om hur just du gör.


Morgonens skiva: A LIFE ONCE LOST - Iron Gag"

Vad är det som driver ett par ungdomar till att sparka ihjäl en jämnårig kille? Vad är det som förhindrar den skyddande spärren från att slå igen? Är det alkoholen de drack innan? Det manliga könet är välkänt värdelöst på att hantera alkohol, speciellt i så unga år när kroppen fortfarande är i utvecklingsfas och inte lika resistent.
Är det pengar? Är det det faktum att de går på Sveriges finaste skolor och kommer från välbärgade och välkända familjer? Med pengar kommer makt och med makt kommer alltför ofta även dumhet eller total avsaknad av omdöme. Kan det vara så att med pengar kommer en känsla av att man kan göra det mesta eller i alla fall komma undan med det? Pappas pengar fixar biffen, eller i alla fall Leif Silberskys feta arvode.
Någon kommer säkert att skylla på videovåld och TV-spel. Visst är tonåringar människor i i livets känsligaste och mest påfrestande period, men den diskussionen känns lite väl uttjatad. Det kommer alltid att finnas personer som är mer lättpåverkade än andra eller som har svårare att skilja på verklighet och fiktion, oftast ett offer för båda delar.
Jag ville själv vara som Karate Kid första gången jag såg den, men det gjorde ju ont. Det var inte alls som på film. Jag ville ha en bil som i Transformers, men inte fan fanns det någon hemlig knapp som transformerade om bilen till en häftig robot. Det fanns heller inga knappar som blottade mastodontaktiga missilramper framkomna ur bagageluckan eller liknande, fast det fanns i James Bonds bil. På film.
Jag skulle gärna ha superhjältekrafter som alla tuffingar på film, men att bada i radioaktivitet eller bli blind av frätande syra är inga alternativ för mig. Har hört att det ska vara väldigt skadligt för hälsan. Men på film fungerar det ju.
Två av människans alla problem, är att hon sätter för stor tro på och förtröstan i annat än sig själv. Tro på Gud i alla dess former, tro på pengar och makt. Förtröstan i högre makter, förtröstan i pengar som köper lyckan åt sig.
Det är sedan väldigt länge dags för människan att sluta peka ut från sig själv och börja peka mot sig själv. Det är dags att sluta titta upp och utåt. Blicka inåt, sök förtröstan, tro och styrka i sig själv som människa. Det är allt man är. Allt man har.
Vad är det då som driver ungdomar att slå ihjäl en jämnårig och medmänniska? Såg de snett på varandra? Var de avundsjuka som det sägs? Vi får helt enkelt följa utvecklingen. Jag kan bara säga att det är helt värdelöst och förkastligt. Kunde jag skulle jag napalmbomba hela världen och få slut på dess lidande. Men jag kan inte det. Jag är bara en människa. Men många människor kan ändra och förändra.
På gott och ont.


Morgonens skiva: KILLSWITCH ENGAGE - "The End Of Heartache"

 Tänk er att alla ser likadana ut. Tänk er att alla har samma värderingar och tankegångar. Tänk er att alla har samma åsikter, ståndpunkter och smärtgränser. Tänk er att alla klär sig likadant, från topp till tå. Tänk er att alla pratar samma språk, att alla gillar exakt samma saker.
Skulle inte världen vara en otroligt tråkig och enformig plats att leva i?
 Ingenting skulle egentligen spela någon roll då alla har samma strävan, samma mål. Man har aldrig roligt för man kan ju omöjligt veta hur det är att ha tråkigt. Man kan aldrig vara glad för man vet inte hur det är att vara ledsen eller hur det är att känna smärta inom sig. Visst visst, snubblar du och bryter något, klart som fan det gör ont. Märk inga ord nu.
Ingenting skulle ju ha någon egentlig mening förutom den allmänna entitetens mål och sysslor. Är det verkligen ett samhälle vi vill leva i?
Ingen skulle diskutera politik. Ingen skulle diskutera känslor, filosofi eller bästa sättet att få bort de där enträgna celluliterna. Alla skulle vara exakt likadana, göra samma saker, se på saker med samma ögon. Alla skulle vara endast en del i ett stort grått maskineri, där man utför sina uppgifter och ingenting mer.

