Har på sistonde hängivit mig åt att läsa ut John Ajvide Lindqvists novellsamling Pappersväggar till och från jobbet. Kände att jag kunde ge mig själv lite mer självrespekt sittandes på spårvagnarna tillsammans med övriga resenärer, speciellt så här i förkylningstider när alla snörvlar och snyter sig i sin sätesgranne. Finns det då något bättre än att fly in i den underbara magiska världen väl fördold i en bok? Nej just det, faktiskt inte. Verklighetsflykt under ansvar och kontroll är vi väl alla väl förunnade. Jag är det i alla fall och bra på det, oavsett om det gäller bok eller musik.
Tänk själva att få drömma sig bort till något som inte är på riktigt men som blir din verklighet i fantasien, där man kan vara vem man vill, vem som helst. Där man kan göra magiska saker eller hemska saker, upptäcka nya världar eller djupa mörka dimensioner i sig själv. Valet är helt och hållet ert. Håll hårt i det. Man vet aldrig när man förlorar det.

 Ajvide skriver på ett sätt som är högst tilltalande i den svenska vardagliga ångestmisären med betong, asfalt och miljoner nyanser av grå. Att fly till något som får en sådan beskrivning kan tänkas dumdristigt, men de saker som han så vackert uppmålar är perfekta kryddor i det alldagliga jantelandet.
Har tidigare försökt att läsa hans böcker men alltid kommit mig för att inte riktigt komma in i det hela. Med Pappersväggar, som är en novellsamling, kände jag att det gick som på räls för att kunna komma igång. Låter konstigt kanske, att komma igång med en bok som innehåller många små böcker, men så var det. Det finns, enligt mig, en röd tråd genom alla novellerna som får en att vilja läsa nästa och nästa och nästa för att söka reda på nya kuriositeter och udda ting i hopp om att kunna undfly vardagen några minuter till. Just detta är vad som gör denna bok så otroligt bra som verklighetsflykt, där på spårvagnen, med influensabacillerna klängandes över dig, med höstmörkret annalkandes. För man känner det i orden som dansar över bladen, fast så som man vill att det ska vara. Mystiskt, mörkt, hoppfullt, vackert.

 Att fly från verkligheten, det behöver inte vara negativt.

 Läste i tidningen igår att smygtagna bilder på ungdomar sprids på deras skolor och över internet. Bilderna, som oftast porträtterar personerna nakna eller lättklädda, har i en del fall lett till att vissa begått självmord för att få ett slut på de trakasserier, utfrysningar och mobbningsattacker som ofta efterföljer.

 Vad får en människa att utsätta en annan individ för sådana situationer där man känner att den enda vägen ut från helvetet är att ta sitt eget liv? Jag har sedan länge tappat hoppet om mänskligheten och anser oss, med några få undantag, vara det största aset i universum. Att IQ drastiskt fallit i skala överlag är inget som längre förvånar mig när jag varje dag läser liknande händelser och event runt om i världen.
 I och med att allmänhetens IQ är förlorad så faller även så många andra livsviktiga kvalitéer ur vårt grepp. En enastående men tyvärr väldigt sällsynt förmåga är att känna empati för sina medmänniskor och andra levande varelser. Att kunna sätta sig själv in i situationer och söka förstå hur en själv skulle må i och på grund av olika händelser. Om empati hade varit medfött skulle dessa händelser vara otroligt sällsynta, jag vågar inte säga icke existerande.

 I vissa fall finns empatin med redan från födseln men allt som oftast står den inte att finna i det allmänna rummet. Detta är alltså en förmåga som vi som människor måste lära oss. Den måste uppenbarligen nötas in redan ifrån barnsben och i och med det så kan det ansvaret inte läggas på vår brutna och alltid sönderhackade lärarkår. Som alltid är detta problem en fråga om uppväxt och om, utebliven, lärdom ifrån föräldrarna.
 Vem ska då lära föräldrarna? Hur kan vi ge gamla och bittra individer förmågan empati på äldre dagar när deras tid redan är förbi i inlärandet? I dagens samhälle studerar inte medelmänniskan över 25. Man arbetar, har flashiga jobb eller bildar familj.

 Detta problem är alltså en nedåtgående spiral. VI kan inte ge föräldrarna förmågan, som i sin tur kan, nej ska ge den till sina barn. Deras barn kommer således inte att ges denna förmåga heller vilket kommer att sluta i vår totalitära och oundvikliga undergång. Världsmisären kommer att öka stadigt. Våld i alla former, sex- och hatbrott följer samma utvecklingskurva. Vi är vår egen undergång.

Allt på grund av utebliven empati.