Tänk er att alla ser likadana ut. Tänk er att alla har samma värderingar och tankegångar. Tänk er att alla har samma åsikter, ståndpunkter och smärtgränser. Tänk er att alla klär sig likadant, från topp till tå. Tänk er att alla pratar samma språk, att alla gillar exakt samma saker.
Skulle inte världen vara en otroligt tråkig och enformig plats att leva i?
 Ingenting skulle egentligen spela någon roll då alla har samma strävan, samma mål. Man har aldrig roligt för man kan ju omöjligt veta hur det är att ha tråkigt. Man kan aldrig vara glad för man vet inte hur det är att vara ledsen eller hur det är att känna smärta inom sig. Visst visst, snubblar du och bryter något, klart som fan det gör ont. Märk inga ord nu.
Ingenting skulle ju ha någon egentlig mening förutom den allmänna entitetens mål och sysslor. Är det verkligen ett samhälle vi vill leva i?
Ingen skulle diskutera politik. Ingen skulle diskutera känslor, filosofi eller bästa sättet att få bort de där enträgna celluliterna. Alla skulle vara exakt likadana, göra samma saker, se på saker med samma ögon. Alla skulle vara endast en del i ett stort grått maskineri, där man utför sina uppgifter och ingenting mer.

 Att sträva efter olika saker är vackert. Att se olika och annorlunda ut är vackert. Det som skiljer oss åt är vackert. Människan har i alla tider sökt att kuva andra som skiljer sig från mängden och bryta ned dem för att sedan återuppbygga dem i samma form som sig själva. Eller kort och gott utrota dem som är oformbara.
Man har alltid haft en strävan efter att få likformighet, inget och definitivt ingen får skilja sig från mängden. Inget får vara annorlunda.
Istället för att se till det som skiljer oss åt, borde vi inte se till det som vi har gemensamt? Samma värld. Samma luft. Vi borde hylla det som skiljer oss åt från varandra.
Det är väl ändå det som gör oss speciella?


Morgonens skiva: BLEEDING THROUGH - "The Truth"