 Att sträva efter olika saker är vackert. Att se olika och annorlunda ut är vackert. Det som skiljer oss åt är vackert. Människan har i alla tider sökt att kuva andra som skiljer sig från mängden och bryta ned dem för att sedan återuppbygga dem i samma form som sig själva. Eller kort och gott utrota dem som är oformbara.
Man har alltid haft en strävan efter att få likformighet, inget och definitivt ingen får skilja sig från mängden. Inget får vara annorlunda.
Istället för att se till det som skiljer oss åt, borde vi inte se till det som vi har gemensamt? Samma värld. Samma luft. Vi borde hylla det som skiljer oss åt från varandra.
Det är väl ändå det som gör oss speciella?


Morgonens skiva: BLEEDING THROUGH - "The Truth"

 Om man någonsin skulle vilja byta karriär, så finns det bra hjälp att få för att man skall kunna passa in perfekt.
Till exempel kan man ju få helt nytt namn också.
Här följer en lista på vad RAZORGRIND skulle få för namn till nedan nämnda yrken.

Pirat: CAP'N BRODY GOLDDIGGER
Gangsta: WOBBLY CHINAMAN
Mafia: SILVIO THE BRAIN
Taxi driver: MOSTRAMÖS EVANS
Mexican wrestler: TIO FLACO
Porrstjärna: JAVIER HARD

Och skulle jag få för mig att bli min bättre hälfts söta lilla husdjur: STINKY NUTZ

Om ni funderar på ett karriärbyte, men inte är säkra på om ni får ett respektfullt namn att gå ihop med det, surfa in på www.gangstaname.com och pröva lyckan.

Internet. Kan man göra annat än att älska det?

 Fjärde dagen på den nya månaden och knappt över tusen kronor kvar. Men jag lever, jag har hälsan och viktigast av allt, jag har biljetter både till och från gotland över julhelgen för mig och och min sessa. Bara det kan få mig att leva på ångor från restauranger jag går förbi och vatten är faktiskt gratis i kranen hemma. Vill man lyxa till det kan man alltid skaka om det kraftigt. Då ser det i alla fall ut som bubbelvatten, ramlösa för den fattige.
 Det där med hälsan kanske var att ta i, för när jag vaknade i morse så kände jag en mild förkylningstäppa i vänster näsborre. Jag har verkligen inte tid att vara sjuk nu. Inte råd heller för den delen. Förra månadens avkastning blev inte så lyckad så nu måste jag jobba upp mig lite. Sjuk kan jag vara i graven.

 Jag vet inte riktigt vad som har hänt, men vi är faktiskt fullbokade på jobbet några dagar framåt och så har det varit hela veckan mer eller mindre. Det är jätteskoj, för då blir det ingen dödtid när man bara sitter och stirrar ut i tomma luften, sen så går tiden så otroligt mycket fortare när man håller igång med någonting man tycker är genuint roligt.
På måndag har vi första lediga tid. Det är sjukt bra, så länge alla dyker upp. Tycker inte riktigt om folk som bokar och sen skiter i det. Det finns ju andra som skulle vilja ha deras tid kanske. Men folk tänker inte riktigt så långt. Aldrig. Man kan ju inte tänka på andra än sig själv.
Så har väl ingen blivit rik, berömd och kändis?

Morgonens skiva: MISS DERRINGER - "Lullabies"




 

Har kommit på mig själv med att vara en slav. En slav under min egen mobil. Jag har den alltid till hands så jag kan svara eller messa. På jobbet är det så klart inte så poppis att svara om det ringer, så det gör jag ju inte. Jag är inte manisk. Men jag tittar på den kanske var femte eller tioende minut för att se om jag kanske fått svar på ett sms.
Det är ett minst sagt störande problem för jag blir irriterad på folk som dröjer med att svara fast det verkligen inte är deras fel. Verkligen inte. Endast mitt. Min svaghet. Trodde inte att jag skulle falla för det moderna aset till samhälle och dess stressdemoner. Det får en att undra om det inte var bättre förr. För den enskilda individen.
Jag vet ju med mig att det är bra mycket bättre nu än förr. Skulle till exempel en olycka vara framme så har man sin lilla ficktelegraf väl till hands. VI kanske kan kalla det för ett nödvändigt ont. Som pengar.
Missförstå mig rätt, jag tycker mobiltelefonen är en grym uppfinning, men allt som är bra uppfinningar kanske är mindre bra för det mänskliga psyket. Det är nog tveklöst fler som går in i väggen eller blir psykiskt nedbrutna i dagens samhälle än på stenåldern.

