Nu för tiden poppar ju konst upp lite överallt för att, i konstnärens öga, försköna vår omgivning i hopp om att förmedla kanske en känsla eller en tankeställare till betraktaren. Ibland kan det ske genom reklam, då det faktiskt är någon som skapat en affish eller liknande, som ett konstverk. Men ibland blir det bara så fel.

     

 Förutom min vackra och underbara fästmö så finns det få saker som är så beroendeframkallande som tv-spel. NÄr jag väl hittar ett som håller måttet kan jag sitta där timme ut och timme in ända tills någon säger åt mig att pausa och andas lite.
Senast i raden av tv-spelsnarkotikum är Fight Night round 3 till Playstation2 och det är så grymt roligt! Känslan i det är helt makalöst så till den grad att man får en liten tår av glädje i ögonvrån när ens egenhändigt skapade karaktär vinner en fight. Helt underbart spel.
Dessvärre, så har jag sett hur det ser ut till Playstation3 och det ska vi inte ens prata om. Skulle kunna vara en riktig match man såg på tv:n så läskigt snyggt är det. Usch och fy.
 Hemligheten med ett gott balanserat tv-spelsnarkotikumberoende är att väga det mot andra viktiga saker, vilket iofs inte gör det till ett beroende alls, men ni förstår poängen. Till exempel kan man utmana sitt sinne för färg och form genom att ta sig an ett pussel med Frankensteins monster som slutresultat. För att sedan göra det hela extra spännande är bilden så klart tagen från orginalet som är i svartvitt. Ögonen börjar vänja sig nu. Jag och sessan kämpar på. Vi skall segra.

Igår kom ett samtal till studion och eftersom jag jobbar där så svarade jag tro det eller ej. Det har blivit både ett och annat samtal genom åren och man har hört de flesta frågorna och formuleringarna flertalet gånger om. Genom min tid inom säkerhetssektorn kom man dessutom i kontakt med otalet attityder vilket, i samförstånd med en vass empatisk förmåga, gett mig ett försprång i att läsa människor.
Jag kände direkt att den som ringde var en oseriös person i fråga om vad han sökte för information, både på hans sätt han la fram frågorna och på hans attityd. Samtalet gick i stil med detta:

- Barbarella Bodypiercing.
- Aa hallå. Asså kan man pierca pungkulorna?
- Nej det är inget vi utför. I pungen, skinnet, kan du sätta piercings men inte genom själva testiklarna.
- Varför inte det?
- Ja, det är ju en väldigt känslig del av kroppen som verkligen inte skall komma till någon form av skada alls, då det kan leda till svåra komplikationer.
- Aaa men asså kkan man pierca ollonet då?
- Ja det kan man göra. Det finns ett par olika varianter där man kan göra.
- Men det är ju en väldigt känslig del av mig.
- Det är en känslig del på de flesta men det utgör ingen fara vid en piercing.
- Men om man gör det, får man typ bedövning då?
- Nej tyvärr, det är inget vi använder oss av.
- Vaa? Är det sant?
- Det är sant. Vi använder ingen bedövning vid någon av de piercings vi utför.
- Aaa men om du ger mig en avsugning då?
- Om du ska hålla på så där kan du ringa någon annanstans. Ha det bra. Hej.
*klick*

Jag kände direkt att något inte stämde och jag hade rätt. Jag gjorde så som jag kände var det bästa och rätta för företaget, men egentligen ville jag bara säga åt honom att kväva sig själv på sin egen näve, då hans hela existens endast är slöseri på syre och att det finns otalet fler folk i världen som behöver det bättre än honom.
Jag klappade mig själv på axeln för väl utförd professionalism men bannade mig för att jag lät aset slippa undan. Visst, man kan tycka att man får stå ut med sådant när man faktiskt har det yrket, men jag tvivlar på att det skulle vara lika OK att göra liknande samtal till säg en plastikkirurg eller gynekolog. Eller? Har jag fel? Tveksamt och för er som anser att jag har det, ser ni er egen näve kan ni också snubbla på tröskeln och skyffla in den i munnen.

Äntligen är det fredag och helgen står på andra sidan dörren. Solen börjar sippra fram genom morgondiset med löften om en varm och solig eftermiddag. Har vi tur så infrias löftena.

