Men det måste du väl ändå förstå. Om du är som du är nu och inte så som du var, så som du är för oss i alla fall, då kan du ju inte vara med. Det förstår du väl? Du är ju inte samma som står framför oss nu som för några år sen. Du vet, när vi umgicks. Innan du flyttade. Om vi ville, då skulle vi så klart hört av oss till dig med. Nu gjorde vi inte det och nu förstår du väl varför?

Känslan sträcker sig långt över förnuftet. Den där bitande känslan av att ha blivit passerad till avbytarbänken. Inte ens dit, det är för nära inpå, samma atmosfär. Förpassad till ett julkort varje år, sedan minskar även det i takt med telefonsamtalen som eliminerades för länge sedan. Som en avlägsen släkting man mest höll kontakten med som ung för att det var det enda rätta och mamma och pappa verkade ju uppskatta det. Nu är det unga som bortblåst och allt det som var då är inte längre nu.

Förnuftet kan inte nå ens halvvägs av känslans sträcka. Men förnuftet är förnuftigt och slår med kraft ned i roten av känslan, för vilken levande tingest kan leva utan rot? Utan stam? Utan det där som gör den till den? Känslan känner men egentligen inte för den är ogreppbar. En livlös tingest skapad i sinnet för att bedra. I det greppbara och livfulla, där jag bor, där har den ingen makt.

Hjärnspöken och elektroimpulser. Det måste jag väl ändå förstå. Som jag förstår. Mitt förstånd löper snabbare, längre och starkare än både ert förnuft och er känsla. Jag förstår att det inte är jag som gått med huvudet nedsänkt ur en förlorad verklighet. Jag förstår att det inte är något att se ned på med självbejakande medlidande. Lismande ord och skarpvässade leenden bekommer mig inte för jag är mer än allt ni någonsin kan drömma om att ens söka förstå.
Förstår ni?