Det här verkar ju vara en fråga som alla som bloggar måste filosofera och fundera över och vrida och vända på. Själv har jag ingen aning. Fast egentligen har jag det.
Jag har alltid tyckt om att skriva och funnit det bra mycket lättare att uttrycka mig med det skrivna ordet än i tal. Mestadels sångtexter som aldrig blivit till sånger och poesi. Man kan väl, om man vill hårddra det, kalla det för poesi eller dikter alltsammans. En dröm som alltid funnits inom mig är att i någon fas i livet faktiskt få släppa en bok. Vet inte vad för sorts bok, om det blir en skönlitterär eller en poesibok eller en novellsamling, men en bok.
Somliga har i detta liv som högsta önskan att bli kändisar och dricka Cristal och bada i pengar och kela med framavlade hundar och katter, men jag nöjer med att få ge ut en bok. Och jag kommer att göra det.
Visst, vissa tycker säkert att jag inte skiljer mig ett dugg från dessa individer då det faktum att ge ut en bok genererar i en viss form av kändisskap. Men om jag då säger att jag kanske tänkt att ge ut den under pseudonym? Ingen som tänkte på det va? Ibland när jag plitar ned osammanhängande ord på diverse papper jag hittar vart som helst skriver jag ofta ned en pseudonym, i fall att.
"I fall att" vadå? I fall att jag just då, i den sekunden, i den fasen jag befinner mig i just då, tycker att det är en självklarhet att en eventuell bok skall ges ut under just den pseudonymen, så skriver jag ned den. Om inte för annat så kan det ju alltid bli en rolig bikaraktär i en roman om en neddekad kvasipoet. Typ som en biografi om mig, fast ändå inte.

 Men varför detta bloggande? Vissa anser det inte vara som en dagbok då man kan lägga in bilder. Visst kan man väl göra det även om dagboken är IRL. Det är väldigt ambitiöst om inte annat, men det går. Andra anser att man gör det för att få uppmärksamhet. Nån "smart" jävel sa en gång att "syns man inte finns man inte". Det märks alltför väl i dagens samhälle att många anammat denna tankegång i sitt sökande efter berömdhet och kändisskap. Men jag vet inte riktigt om den mallen kan passa in på alla som har en blogg.
Väldigt många lägger in korta inlägg som kanske består av endast en bild på nån hollywood-kändis med nån enkel textrad i form av "nya trendigaste väskan enligt ....(varsågod att lägga in valfri kändis namn)", men jag kan inte tycka att det är ett sökande efter uppmärksamhet.
 Må hända att det är ett sökande efter bekräftelse som driver oss att skriva dessa bloggar. I detta samhälle där det är alltför viktigt att faktiskt vara någon är alla medel tillåtna och med dagens teknik är alla medel även tillgängliga. För visst är det mycket enklare för den lilla osynliga människan att göra sig hörd nu än för 50-60 år sedan. Vem som helst kan ju skriva en blogg och ha egen hemsida, vare sig det är rikemansbarnet från Östermalm i Stockholm, naziskins i Eskilstuna, militanta feministas i Mora eller fanatiska frikyrkor i de småländska skogarna så finns medlen där framför dem.
Med rätt kunskap finns medlen där att användas, utnyttjas och förbrukas. Så länge man har något att säga, för det kommer alltid att tilltala någon, så ska man säga det.
För rätt var det är så är man inte mer.

