Har ni någonsin haft den där känslan, den där tanken, av att ni skulle vilja göra något speciellt? Ni tänker den lite då och då. Frekvensen av dess återkommande ökar i takt med ert mod och er vilja att faktiskt få det gjort. Jag hoppas att ni haft den känslan i alla fall en gång.

Jag har haft den känslan under ett par månader. Vet inte riktigt varför, men jag fick en fix idé av att vilja pierca båda näsvingarna. Inget konstigt med det, då jag faktiskt jobbar med det, men det är inget jag tänkt under gångna år.
Känslan av att vilja göra det växte sig så sakteligen starkare varje gång den överrumplade mig och i fredags kände jag att det fick vara dags.

 Det var med ett minst sagt euforiskt sinne jag lämnade studion idag och begav mig hemåt. Anledningen till detta är att jag idag gjorde min tredje scarification och i och med denna min första skin peeling! Wehoo! Det var riktigt kul, en så otroligt härlig känsla! Visst, det låter kanske konstigt, att det kan vara härligt att skära i en annan levande människa, men verkligheten är inte fullt så morbid som ni kanske tror. Det är svårt att beskriva och det är inte för alla.

För er som inte vet vad en skin peeling är så är det när man skär ut ett mönster i huden. En vanlig scarification är oftast att man skär enkla linjer, medan skin peeling är parallella linjer där man skär bort huden emellan.
De av er som fortfarande vill veta, så kommer det bilder imorgon på detta.

Dels så är det ju så klart extra roligt att få göra något man håller på att lära sig och att det färdiga resultatet blir hur bra som helst. Sedan så var pressen lite större än vad den hade varit i vanliga fall. Detta för att vi hade radion på besök, närmare bestämt från P3:s program Christer, som nästa tisdag skall ha ett program på temat ärr, inspirerat av MTV:s Scarred. Folk kommer att ringa in och berätta sina historier och en av deras medarbetare ville göra något mer. Tur hade hon som ringde till oss, då vi faktiskt hade detta projekt idag. Bra timing så att säga.

En eloge skall gå ut till min kund, som jag "arbetat med" förut. Han är en riktig klippa, lugn och sansad med precis rätt inställning. Samt en stor eloge till min trainer, kollega och goda vän Ola, det hade inte gått lika snabbt utan honom.
Vet inte riktigt vad mer jag kan säga just nu. Får se om det kommer några fler visdomsord i morgon, när euforin har lagt sig till ro.

 Har den senaste veckan suttit mycket framför datorn på studion med målsättning att ordna och justera det skrivna ordet på vår hemsida. Mycket av det har aldrig översatts till engelska, något som verkligen behövs då vi faktiskt har x antal kunder som inte talar svenska. Hur ska man kunna genomföra bra jobb om efterarbetet faller bort på grund av bristfällig information? Menar ju det.

 Det börjar även närma sig för ASAP:s årsmöte 8:e november och vi har jobbat mycket med att skriva i ordning motioner till detta i hopp om att få till lite ändring i stadgarna då det har varit stiltje i föreningen under senare tid.
Till detta möte kommer det även att väljas en ny styrelse och jag har blivit ombedd att söka som sekreterare, med blandade känslor. Just nu lutar det åt att jag faktiskt kommer att göra det, men det kan ha svängt innan jag går hemifrån.

Troligen kommer det faktiskt att bli som så att jag söker. Jag fastnar mer och mer för idéen om att få sitta med i ett bestämmande organ och få vara med och se till att saker och ting händer. Det ska inte vara en klubb för inbördes beundran där man kan stoltsera med ett klistermärke på dörren. Denna uppfattning existerar i allra högsta grad och det är något som måste ordnas.
Själva grundtanken med föreningar och sällskap är väl ändå att man skall tjäna på att vara med?

I lördags morse begav jag mig till filmmetropolen Trollhättan för att fortsätta med min brösttatuering. Min bror gästjobbade där förra veckan på Amigo Ink och då får man passa på när man har honom så pass nära.
En upplevelse i sig, men inte så farligt som jag trodde att det skulle bli vilket var väldigt skönt.





Det färdiga resultatet närmar sig och det känns otroligt skönt att snart faktiskt ha hela bröstet klart. Om man någonsin kan säga att man är klar.

Men det var inte bara jag som fick färg på kroppen. Sessan anslöt sig till tatuerandet strax efter lunch för att fortsätta på sin lårtatuering och den är helt makalös. En sån där som man själv önskar att man hade på kroppen.

  

Igår skar jag om min första scarification på nytt och jag måste säga att resultatet blev mycket bra. Den hade läkt bra, men lite för bra, så vi gick på den igen för att få mer djup i den och för att få till mer bredd så att det blir riktigt bra ärr. Vi la skäret i mitten av ärrvävnaden så att vi fick det gamla på båda sidor av det nya, resulterande i redan fina kanter vilket gör att man mest bara behöver putsa upp insidan.

Jag arbetade snabbare den här gången, mer införstådd med hur huden reagerar mot skäret. Även bladet var utbytt från förra gången, mot ett större blad som tillät mig att lättare ta ut djupet samt lättare följde rörelserna i skären.
Det är nästan lite hypnotiserande att se det man gör med en annan människas hud. Hur bladet nästan dansar över huden och efterlämnar sig ett spår som kommer lite efter. Först är där ingenting annat än en svag linje i det påmålade mönstret, sedan blir linjen röd av blod för att i nästa moment breda sig när huden sakta öppnar upp sig.

Det är fascinerande vad man kan göra med sig själv och vad man kan tillåta sig utstå.
Förhoppningsvis blir den fotograferad idag. Med min nya fina kamera som jag fick av min älskling. <3
Håll tummarna.


Soundtrack: 65DAYSOFSTATIC - the fall of math

Man kan säga att en epok går i graven i och med det faktum att grundaren och drivkraften bakom BodyModification Ezine Shannon Larratt lägger över allt med BME till sin kollega Rachel. Många känner att det är en stor förlust i hans avgång och visst är det tråkigt att ett community förlorar en äkta eldsjäl. Men man får försöka att se det positiva i det hela med tanke på att han startade BME för ca 15 år sedan. Sedan dess har mycket förändrats inom bodmodkulturen och tack vare personer som Shannon har det kunnat portioneras ut till samhället.

Många anser att BME inte kommer att vara detsamma iom Shannons "bortgång" men det är väl lite naivt och småsint av folk att lägga så pass mycket ansvar på en enda person. Shannon har gjort oändligt mycket och gett så mycket till så många genom sitt arbete och det är stora skor att fylla för hans efterträdare, men man får inte glömma att de som tar över faktiskt har arbetat med BME tillsammans med Shannon. Ännu viktigare är att vi som besökare/användare fortsätter att bidra med våra egna upplevelser och bilder så att standarden upprätthålls och fortsätter att utvecklas istället för att vi alla ska stänga in oss själva i våra skal i saknaden av en enda person. Ur Shannons aska får vi dra drivkraften så att vi kan fortsätta hans arbete i den anda han kan vara stolt över.

Vissa har i diverse forum medgivit att de iom detta inte längre har samma tilltro till BME och att de kommer att lämna både BME och IAM till, som de så fint uttrycker sig, förmån för den yngre generationen. Detta känns på ett sätt otroligt mycket värre än det faktum att Shannon avgår. Om den äldre generationen lämnar forumen, vilka skall då dela med sig av sina erfarenheter och upplevelser till de oerfarna?
Om man känner någonting positivt för det som Shannon skapat, borde då inte det enda rätta vara att försöka föra det vidare istället för att överge det?

En gravöl ikväll är på sin plats.