Och det som blir lidande är just detta spektra som ni involverar era ögon och tankar i. Tiden springer iväg och jag finner det svårt att avlägga tid till att berika omvärlden med mina tankar och funderingar. Tid i sig är ett flyktigt begrepp och det gäller att förvalta den rätt.
Jag lägger min morgontid på spel. Just nu Fight Night 3. Det är nog ett av de mest fängslande spel jag lagt ned tid på, då känslan i det är otroligt bra och det faktum att man får skapa sin egen fighter och slå sig in i historieböckerna är hysteriskt underhållande. Som en tidsbegränsad variant av WoW i det avseendet att ens karaktär inte kan återupplivas och inte kan slåss för evigt. Blir man gammal så blir man svagare.

 Vad tycker man då är viktigast, intressen eller bloggande? Jag vet vart jag står i det avseendet. Intressen och fritid står högre upp på min lista än vad det gör hos många andra. Flertalet där ute går helt upp i sina bloggar och skapar sin egen existens via detta forum, somliga till den grad att de faktiskt får pengar för det de skapar. Vissa genom att skriva för företag eller produkter, andra genom att, konstigt nog, sälja sina bloggar.

 Med teknologins frammarsch och stadigt växande skamgrepp om samhället gäller det att verkligen bibehålla den man är och inte glömma bort sig själv. Jag vill inte sitta på ålderns höst och tänka tillbaka på mitt liv som endast sammansatta bokstäver planlöst ihopsatta på en skärm. "Jag hade i alla fall min blogg" kommer aldrig att yttras fårn mina läppar.
Det är beundransvärt att vissa, som inte skriver hunsade av något företag, faktiskt lyckas lägga ned tid varje dag på att införliva nya aspekter i sitt bloggande. Vissa flera gånger om dagen. Men det är bara beundransvärt om man får det att fungera med sin övriga existens. Och jag menar bloggande, folk som faktiskt vill säga något. Inte bara förmedla vilken kändis som har vilken handväska eller vem som kysst vem.
Vill jag veta det kan jag köpa en skvallerblaska.
Jag är för kvalitét. Inte kvantitet.


Soundtrack: BURY YOUR DEAD - s/t

Jag skulle ljuga om jag sa att jag ville vara Zlatan Ibrahimovich. Faktiskt. Ni må tycka att det är konstigt eller kanske en smula utvecklingsförstört att inte vilja vara en av nutidens största fotbollsspelare, men med tanke på vad ni övriga utsätter honom för är det knappt jag vill att min värsta fiende skall vara honom.
Det kanske är den mest bestialiskt njutningsfyllda känslan i hela världen, att ha en hel nations ansvar på sina axlar, att veta att hela sitt hemland står med en om man gör en kanonmatch där man spottar in mål, eller faller med en om man gör bort sig totalt eller kanske får en hälsena avsparkad. Men det kan aldrig vara bra i längden att känna det trycket eller den pressen som ert påtvingade ansvar ger honom.

Jag läste på en löpsedel på väg till jobbet i morse där det stod "Snälla Zlatan ge oss 90 minuter" eller något liknande. Tackar jävligt ödmjukast för den passningen då. Inte nog med att pojkspolingen ska göra massvis med mål och trolla med bollen för att ni, era lata, utsugande soffpotäter ska bli nöjda. Nej, han ska till på köpet orka med hela matchen! Som om er psykiska press inte var tillräckligt så måste ni ta död på honom fysiskt också, fastän han uppenbarligen inte är på topp. Är inte detta det mest obskyra sätt att visa sitt stöd och sin uppskattning på?

Vad av övriga landslag då? Hur står det till med deras psykiska hälsa när det gång på gång basuneras ut att Zlatan minsann är det enda hoppet och utan Zlatan kan vi inte vinna och yada yada yada. Jag bryr mig föga, då jag inte följer sporten på annat plan än vad som står på text-tv eller liknande medier man mest bara snubblar över, men vart har er medmänskliga förmåga tagit vägen? Va? Ingenstans?
Jag måste tyvärr ge mig tillkänna på den punkten, jag visste tyvärr att så var fallet. Det har sedan länge varit en utdöende förmåga, ej längre medfödd utan inlärd, skulle man har sådan tur att ta sig in på institut som fortfarande har detta på agendan.

