Om ingen ser oss dö, har vi då verkligen dött?
 
Har inte sett städtanten sedan mitt psykotiska halkningsutbrott i förrgår. Undrar om hennes hjärta fungerar klokt. Sessan menar på att det bara städas här en gång i veckan och det låter riktigt i mitt sinne.
Men tänk om. Tänk om hon blev stel av skräck, gick hem och dog. 
Det är lite galet det. Själva tanken är skrattretande, och jag vet att man inte ska skratta åt andra människors död men det är roligt. Om än lite.
Fast det som är roligt är ju så klart inte huruvida hon faktiskt gick och dog, för det betvivlar jag starkt att hon faktiskt gjort. Om så vore fallet så saluterar jag städtanten för en tapper insats och gläds åt att hon dog en krigardöd, i strid.
Humorn ligger så klart i föreliggande incident som fått mig att spekulera i städtantens fiktionella bortgång.

Va? Är det ingen som varnat för den här bloggen? Ingen som utstuderat förklarat med whiteboard-pennor och diagram att jag är störd till den grad att jag är normal? Detta är normen. Ni är galningarna.

Om ni inte fått detta förklarat för er, vad gör ni då här?


Morgonens skiva: 65DAYSOFSTATIC - "the destruction of small ideas"

 Det är en fråga jag börjat ställa mig själv den senaste tiden.
Det har framkommit och blivit mer och mer påtagligt att jag har ett av Sveriges vanligaste namn och jag vet inte riktigt varför men det har börjat att irritera mig. Om det är för att jag innerst inne inte är nöjd och tillrätta med mitt namn eller kanske att jag inte känner mig speciell med det, vem vet?
Det jag vet är att något inte stämmer.
Om det nu blir något ändring i det hela så är nu en väldigt bra tidpunkt då det är så mycket annat som är nytt, till exempel att det är ett helt nytt jobb på en helt ny studio, med en möjlighet att från början ha det ändrat.

Någon kanske då föder fram tankegången "men är det inte respektlöst gentemot dina föräldrar som gav dig ditt namn"?
Mitt absoluta svar i frågan, för jag har själv ställt mig den, är definitivt nej. Det är inte så att jag kommer anta ett helt nytt alias, som Metallica, Fläder eller Gorm. Jag har ju ett mindre vanligt mellannamn givet av just nämnda föräldrar som är målet för mitt byte. Respektlöst? Inte alls.

Är jag kanske fåfäng? Det är ju bara ett namn. Folk heter ju vad som helst men kallar sig för något helt annat. Man skulle kunna göra så, men det känns inte rätt. Det känns inte som jag.
Är namnet vi ges en sak som formar oss in i evigheten? Eller är det vårt att forma som vi bäst ser det?


Morgonens skiva: BONNIE "PRINCE" BILLY - "i see a darkness"

 Den senaste tiden har varit upp och ned, fylld med tidskrävande saker. Den största så klart allt jobb med att färdigställa studion till öppningen.
Nu har vi haft öppet en vecka och även om vi inte är helt klara med allting så har vi en fullt funktionell piercingstudio av toppkvalité. Det som återstår är mestadels saker som vi inte kan styra över, som t.ex. leveranser av diverse saker men vi kan göra allt vi vill.
Något som verkligen saknas är vår fina skylt som kan fånga folks uppmärksamhet på gatan, men exakt när den kommer vet vi inte. För tillfället kör vi på word by mouth, internet och flyersutdelning.
I helgen är det även tatueringsmässa och då kommer vi att hårdlansera vår nyöppnade studio så att det verkligen kommer ut bland folk att vi har öppnat.

 Men det har inte enbart varit jobb. I månadsskiftet februari/mars besökte vi Tattoo Meltdown, tatueringsmässan i Trollhättan och fick lite ny färg i oss både sessan och jag. Mer info och kanske någon bild kommer. Jag fick äntligen tummen ur och stack om min läpp. Bilder på detta kommer också, så håll ut bara.
Det har varit lågvatten här så att säga, men bättre tider stundar.

Dagens skratt/sträckning: Jag kommer upp till vår våning efter att ha följt sessan till bussen och går nedför korridoren till lägenheten. Halvvägs dit står städerskan och polerar golvet och flyttar sig åt sidan så jag kan komma förbi. Jag har sagt hej till tanten förut men aldrig fått svar, men jag tänkte att jag kan ju fortsätta vara trevlig. Skitsamma liksom, aldrig fel att folk hejar på en när man jobbar även om jag börjar tvivla på att hon faktiskt kan språket.
I alla fall, när jag skall gå förbi ska jag säga "hejhej". Samtidigt som jag öppnar munnen för att berika hennes dag med min medmänskliga idé om kommunikation och verbal identifikation så halkar jag till på hennes duktigt polerade fläck och halvskriker "HEJHEEEJ" till henne och halvt vrider kroppen ur led under processen.
För att behålla en viss mängd stolthet och cool så fortsätter jag mot hemmets trygga vrå så stabilt jag kan utan att vända mig om. Stackars tant. Måste trott att jag var en galen knarkare av sällan skådat slag.
Sessan berikade iaf min dag med sitt varma, om än skadeglada, skratt när jag berikade hennes med min historia.
Idag kan nog bli en bra dag.


Morgonens skiva: KINGDOM OF SORROW - "s/t"

 Har minsann varit lite dålig på att lämna avtryck här i bloggen. Men det kan lätt bli så när man har fullt upp hela tiden med jobb och fritid. Fritiden har väl tyvärr kommit lite i skymundan, men det räknade vi med så här i början.
Allt flyter på med studion i alla fall. Vi kanske inte kommer att öppna exakt när vi hade siktat på det, men det går åt rätt håll. Det är många faktorer som ska klaffa med varandra, leveranser som ska komma i tid och gärna ha allt man beställt och så. Men snart så. Vi ser redan nu hur vi vill ha det hela i butiken, när saker börjar att ta form här och där. Vår disk har kommit på plats, soffan i väntrummet står redo att användas och maskinerna i sterilrummet längtar efter att få komma till nytta.

Sen har det blivit lite fritid också. Bara jobb och inget kul gör tråkiga personer.
Jag och sessan åkte till Trollhättan i fredags och besökte Tattoo Meltdown, tatueringsmässan där. Nummer fyra i ordningen. Det var som vanligt en lyckad tillställning med mycket folk, bra artister så klart lite mer färg på våra kroppar. Det kommer bilder, inte på själva mässan, men på den tillkomna färgen.

Men nu måste jag gå och jobba lite. Studion bygger inte sig själv.