Jag tror att stress är en stor faktor (läs bov) i frågan. Människan stressar på tok för mycket för att det skall vara hälsosamt och funktionellt. Förr eller senare är flertalet av oss dömda att gå in i väggen. Folk försöker packa in så mycket som möjligt i en redan alltför fullspäckad och inrutad vardag. Inte nog med att man ska ha ett arbete, självklart välbetalt och flashigt, på fritiden ska man även klämma in så mycket aktiviteter som möjligt.
Gymma måste man, annars kan man ju inte dra till sig det motsatta könet, om man nu är lagd åt det hållet. Sen ska det vara yoga, poweryoga, konstnärskurser och bröstförstoring, blogging och facebook. Har man sen oturen att ha skaffat familj ska man klämma in lite tid till att umgås med dem också, innan man drar ut på kändiskrogen med tjejgänget eller åker till golfrundan med stureplansklubben. My god, när faen ska man andas egentligen? När ska man ha en stund bara för sig själv?
Jag brukar säga till mina kunder, om de är lite nervösa, att inte glömma bort att andas. Gör man inte det tenderar man att spänna sig för mycket och då gör allt lite ondare.
Så glöm inte bort att andas, och ta en paus, annars kommer livet att göra onödigt ont. Man kan stänga av mobilen ibland. Världen kommer inte att stanna för det. Fast det är väl just det som folk fruktar?


Morgonens skiva: PEACHES - "The teaches of peaches"

 Riktigt trött idag. Känns som jag har sovit men min kropp har sprungit maratonlopp hela natten. Fast jag väljer helt klart detta tillstånd än om det hade varit tvärt om, att kroppen var utvilad men huvudet var två veckor bakåt. Nu kan man i alla fall pusha sig själv, kanske till stordåd. Vem vet. Mind over matter.
 Har varit duktig och diskat nu i ottan. Alltid skönt att få det gjort, om man nu lämnat det från kvällen innan, för det ger en härlig känsla av välbehag när man kommer hem efter en lång arbetsdag. Då slipper man ångesten över anblicken av berget som väntar på diskbänken.
 Jag tycker om att vara ute i god tid. Alltid. Jag kanske inte efterlever min strävan hela tiden, men oftast. Så även på morgonen. Min bättre hälft går upp vid sex och börjar jobba vid sju. Jag börjar jobba vid tio men går ändå upp samtidigt som henne. Dels för att det ger mig mer tid med henne, även om det bara rör sig om en halvtimme. Dels så ger det mig frihet att göra saker som jag kanske skulle vara för trött för att göra efter jobbet. Jag slutar sex och är hemma mellan halv sju och sju beroende på. Då vill man lägga sin tid på väsentliga saker som föda och närhet, inte tråkiga saker. Detta är så klart relativt. Ibland har man ju mer energi på kvällarna än vanligtvis och då kan man ju till exempel ta disken.
 Att gå upp tidigare på morgonen känns bättre för mig än att ligga och dra mig i sängen. Dels för att kroppen kommer igång tidigare och kan i lugnt tempo arbeta sig i form än om man går upp tio minuter innan man måste iväg. Dels för att det ger mig tid att promenera till jobbet istället för att åka kommunalt. Det genererar alltså lite mer pengar i kassan då jag inte behöver köpa åkkort eller biljetter. Plus att promenader är bra för kroppen ;)
 Jag har gjort det lite till en morgonritual att ta disken, om den nu överlever natten. Jag tycker faktiskt om att göra det. Det blir en form av lugnt avkopplat kom-igång samtidigt som jag gör det rent och fint, inte bara för mig själv utan även för min sambo.
Läste i Linda Skugges "Akta er killar här kommer gud och hon är jävligt förbannad" att män som tar initiativ i hushållet är sällsynta. Det sätter ett härligt leende på mina läppar att höra. Visst, det är tråkigt som fan att det är så, för det tror jag tyvärr att det är. Men det får ju mig att känna mig väldans nöjd med mig själv. Jag bor ju ändå här jag med, så varför ska inte jag göra något i hemmet?
Skärpning killar.