Sista dagen på arbetsveckan. Skulle egentligen ha jobbat imorgon också, men jag gav bort den till förmån för kvalitativt umgänge med min fästmö. Dessutom har jag jobbat några helger på rad nu, varav en både lördag och söndag så det behövs en helt ledig helg med bara mys och kärlek. Jag längtar redan.

Först och främst får vi fokusera på dagens agenda innan vi drömmer oss bort. Dagens agenda = jobb. Och jävligt bra jobb ska vi göra. Ordet börjar spridas på stan att vi öppnat och det känns verkligen jättekul. Speciellt nu när folk börjar boka upp tider och så, det gör dagarna så mycket roligare. Dessutom är det många som bara strosar ner i butiken och shoppar smycken så det händer saker hela tiden. Förmiddagarna är än så länge den lugna tiden på dygnet men inte så märkligt då en stor procent av vårt klientel har jobb eller skola att se till.
Det bekommer inte oss så mycket då vi kan fixa och dona under förmiddagarna när det är lite lugnare vilket höjer standarden för både oss och kunder. Det är det lilla extra som gör det hela.

Morgonens skiva: LATITUDES - "bleak epiphanies in slow motion"

Fick en förfrågan angående vart man kan hitta Trippen-skor och det enda stället jag vet är via deras hemsida. Därifrån beställde jag mina och älskar dem kungligt.

Adressen är www.trippen.com så surfa dit och shoppa loss!
 
                     

Man kan säga att en epok går i graven i och med det faktum att grundaren och drivkraften bakom BodyModification Ezine Shannon Larratt lägger över allt med BME till sin kollega Rachel. Många känner att det är en stor förlust i hans avgång och visst är det tråkigt att ett community förlorar en äkta eldsjäl. Men man får försöka att se det positiva i det hela med tanke på att han startade BME för ca 15 år sedan. Sedan dess har mycket förändrats inom bodmodkulturen och tack vare personer som Shannon har det kunnat portioneras ut till samhället.

Många anser att BME inte kommer att vara detsamma iom Shannons "bortgång" men det är väl lite naivt och småsint av folk att lägga så pass mycket ansvar på en enda person. Shannon har gjort oändligt mycket och gett så mycket till så många genom sitt arbete och det är stora skor att fylla för hans efterträdare, men man får inte glömma att de som tar över faktiskt har arbetat med BME tillsammans med Shannon. Ännu viktigare är att vi som besökare/användare fortsätter att bidra med våra egna upplevelser och bilder så att standarden upprätthålls och fortsätter att utvecklas istället för att vi alla ska stänga in oss själva i våra skal i saknaden av en enda person. Ur Shannons aska får vi dra drivkraften så att vi kan fortsätta hans arbete i den anda han kan vara stolt över.

Vissa har i diverse forum medgivit att de iom detta inte längre har samma tilltro till BME och att de kommer att lämna både BME och IAM till, som de så fint uttrycker sig, förmån för den yngre generationen. Detta känns på ett sätt otroligt mycket värre än det faktum att Shannon avgår. Om den äldre generationen lämnar forumen, vilka skall då dela med sig av sina erfarenheter och upplevelser till de oerfarna?
Om man känner någonting positivt för det som Shannon skapat, borde då inte det enda rätta vara att försöka föra det vidare istället för att överge det?

En gravöl ikväll är på sin plats.

 Igår var jag med när min kollega utförde en scarifiaction som jag gjorde mönstret till. En upplevelse utan dess like. Jag är i processen av att lära mig utföra denna blodiga konstform och varje akt man har möjligheten att få ta del av tar en fler steg fram, på så många plan.

Det var inte bara en lärorik upplevelse utan även en konstig och spirituell sådan, att faktiskt få vara med och ta del av en annan människas otroliga upplevelse som är scarification. Det är en process i vilken man lär känna sig själv på ett helt annat plan. Hur man fungerar och vad som bestämmer, kroppen eller hjärnan.
Det var smärta, blod, skratt och tårar. Det var speciellt och så olikt något annat jag varit med om. Jag kan inte säga att jag är spirituell, men upplevelsen i sig var spirituell om något.