Kvällens skiva: ARCHITECT - "All is not lost"

Ibland är helgerna helt underbara när det regnar. Man får saker och ting gjorda i hemmets lugna vrå. Frukost i form av chips från kvällen innan till de cyniska vitsarna i Gilmore Girls, få undan helgens disk så det ser fräscht och snyggt ut i köket samt lite dammsugning så att dammråttorna inte äter upp en när man ska till att sätta sig vid datorn.
Sen får man en sådan där härlig känsla av hur underbart det hade varit att faktiskt få baka något. Både jag och min bättre hälft kände samma sak fast vi inte ens var i samma rum.
Siktet blev inställt på snickerskaka så det var raka vägen till affären och införskaffa ingredienser och när vi ändå var i farten blev kvällsmaten avbockad på samma gång.
Det var länge sen jag faktiskt bakade något. Inte för att jag någonsin har gjort det på stående basis men nån gång ibland. Snickerskaka är sjukt enkel att göra, men något säger mig att jag faktiskt måste pröva den med vit choklad annars så är grundreceptet med ljus eller mörk choklad. I´m a sucker for white chocolate.
Det är ett under att man inte är fetare än vad man är.
Man får se till att hålla tjockisen inom en hårt bunden.


Dagens skiva: LADYTRON - "Witching hour"

 Ibland blir jag inte så lite rädd över hur viktigt det är för vissa att umgås med "rätt" personer och så. Hela ens existens och allt vad den innebär kan faktiskt på liv och död byggas på just det. Vem man umgås med.
Hela tankegången är för mig helt skrämmande och framför allt otänkbar. När jag gick över klyftan mellan högstadiet och gymnasiet var det många gamla klasskamrater och vänner som gled längre och längre ifrån mig på grund av vilka jag umgicks med och hur jag valde att klä mig. Inte så konstigt kanske, jag blev ju "annorlunda" och "konstig". Annorlunda och konstiga kan de vara själva om de har tänkt sig att de ska se ut och vara exakt likadana livet ut som de gjorde i högstadiet. Skrämmande tanke.
 
Stod i en bankomat kö idag (oh joy! På lönehelg!) och bakom mig hade jag två tonårstjejer, de kanske var runt femton, som diskuterade just detta.
"Asså folk typ tror att du typ är ute och dricker typ varje kväll asså och typ tycker att du typ är det coolaste som finns och jag typ hänger med dig så jag blir liksom typ också det coolaste ever liksom".
Jag kanske börjar bli gammal eller något (det säger jag bara för att följa mönstret men jag kommer aldrig någonsin att bli det) men vad är det för coolt med det? Egentligen? Man blir inte cool vare sig man dricker varje kväll eller inte och man blir verkligen inte cool för att man umgås med sådana som gör det. Eller har jag fel? Dricker man varje kväll är man på god väg att bli alkoholist och det är sannerligen inte coolt. När man dessutom är femton så är det ännu sorgligare. Vad kan då hända? Man dricker mer och mer och det kan bara gå åt helvete. Våldtäkter och tonårsgraviditeter, aborter och horrykten. Tonåren är det jävligaste påfund som finns.
Verkligen helvetet på jorden.
Så hur coolt är det?


Dagens skiva: THE FORECAST - "In the shadow of two gunmen"

 En förklaring av det som är RZRGRND kanske är på sin plats. Säkra källor garanterar att det finns mer än ett nyfiket sinne där ute.
RZRGRND är kort och gott "razorgrind" utan vokaler. "Varför i helvete då för" kanske ni frågar er själva? "Är han helt utvecklingsförstörd eller?" Om ni anser det, må så vara. Jag hävdar bestämt motsatsen.
Saker i livet sätter sina spår i både kropp och själ. Man skulle kunna säga att livet etsar in våra upplevelser och erfarenheter i oss psykiskt och fysiskt, samtidigt som det maler oss från första andetag till det sista.
"Men, inget av detta låter helt klokt". Tvärt om.

Den första delen av etsning är, enkelt beskrivet, att konstnären ristar in mönster med ett vasst föremål (läs etsarnål om ni är ordfacister). Man skulle kunna säga rakbladsvasst, därav "razor". Att mala översätts kort och gott till "to grind". Alltså razorgrind, RZRGRND.

Plus att det både låter fräsigt och ser helt fenomenalt häftigt ut.