Morgonens skiva: HEAVEN SHALL BURN - Antigone"

 Många kunder, oftast lite yngre, har nämnt för mig att deras föräldrar anser att tatueringar är bättre än piercings. Men frågar man varför får de nästan aldrig ett bra svar, något som man faktiskt kan tänka sig att acceptera.
Ofta tror jag det beror på generationskillnader och miljö. Som allt annat. Förr ansågs tatueringar endast vara något för sjömän, kåkfarare och horor. Lite så tror jag att många idag ser på piercing fast klientelet är annorlunda. Piercing är något för punkare, anarkister och militanta veganer och feministas.
 Jag som jobbar med det vet att att sanningen är så långt från det som det bara går. Med det sagt vill jag inte påstå att punkare och veganer inte piercar sig, det vore självbedrägeri att säga så. Men jag vet att det förekommer i alla samhällsklasser. Det är inte längre lika mycket statement som det var förut, när folk hade säkerhetsnålar i näsan och x antal långa spetsar kring hela munnen för att visa sitt missnöje och avståndstagande gentemot samhället.
Visst, det förekommer fortfarande sådant, men lika vanligt har det blivit med bankmän som har x antal genitala piercings, för att inte tala om otalet tonåringar som har bling bling i naveln. De är väl varken horor eller sjömän?
 Och vad är egentligen bättre med en tatuering än en piercing? Missförstå mig rätt, jag ser verkligen inte ned på tatueringar. Jag har ju själv ett par. Men i förhållande till varandra, i diskussion mellan tonåringar och föräldrar, vad är bättre? Om man ska låta sitt barn, som man fortfarande är tills man fyller 18 (somliga längre än så) genomföra en kroppsmodifikation, är då inte en piercing som man kan plocka bort om man ångrar sig bättre än en tatuering, som sitter för livet och kostar massvis av pengar när ångern smyger sig på?
"Men det blir så fula ärr av piercing" hör man någon säga. Det behöver det inte bli. Vissa har lättare att få ärrbildning än andra, men det ska inte förringas att det faktiskt blir ett märke efteråt. Det är ändå ett hål man gör i huden, så det vore väl konstigt om det såg ut som innan om man skulle plocka bort det? Och vad lämnar inte märken på kroppen? Skrubbar man knät, får man inte då ett ärr? Ska vi då förbjuda våra barn att cykla omkring eller leka på asfalt och istället låta dem spela sportspel på datorn och bli överviktiga koffeinister med dålig tandhygien (p.g.a. överkonsumption av cola)?
Det blir ärr av tatueringar också. Mycket större om man väljer att plocka bort dem. Vissa får psykiska ärr av dem. Någon kanske hamnade snett i tonåren och tatuerade in ett hakkors eller annat som man senare i livet inte alls kan relatera till och säga att man står för.
Är inte ärr, psykiska som fysiska, karaktärsdanande och tecken på erfarenhet?

Kvällens skiva: THE KNIFE - "The Knife"

 När går allting snett i utvecklingen? Ge ett barn fritt spelrum och de springer runt som dårar. Lyckliga, leende, ovetandes. Interaktion sker med vem som helst oavsett utseende, nyans eller vad som helst.
Frågan är när mänskligheten kliver in och bryter sönder och samman allt vad barriärer och skyddsnät är. En hel vetenskap aldrig förr kartlagd. Troligtvis kommer det aldrig heller att ske.
Svaret existerar fullt ut men kommer aldrig att publiceras och nå ut till slumrande sinnen, för de som besitter svaret och kunskapen är mänsklighetens innersta väsen; Girighet och Makt. För mycket står att tjäna på en aldrig inträffande intervention i frågan och kommer således aldrig tillåtas att ske.
Endast när mänskligheten har badat i napalm i återstoden av evigheten, endast då kommer befrielsen i denna fråga. Likt befrielsen till hela mänskligheten, napalm som den är i sig självt.

Morgonens skiva: BECOMING THE ARCHETYPE - "Physics of fire"