Vad är det som får folk att förändra sig? Vad är det som får folk som känner de som förändrar sig att bry sig så otroligt mycket över de förändringar som sker? Okej om man går från en "normal" individ till att få otroligt skeva världsuppfattningar t.ex. extremhöger eller religiös fanatiker, då kan jag förstå om man vill ha saker att säga till om.
Säg istället då att folk kanske flyttar till en annan stad, skaffar ett annat jobb eller får en ny partner, vad är det som får folk att bry sig så himla mycket? Är det månne som så att deras egna existenser är på tok för tragiska och innehållslösa för att engagera sig i så att energin istället fokuseras på andras liv där det händer saker? Eller är det som som så att folk helt enkelt ser förändringen som en likvidering av det som en gång varit och därför är ett giltigt skäl att släppa allt som hörde därtill?

Den första frågeställningen har oändliga skäl och det kommer verkligen inte att tas upp här, om det inte gäller mig själv. Jag kan faktiskt inte ge svar på huruvida eller varför andra ändrar sig och jag skiter i vilket, så länge det inte går ut över mig.
Det kniviga är frågeställning nummer två, varför folk måste engagera sig i andras förändringar. Ännu viktigare är, varför dessa individer måste förändra sig gentemot den som förändrat sig. Jag vet det är snurrigt, men det är än mer förunderligt. Folk är förunderliga. Idiotiska och arkebuserbara. Majoriteten i alla fall.
Jag vet innerst inne varför detta beteende förefaller sig så abnormt för mig, då jag upplevt allt själv. Men jag har alltid varit den lugna åskådaren som betraktat allt på avstånd inklusive mig själv och jag är stolt över mitt eget rörelsemönster och bemötande gentemot nya, kanske oförutsedda, förhållanden (ej att läsa som förhållande mellan två individer).
Jag har alltid accepterat fördomsfritt och agerat utan egna personliga vinningar i allehanda situationer, kravlöst i alla situationer. Detta är i grunden felet till allt, oavsett vad det må gälla. Jag har alltid satt mig själv som standard och grundförutsättning för allt och i detta formstöpande grävt min egen grav. Det gör lite ont att känna efter och upptäcka, att omvärlden inte är alls som jag själv.

På gott och ont.


Dagens skiva: MISERY SIGNAL - "mirrors"

 Idag känns det faktiskt som att vi kommit fram till tunneln i alla fall. Allt som återstår nu är att handlöst ge oss in i mörkret och mala oss fram till det strålande ljuset som finns där framför oss någonstans.

Vi har kommit ett par steg närmre från där vi stod igår, genom stenhårt pressande framför datorn. Lyckligtvis så kan vi nu göra det hemifrån. Eller, jag kan göra det för jag gör våra etiketter på datorn här. Känns bättre än att behöva gå in till kontoret och trycka där. Här kan jag lyssna på vilken musik jag vill och hur högt jag vill. Joy!
Olyckligtvis, för min nätta bakdel, så tär allt detta pressande på just nämnda kroppsdel. Vår kontorsstol är ungefär lika mjuk som en skrovlig betongförstärkt spikmatta insmord med glassplitter. Jag är öm. På ett dåligt sätt.

Det viktiga när man jobbar hemifrån är att lägga upp tiden och få igång rutiner, annars blir det nog lätt att man helt enkelt inte får någonting gjort alls. Då kanske ni tycker att jag lägger värdefull arbetstid på att sitta här och blogga, men jag har faktiskt min lunchrast nu så där fick ni. Ha!
...måste bara komma på vad jag ska luncha för något.


Dagens skiva: BLEEDING THROUGH - "this is love, this is murderous"

 Det är fullt ös överallt. Alltid något som ska fixas, skrivas eller för den delen göras om helt och hållet.
Studiomässigt går allt framåt. Målarna kommer dit idag och ska sätta igång, förhoppningsvis med ett färdigt resultat i början av nästa vecka.
Den här veckan har vi deadline på alla trycksaker; skötselråd, visitkort och hälsodeklarationer så det blir mycket tid framför datorn. Kan lugnt meddela att jag inte är van med det alls. Det känns i ryggen och det är ingen trevlig känsla. Men men, det är bara att bita ihop. Det måste bli klart och tack och lov är det mesta av tryckmaterialet färdigställt.

Mitt stora hundgöra är att skriva ut etiketter till montrar och lådor, något som kommer att ta lite över en evighet att göra då det är många etiketter att printa ut. Men ska det vara Europas i särklass största smyckeslager i butik så är det bara att ge järnet. Ska bara klura ut exakt hur programmet fungerar. Tittade lite löst på det igår och fick mest bara ont i huvudet. Det kändes som om det sög ur en livsenergi och IQ. Otrevligt sånt där.