 Idag är det tillbaka till jobbet som gäller. Ska bli rätt så skönt faktiskt, fast det beror nog mest på att det blir helg imorgon. Så länge jag överlever idag är jag home safe.
Nästa vecka blir rolig för då ska min kollega på semester i två veckor. Då får jag jobba med min bästa vän och vi är rätt så lika så vi funkar som ett smort klockspel. Känns bra när allt liksom bara flyter på utan krav.
 Det känns lite spännande att komma tillbaka och jobba igen. Var ju bara där i tre timmar i måndags. Alltid intressant att se om något har ändrats sedan man var där senast.
Oftast brukar resultaten tyvärr vara åt det negativa. Speciellt när det har varit någon form av mässa, oavsett om det tatuerings- eller guld och smyckesmässa, för då tenderar alla lådor och montrar och bös att hamna i mitt rum. Så även denna gång.
Fick ett mess från min kollega härom dagen som bekräftade detta fenomen, med en bild på en massa bråte. Hur kul är det egentligen då att komma tillbaka till jobbet när det första man får göra är att plocka undan efter andra? Saker som inte ens hör till mitt jobb.
 Jag känner hur små saker börjar ta sig an gastronomiska proportioner på min arbetsplats. Inte själva arbetet i sig, mer runt om. Jag anser mig själv vara ganska så lätt att ha att göra med och har överseende med rätt så mycket men på sistonde har det börjat bubbla i det kokande vattnet.
Denna utveckling följer jag med spänning, men den som sa att arbete gör en fri ska ha en feting på njuren.


Morgonens skiva: SKY EATS AIRPLANE - "Everything perfect on the wrong day"    

 Motivation till att gå tillbaka till sitt arbete efter att ha varit sjuk känns helt meningslöst när ens sjukdomstillstånd ifrågasätts av cheferna. Min kollega pratade med en av dem igår och sa att jag skulle stanna hemma idag också varpå hon sa "VA? Ska han vara hemma imorgon också? Vad är han för sjuk egentligen?". Efter tre dagar så ifrågasätts man. Det är helt okej att de betalar ut lön dagen efter utsatt datum, men att man som arbetare är sjuk i tre-fyra dagar, det är ju helt utvecklingsförstört. Sånt borde ju bannlysas och utraderas från världen som vi känner till.
På ett år som jag jobbat har jag varit sjuk kanske maximalt en vecka. Det tycker jag ändå får anses vara väldigt bra. Eller är jag helt rubbad i den tanken?
Sen att de, som de chefer de är, stannar hemma en två dagar efter en arbetsresa, det är helt okej. Någon som fått jetlag mellan Stockholm och Göteborg? Någon? Ingen? Ookej.
 Sånt här beteende skapar endast irritation och negativa tankar. Det gör bara att jag blir arg och lite ledsen vilket skulle kunna återspeglas i mitt arbete. Men det händer inte. Jag skulle aldrig kunna låte det ske. Då är jag hellre hemma en dag till.
På något sjukt sätt är det rätt så intressant att se på sig själv i denna situation och göra mentala anteckningar. Sånt som kan komma väl till pass i framtiden.

 För hastigt dragna slutsatser leder till fördomar och fördomar leder bara nedåt. Nedåt nedåt i en oändlig negativ spiral. Bara när folk ser den här bloggen börjar tankarna att snurra runt i huvuden på dem. De ser någonting högst upp i hörnet som ser ut som blodstänk på skallar, de ser en gammaldags kraftig font. Undrar vad folk tänker men aldrig säger rätt ut. Har ni något på hjärtat så ut med det. Kommentera på.

 Beteendevetenskap är sjukt intressant. Inte för att jag pluggar eller har gjort det, men det får en att böjra tänka till. På vad det är för saker runt omkring oss som påverkar oss, både positivt och negativt. Vi får intryck av allt runt omkring oss, vissa starkare än andra, men det som får mina intressesmurfar att trilla av pinn är intrycken vi får av varandra och våra attribut. Vissa bär attributen på insidan och är svårare att tyda och få intryck av, men när man väl får ta del av dem så kan man få sig en och annan överraskning. Allt är faktiskt inte som det ser ut att vara.