För ca två veckor sedan gjorde jag min första scarification och det var en upplevelse i sig. Att skära i en annan människa kan anses vara bestialiskt, äckligt och sjukt men det är som allt annat. Eller hur? Sanningen ligger i betraktarens ögon (och det svider).
Själva akten hade samma procedur som innan jag gjorde min första piercing. Alla tankar snurrar med orkanstyrka i huvudet, ifrågasättandes det man just skall ta sig till att göra. Är detta rätt? Blir det bra? Hur ska jag börja?
Dessa tankar behövs om något, för det är känslan man får av att överkomma och passera dessa tankar som man kan ta sig vidare som utövare och som människa. Det fungerar för mig.

Tanken bakom detta motiv ligger i det faktum att detta enkla spiralmönster är ett återkommande fenomen i hela moder naturs skapelser, den så kallade Fibonaccispiralen. Människan i sig är, än så länge, även hon ett återkommande fenomen så de båda passar väl ihop.


Morgonens skiva: IN FLAMES - "a sense of purpose"

 Saker och ting börjar gå i rätt ordning nu. Morgonrutinerna strävar, motvilligt, tillbaka till gamla mönster. Disken är tagen. Morgonkaffet uteblir tyvärr på grund av bortglömmandet av införskaffandet av kaffefilter. Tur att man jobbar nära både ett och två caféer så man kan få en liten dos.
När kaffe ändå är på tapeten så läste jag igår att en latte om dagen kan öka ens vikt med elva kilo på ett år. Det är dåliga siffror för en sån som mig, som hellre dricker latte än vanligt kaffe. Fast helst macchiato. Mycket mindre kaffe i ^^
Fast det är nog, som sessan påpekade, nog den feta baristamjölken som gör det. Helst i kombination med att människan rör sig mindre och mindre. Jag försöker ju hålla mig i rörelse. Som en haj.

I lördags var vi i Trollhättan på en kombinerad 35årsfest/invigning av Amigo Ink. Det var riktigt skoj, fast inte lika mycket dagen efter...
Jag och sessan tog tåget dit efter jobbet, kom fram runt halv sex. Då mötte vi upp twinster och gick till hotellet och checkade in. Sedan gick vi till Amigo Ink och småchattade och drack öl. Jag har alltid lite svårt för sådana tillställningar med många främmande människor. Just att ta kontakt med dem och så, det hela känns lite olustigt. Det gick bra i alla fall.
Strax efter sju gick vi ned till Backstage, den lokala rockklubben, som var abonnerad under några timmar för vårt välbefinnande där vi dinerade en mycket angenäm taco/tortillabuffé och mer vätska. Sen runt tio tror jag så släpptes de vanliga döda in för att någon gång efter elva beskåda ett lysande framträdande av Twelvestep. Gur tungt som helst var det! Inte världens största scen, snarare den minsta ever, men det var riktigt bra ljud. Som en massiv vägg av blytungt malande metal. Sjukt bra. Jag och twin bjöd gitarristen på dricka och fick varsin skiva och t-shirt hehe. Kan man ska man pusha för bra saker.

Dagen efter var inte lika rolig. Min mage var i uppror och huvudet fem storlekar för litet för vad som fanns inuti. Det bästa med att bo på hotell ska ju vara hotellfrukosten men i mitt tillstånd fick jag inte åtnjuta så mycket av delikatesserna. Man är inte tjugo längre sägs det ^^
Jag klarade mig i alla fall från att spy, även om det hade kommit som en befrielse hade jag gjort det. Jag skyller allt på alla shots man fick i sig. Brukar inte shota för jag har svårt att ta allt på en gång. Jag kan halva, men det är tydligen inte så coolt, så det var bara att bita ihop. Sedan kom ju den där eviga plåga kallad tequila. Detta helvetes påfund. Någon sa en gång att det betyder dålig sprit och jag köper det. Flera gånger om. Riktigt dålig sprit. Mina dagen-efter-rapar var nästan det värsta för de smackade sprit och shots. I synnerhet tequila minns jag så här i efterhand. Gah. Får rysningar när jag tänker på det.
Shotsen får vänta ett tag nu.


Morgonens skiva: TWELVESTEP - "worst case scenario"