Om ingen ser oss dö, har vi då verkligen dött?
 
Har inte sett städtanten sedan mitt psykotiska halkningsutbrott i förrgår. Undrar om hennes hjärta fungerar klokt. Sessan menar på att det bara städas här en gång i veckan och det låter riktigt i mitt sinne.
Men tänk om. Tänk om hon blev stel av skräck, gick hem och dog. 
Det är lite galet det. Själva tanken är skrattretande, och jag vet att man inte ska skratta åt andra människors död men det är roligt. Om än lite.
Fast det som är roligt är ju så klart inte huruvida hon faktiskt gick och dog, för det betvivlar jag starkt att hon faktiskt gjort. Om så vore fallet så saluterar jag städtanten för en tapper insats och gläds åt att hon dog en krigardöd, i strid.
Humorn ligger så klart i föreliggande incident som fått mig att spekulera i städtantens fiktionella bortgång.

Va? Är det ingen som varnat för den här bloggen? Ingen som utstuderat förklarat med whiteboard-pennor och diagram att jag är störd till den grad att jag är normal? Detta är normen. Ni är galningarna.

Om ni inte fått detta förklarat för er, vad gör ni då här?


Morgonens skiva: 65DAYSOFSTATIC - "the destruction of small ideas"