Praktexempel på detta finns i min gymnasietid, närmare bestämt från första året. Många går i gymnasiet igenom en eller flera faser i vilka man söker finna sig själv. Jag tror aldrig att man gör det fullt ut, endast för stunden. I alla fall, rykten florerade om mig ett tag att jag var (hör och häpna!) bög, nazist och satanist. Ett tag var jag allt på samma gång. Inget av det stämde, varken då eller nu, men allt hade grundade sig på det folk såg. De såg en lång svart skinnrock, de såg hårt snörade höga kängor och de såg smink (svart som synden var det!).
Jag kan förstå folk i dess ignorans och okunskap att de slutsatserna blev dragna, jag dömer ibland hunden efter håret jag med. Men det viktiga är att då söka stilla sig själv och ta ett steg bakåt och titta på sig själv i situationen. "Hur vill jag bli sedd? Hur vill jag bli bemött?"
Det ska inte hänga på hur man ser ut.


Dagens skiva: EMILIE AUTUMN - "Laced Unlaced" vs. THOSE DANCING DAYS - "Those Dancing Days EP"

 Känns inget vidare idag. Lite vissen. Öm i huden. Öm i armhålorna. Men men, lever gör man i alla fall.
Känner mig mer aggressiv emot mina chefer och deras infantila sätt att ta hand om sina arbetare.  Om jag hade ett företag skulle prio nummer ett  vara att se till att ha glada och nöjda arbetare som tjänade pengar åt mig så jag kunde ge dem förmåner och kanske en bonus då och då. Men inte mina inte. De bryr sig inte ens om att få in lönen på utsatt datum. De tror inte att man själv har räkningar som ska betalas i tid eller överföringar som måste göras. Nej för allt kretsar ju kring dem och deras lilla fascistiska bubbla. Nästan så man ska vara sjuk en dag extra endast för att jävlas med dem, för då blir det mindre tjänade pengar. Hur svårt kan det vara egentligen? Tydligen sjukt svårt.

Mitt intresse för tatueringar började för otalet år sedan, jag vet inte riktigt när. Minns dock i högstadiet att jag och min bror målade på varandra. Enkla saker mest, tribalmönster och taggtrådar men ändå. Den första riktiga skaffade jag '97 på mtt andra år i gymnasiumet, som egentligen belv mitt först då jag bytte linje. Så här i efterhand kanske den inte var så genomtänkt men vad är livet utan lite eftertanke? Jag säger inte att jag ångrar den, men jag hade gjort den annorlunda nu. Större. Helt klart. Think big som vi säger. Om ni som läst denna blogg tidigare inte listat ut det så är jag intresserad av och jobbar med kroppskonst eller body modification som ordfascister vill hålla sig till.


Att jag jobbar med det får jag tacka min älskade bror och tvilling för. Han är verkligen en otrolig konstnär och artist i sitt utförande. Det är tack vare att han började som tatueringslärling för 8-9 år sedan som jag är där jag är idag. I och med att han fick utlopp för sitt skapande och sin fantastiska förmåga att rita och måla så började jag automatiskt att hänga omkring på studion där han jobbade. Där hade man i och för sig varit förut när man både piercat och tatuerat sig. Dessutom jobbade en skolkamrat till mig där innan. Strax efter det frågade jag på måfå om de inte behövde en piercinglärling och jag kunde faktiskt inte kommit mer lägligt än så då min skolkamrat skulle flytta därifrån.
På den vägen är det.