Zlatan i all ära, jag saluterar dig för att du än så länge lyckats stå pall för din stinkande omvärlds påhopp och press.
Jag avundas dig ej.

 Ord kan inte förklara hur mycket jag avskyr dagar som börjar på helt fel sätt. Det känns som att man sätter ribban för resten av dagen och att det då uppenbarligen inte kommer att bli en så värst vidare bra dag. Man går mest bara och väntar på nästa dåliga sak som ska hända innan man ens uppfattat några som helst indikationer på att något annat kommer att gå fel, det är mer en känsla i hela kroppen att något mer kommer att bli apeshit.
Det är svårt att skaka av sig den känslan när den satt sig i vad som är fästet och grunden i en själv, i det där som ska vara stabilt och hålla upp resten. En känsla av att fått sin stabila grund i granit, betong och titan utbytt mot en isopterainfesterad en i trä, där träet är på gränsen till förintat och det mest bara är isopteravarelserna som håller en uppe. Det borde göra en glad att veta att enligt vissa uppskattningar så finns det ca 700kg isoptera för varje person på jorden, vilket i så fall medför en väldigt stabil grund.
Jag blir inte glad. Dagen har likt (insert bad language here) kommit till under orätta former och ger så en illavarslande lyster över resterande dag. Det som återstår är att förhålla mig passiv, som en skugga som sakteligen rör sig över världen i takt med solens himlavandring tills dess att den blir till ett med övriga mörker.
Ni kanske undrar exakt vad som härlett till denna dags födelse i travesti och eländiga förutsättningar.
Jag glömde i min iver över att få lägga mig till sängs med min älskling och fästmö igår kväll att ställa alarmet. Detta är för mig ett stort felsteg då det alltid tillhört min kvällsritual innan jag lägger mig.
Ni kanske inte tycker det är hela världen och det borde inte vara det, förutsatt att man var ledig och således inte behöver ett alarm. Vi behöver däremot det då sessan börjar vid 0700. Imorse vaknade vi 0705 och det var allt annat än solvarma, underbara känslor som rann igenom kroppen på den millisekunden det tog för en att bli klarvaken som vore man nedlagd i en isvak.
Sånt händer, visst. Men idag var så klart extra viktigt att vi kom upp och det som verkligen gnager i mig är det faktum att jag förbisåg i total apati att sätta alarmet men det är min älskling som får lida för det. Själv börjar jag inte förrän 0930 och jag är således redan uppe, med en frätande känsla i kroppen om dagens kommande felsteg och olyckor. Jag kan inte göra annat än att hålla mig för mig själv så mycket det går tills jag når hemmets trygga innanmäte.


Morgonens skiva: NEUROSIS - "given to the rising"

Helgen var helt underbar med strålande solsken och en och annan öl på en uteservering. Jobbet i lördags var väldigt lugnt, som väntat skulle man kunna säga. Det var bättre än jag hade förväntat mig rent pengamässigt och det är aldrig fel när det går åt det hållet.
Efter avslutad arbetsdag tog vi helg på riktigt och gick och satte oss på en uteservering och tog en efterjobbet-öl. Det slutade med att vi åt där med och tog tre öl till. Plus några shots a la Tequila Rose. En helt underbart spenderad lördagseftermiddag. Man får passa på när solen väl är ute.

Igår tog vi vår picnic-filt och begav oss till Slottskogen tillsammans med miljoner barnvagnar då det uppenbarligen var någon form av barnvagnsrulltävling eller något, för att fortsätta njuta av solen. Tack och lov så höll de sig på säkert avstånd från oss. Några i sällskapet grillade och hade sig medan jag och sessan enbart njöt av solen och latade oss. Vi hade ätit för inte så länge sen så vi hade inte riktigt något sug i oss. Det blev lite sollapande istället, sen gick vi in till stan och vandrade runt lite smått.

Idag har man varit tillbaka på arbetet och det har varit en helt vanlig måndag. Inget utöver det vanliga.
Bortsett från att Yves Saint-Laurent gick bort tidigare idag har veckan börjat okej. Vi får börja veckan med gravöl. Vem vet vart detta slutar, med nationaldag och allt. Ni borde göra detsamma. Höj era glas och salutera en äkta krigares bortgång från en smutsig bransch och en smutsig värld.