 Mådde verkligen inget bra alls igår. Redan innan jag var på väg till jobbet kände jag att det inte stod rätt till. Jag kände mig tung och trött i hela kroppen, ögonen värkte och tårades. Jag kände att det inte fanns en suck att jag skulle klara av att arbeta. Att stå och vara trevlig och glad mot folk, när allt man egentligen vill göra är att få ligga i fosterställning hemma i soffan och titta på grymt dålig tv. Brukar inte vara speciellt sjuk. Ibland får man väl kosta på sig att ta sig tid till det med.
Jag gick hem när vi stängde för lunch. Förmiddagen hade passerat obemärkt. Inte så mycket folk i studion. De få kunder jag hade klarade jag galant med ett leende på läpparna.
 Inga chefer kom in igår och klagade på vår omskyltning heller. Trist. Mina kollega ringde till dem runt lunch för att kolla om de var på kontoret eller om de skulle komma över huvud taget.

Min kollega: - Jaha så ni är fortfarande hemma?
En chef: - Ja. Vad trodde du? Vi kom ju faktiskt hem igår kväll.


Så kan det gå. Inte lätt att vara chef och driva företag.

 Måste säga att det känns riktigt skönt att få vara hemma och inte jobba för en gångs skull. Känns som det är det enda jag gör ibland. Visst, jag är grymt nöjd med mitt jobb (arbetsplats kan diskuteras) men det måste finnas gränser. Man vill ju ha ett liv med ett jobb i och inte tvärt om. Eller?
 Tänkte passa på att fixa lite hemma-saker när man ändå håller sig hemma i sjukdomens tecken. Typ fixa ny hemförsäkring, lufta elementen, kanske slänga lite papper. Sånt man skjuter åt sidan i vanliga fall, som man alltid har ursäkter för att ta tag i en annan gång. Jag känner mig iaf riktigt nöjd över mig själv när jag gjort sånt jag skjutit åsido. Och jag gör det ju för mig själv också, så varför envisas man alltid med att intala sig själv att man kan lösa skiten senare? Lika gott att ha det ur världen. Man är bra slapp mot sig själv.
 Dags för lite kamomillte och försäkringsbyten.


Morgonens skiva: AMENRA - "Amenra"

 Så börjar en alldeles för tidigt utlöst vecka. Igen. Vart tar helgerna vägen kan man ju fråga sig. Speciellt när man jobbat på lördagen. En känsla av att man blivit brutalt bestulen på 24 timmar av ens liv infinner sig snabbt och det är ingen rolig känsla om ni aldrig upplevt den.
Vet inte riktigt vad ni gjort denna helg som så påpassligt passerat, men jag var hemma och bara njöt av att få vara ledig. Det och så att det är lön imorgon. Så klart. Det var länge sen jag hade så lite pengar kvar de sista dagarna innan lön, men man får försöka se det som karaktärsdanande och moralstärkande. Ibland är det bra för själen att leva snålt och gå på sparlåga. Då uppskattar man mer det man har och lär sig att värdesätta det viktiga. I dagens samhälle är människan fruktansvärt urusel på detta.

 Försökte ge oss på att möblera om hemma, när vi ändå var hemma hela helgen. Det blev ett fatalt misslyckande bortom allt igenkännande. Att möblera är en konstart, men det kräver vissa beståndsdelar för att ens komma i närheten av ett lyckande. Det viktigaste i mina ögon är ett möblemang residenterna finner fullgod lycka och samspel med och i. Med möbler man inte är nöjd med är ett misslyckande det enda uppnåeliga.
Allt fungerar och ser bra ut i sinnet. Allt ser fult ut och misslyckat i verket.
Cirkus Möblering slutade med att allt hamnade på sin ursprungliga plats, med ett undantag. Vi flyttade TV:n ungefär 1.5m åt höger, ställde den på snedden i hörnet och faen i mig om det inte blev lite mysigare än tidigare placering. Det bästa av det omöjliga och det känns faktiskt bra. Efter mycket om och men och lite svett.
 Blev faktiskt av med lite skit också. Lika gott att rensa ut lite när man ändå var igång. Ska förhoppningsvis sälja bokhyllan också så den blev lite utrensad i farten den med. Packa ned böcker i lådor och så. Ni vet.

 Jag och min kollega möblerade om lite vi med på jobbet. Städade och hottade upp våra montrar. La ut smycken så allt såg fräscht och snyggt ut och rensade bort utgående produkter. VI får se vad våra chefer säger om det. De var bortresta i helgen så vi tog ärendet i egna händer för att få någonting gjort. Det har varit prat om det så länge, som alltid, men inget har hänt. Detta kan således bli mitt sista inlägg, för risken att vi blir ihjälslagna på grund av vår kupp är överhängande. Cheferna är control freaks. De vill göra allt och om det inte går, så ser de till att vända på allt så de får cred för det i alla fall. Hur de ska kunna bibehålla kontroll vet jag inte, för de är nästan aldrig där i alla fall. Vi styr i det tysta.


Morgonens skiva: LADY SOVEREIGN - "Public Warning"

Fredag. Äntligen. Som jag längtat. En hel vecka har man jobbat och slitit men äntligen är det fredag. Grattis till alla er som kan känna så, för jag ska faen i mig jobba imorgon också. Tack och lov endast till tre istället för halv sju, men ändå.
Det är verkligen inget roligt att segglida ur sängen som en uttorkande amöba på lördagsmorgonen när ens kärlek och livsgnista ligger kvar och myser under det varma täcket. "A working class hero is something to be". Den som myntade det uttrycket ska få sig en rejäl wedgie.
Men fredagar har ändå lite magi över sig, oavsett vilket arbete man än har. Folk blir automatiskt lite gladare och trevligare när helgen är så pass överhängande att man slår pannan i den. Vissa över att det ger en tid för avkoppling och en eller två dagar till att ladda batterierna. Andra jublar över det faktum att man äntligen kan gå ut och supa skallen i bitar och antingen sova bort resterande del av helgen eller ha ångest över att man kanske borde använt någon form av skydd i det där buskaget. Men en vecka senare kommer så härligheten igen. Ångest eller ej, magin kommer åter.
Tyvärr försvinner den alltför snabbt igen. Fyradagarshelger? Någon? Inte?


Måste nog dra mig in i duschen nu. Fredag ju. Då kan man ha "friday suit" på jobbet. Haha.


Morgonens skiva: MANU CHAO - "La Radiolina" vs. ARSENISTS GET ALL THE GIRLS - "Hits from the bow"

 Blev intervjuad per telefon igår. En student hade som uppgift i skolan att göra ett arbete om ett yrke man kunde tänka sig i framtiden. Siktet föll på body modification med allt vad det innebär. Klart man ställer upp.
 Det är ett ganska så brett ämne där de största delarna består av piercing och tatuering. Mindre delar är scarification, där man skär in mönster,  och branding, brännmärkning. Sedan finns det så mycket mer men som kanske inte är så vidare utbrett. Vill man hårddra det hela så är i princip allt du gör genom en ändring av ditt fysiska utseende en kroppsmodifikation. Vissa är mer bestående än andra så klart. Vissa färgar håret grönt, andra amputerar kroppsdelar. Allt för att vi ska känna oss trygga i oss själva och nöjda med våra yttre.

 Personligen känner jag mig inte så nöjd med mitt yttre just nu. Fast, det har att göra med att mitt hår håller på att växa ut och jag har alldeles nyligen inträtt i "mon chi chi"-stadiet. Riktigt värdelöst är vad det är. Man kan inte göra något med det och när man vaknar så står det lite hit och dit och man kan inte göra något åt det. Men men. Man får bita ihop. Kan ju alltid köpa en mössa som inte riktigt passar. Eller en keps för den delen. Mycket märklig huvudbonad denna keps. Kommer på mig själv med att då och då vilja ha en men så fort det sitter en på huvudet så känner jag mig som en individ från någon obskyr högerinriktad fraktion som fått högerarmen låst i högläge. Inte min kopp of tea.
 Ibland så undrar jag lite stilla för mig själv vad jag hade gjort om jag inte sett ut som jag gör eller gjort det jag gör. Det går över ganska så fort, för jag känner direkt att det är någon som inte är jag. Inte där jag är idag i alla fall. Det är väl ändå det som är det väsentliga? Om fem, tio eller fyrtio år kanske jag har kommit på andra idéer, men varför åsidosätta mig själv från nuet och det jag vill? Självförnekelse borde vara en dödssynd, om man är åt det religiösa hållet.

 Såg ett dåligt program på TV, från dåliga TV-programs hemland USA så klart. Där hade sonen i familjen intresse i just body modification med piercings, tatueringar och scarifications. Det var det han gillade. Hans grej. Men nej, det kan man ju inte stöda, inte då. Till och med hans egna familj spekulerade i huruvida han var involverad i gäng och knark, bara för att han såg ut som han gjorde. Som hans norm. Nej då måste man anpassa honom till "vår norm". Ooh jag var så arg att jag skakade! En utomstående som träffade sonen började också döma honom p.g.a. hans utseende. "Han är nog helt klart på väg åt fel håll i livet". För att han har piercings och tatueringar! Vem har inte det nu för tiden? De folk uppmärksammar är de som visar sina modifieringar. Men vad sägs det om alla de som inte visar upp sina? Bankdirektören som kanske har 4.0mm ringar i bröstvårtorna och kanske en Prins Albert? Eller kanske politikerkvinnan som har otaliga könspiercings, en gigantisk ryggtatuering och tycker om att gå på fetishklubb? Är de på den rätta vägen då kanske, för att man inte ser deras modifieringar?
Nej, världen borde verkligen ta ett djupt andetag och aldrig någonsin andas ut igen. Normen får mig att må illa.

 

 

Har ni någonsin prövat att gå nedför gatan med någon form av attribut som inte passar in i normen? Riktigt färgglada byxor? Kanske väldigt ofärgglada (läs dödsmördarsvarta) kläder? Konstig frisyr? Annorlunda smink (gäller både killar som tjejer)? Någonting som får folk att stanna upp och titta en extra gång fast de kanske egentligen inte vill. Eller, för att de tror att de inte vill, men innerst inne brinner en längtan att faktiskt våga göra exakt samma sak fast rädslan att stå ut och inte passa in trycker ned den längtan. Jag tycker det är minst sagt sorgligt.
Jag tycker normen borde dödas. På de mest bestialiska och sinnessjuka sätt. Normen skapas av individer och är endast till för den individ som skapat den. Feel free to copy, but adjust it to your own norm.
Det bör väl tilläggas att jag så länge jag kan minnas gått nedför gatan och känt blickarna från massan, kalla och dömande. Vissa undrande och nyfikna men alldeles för få. Men jag har aldrig gjort det för själva sakens skull. Aldrig för någon annan. Alltid för mig själv. Varför skulle jag göra det för någon annan? Det jag väljer är min norm.

Ett av mina mest älskvärda, men även mest tragiska, minnen i ämnet tog plats för x antal år sedan i Visby där jag växte upp. Jag gick nedför gatan, såg ut som jag gjorde då, och möter en mamma och hennes barn som kanske var runt fem sex år. Barnet tittar upp på mig med stora nyfikna ögon och säger till sin mamma, utan att ta blicken från mig; "Titta mamma! En rymdvarelse!". Då skrattade jag så jag höll på att gråta.
Det som är älskvärt i historien är att barnets nyfikenhet och associationsförmåga drar slutsatsen att jag måste komma från en annan planet då jag såg ut som jag gjorde. Det tragiska är detsamma. Visst, jag kan inte ifrågasätta ett barns förmåga att inneha kunskap om diverse, förlåt att jag säger det, subkulturer och liknande. Men det sorgliga är i mamman och hennes uppenbara oförmåga, eller ovilja, i att visa hennes barn mångfald och hur vackert det är.
Normen måste dödas och likaså dess bakåtsträvande inkvisitorer.


Måste diska nu. Ska dessutom grundligt rengöra ugnen.

Morgonens skiva: THE DEVIL WEARS PRADA - "Plagues"

...kan bäst beskrivas med... Det finns inga rätt eller fel här. Allt ligger i betraktarens öga. Mer ofta än sällan ett tyvärr fördömande och fördomsfullt öga. Vi människor är bra på det beteendet. Det som är nytt, okänt, och därigenom också kanske lite skrämmande, tar vi direkt avstånd ifrån och fördömer. På det sättet har vi på något sätt befriat oss ifrån ansvaret att bemöta och undersöka. Ifrån att kanske också börja fatta tycke för det.
Så kan man ju inte ha det.

 Vissa saker kan man genom ålder klassificera och kategorisera. Det går ju inte riktigt med mig. Det enda min ålder kan ta del av är ändlösa mängder av statistik. Statistik, mängdanpassat och normativt. Inga ord som någonsin passat in i beskrivningen av mig heller.
 Andra ting kan indelas med hjälp av tillhörighet gällande allt från ras, klädstil, skivbolag, arkitektfirma etc. Detta kan fungera på mig om betraktaren väljer att följa den vägen. Jag hävdar fortfarande att jag är mig själv och endast det. Jag kan sträcka mig till människa, men då pushar vi gränserna här.

Människan har i tid och otid alltid funnit en bisarr form av glädje och trygghet i att identifiera sig med andra och samlas i grupp för att gemensamt lovorda saker och ting. Detta beteende är allt som oftast rakt igenom skrämmande och farligt då oliktänkande och annorlunda entiteter kan komma att lida både psykisk och fysisk skada.
Varför?
För att saker och ting skall ordnas i grupperingar och subkategorier så att man kan skilja "oss" från "dem", "rätt" från "fel" och så vidare. Listan kan göras lång. Detta fenomen, vad man än tycker om det, har som allt annat sin grund i betraktarens öga. Störande, kanske, men ändock sant.

Så vad i h-vete är jag? Bara en annan nyutexaminerad ordbajsande universitetsstudent som funnit glädje i att blogga? Tveksamt, mycket tveksamt. Jag respekterar och beundrar de som studerar vidare på högre nivå. Hade jag resurserna (läs pengar) skulle jag gladeligen fortsätta studera. Men jag fick ett jobb jag faktiskt tycker om direkt efter studenten, så varför inte fortsätta att glida på den vågen medan vinden fortfarande blåser åt mitt håll?


 

Vem är jag? En fråga många ställt till sig själva otaliga gånger framför spegeln. En omöjlig fråga att svara på, om det är ett definitivt svar man söker då människan alltid är i en form av rörelse. Hon borde vara det i alla fall, undantag finns. Tyvärr.
Vem jag är, det är ovidkommande.
Vad jag är, det är det intressanta. För vad jag är definierar vem jag är.
Jag har under mina spenderade år alltid refererat till mig själv som just, mig själv, när folk frågar vem eller vad jag är. Kategorier och genrer, subkulturer, stilar och fack. Dessa ord använder jag aldrig i beskrivningen av mig själv.
Ju mer samhället och världen "utvecklas", desto svårare och svårare blir det för folk som tycker saker och kritiker att dela in saker och ting i fack och dylikt. Oavsett vad det gäller, om det så är klädstilar, musik, prosadikter eller teknik, så blir det mer och mer som ett stort blurr. Till och med när det gäller kulturer och folkslag så blir det mindre definierbart. Och det är väl ändå det som är charmen i det hela?