Jag längtar tills jag kan se ljuset  i slutet av tunneln. Det går åt rätt än så länge, saker rör sig framåt och det är en grymt bra känsla. Men än så länge känns det inte riktigt som att vi har kommit fram till tunneln än.



Morgonens skiva: TOM WAITS - "orphans: brawlers, bawlers & bastards"

 Har sedan igår börjat mitt nya jobb och det känns så rätt! Så sjukt kul!
Dessvärre, så har jag fått lägga om mina morgonrutiner.
I det skede vi befinner oss i nu, med uppbyggnaden av studion och allt vad det innebär, så börjar vi hellre tidigare och får sluta därefter istället för tvärt om.
Så istället för att behöva vara på jobbet vid 10.00 så sätter vi gärna igång vid 08.00. Alltså genererar detta nya beteende i att mina morgonrutiner är bortblåsta.
Inget bevvan, knappt man hinner skriva någon blogg på morgonen, kaffet blir lite för tidigt att dricka, lugnet infinner sig inte riktigt.
Men det jobbas på nya rutiner under denna övergångsperiod. När vi väl är igång och öppnat studion kan det mycket väl komma att gå tillbaka till invanda och trygga morgonritualer. Vi får se hur detta framskrider.

Hoppas jag.

 Idag är det min sista dag på jobbet. Min sista fredag. Just nu känns det som att det även kommer vara den längsta. Men det är med glädje jag kommer att gå till jobbet idag, med vetskapen om att jag inte behöver gå dit igen som arbetare. För det får man ingenting för.

 Under de senaste veckorna har jag tagit på mig att fixa i ordning alla montrar och göra allting fint, iordninglagt och fräscht. Ingen som bett mig om det eller så, mer än när det skulle ut nya smycken. Lika gott att fixa allt tyckte jag. Det har inte kommit så mycket lovord över det. På sin höjd ett "åh här var det putsat". Nej ditt retarderade miffo, det är inte bara putsat! Det är precis allting annat också! Jag känner att jag har en viss agression inom mig.

 Den senaste veckan har jag knappt sett röken av cheferna. Korta samtal och knappt att de tittar på mig när vi är i samma rum. Min kollega frågade dem igår om de skulle vilja äta lunch med mig/oss idag då det faktiskt är min sista dag, men det hade de nog inte tid med. Det var inget de hade tänkt på. Senare på eftermiddagen kom de ned med nya smycken som skall läggas ut i montrarna och i lagret plus en massa gamla smycken som har fått nya artikelnummer. Det skulle ordnas. Men inte ord om att jag slutar idag.

Jag kan garantera att de tror att det är jag som skall fixa de smyckena och byta ut alla artikelnummer. Well boohoo. Idag är min sista dag. Jag hade gladeligen gjort det då jag tycker om att sköta mitt arbete om de hade visat någon form av respons på min existens och det faktum att jag slutar, men det tåget har gått. Det kan de göra själva. Jag ska göra mina piercings idag och jag ska göra det snyggt och professionellt som alltid. Men det är allt.

Jag tar faen inget skit idag.



Morgonens skiva: NASUM - "helvete"

 Min sista torsdag. På alla hjärtans dag dessutom. Känns lite tråkigt att människor behöver en specifik dag för att deklarera sin kärlek till den de älskar. Jag behöver ingen speciell dag för detta ändamål, då varje dag jag får uppleva med min älskling är speciell.
Dagen som den är, är inget annat än ett jippo producerat av pengagalningar som vill profitera på människors känslor. Eller den totala avsaknaden därav. Kärlek är väl ändå inget som endast behöver visas upp en dag om året? Varje ny dag man får uppleva med den man älskar borde väl ändå vara den mest speciella dagen i livet?

 Idag är det min sista tisdag. Det går åt rätt håll i alla fall, om än långsamt. Igår var en riktigt slö dag med många som inte dök upp på sina bokade tider. Det är tråkigt när det händer för det innebär oftast att man får neka kunder i tron om att det är fullt. Sen så biter den bistra verkligheten en i armhålan när man upptäcker att folk bara skiter i att dyka upp. Är det så svårt att ringa och avboka sin tid?
Gör folk samma sak hos tandläkaren eller farbror doktor?
Vad tror de ska hända, att vi förvandlas till Freddy Kreuger och stryper dem med vår demontunga genom telefonen? Ibland önskar man i alla fall...
Kan man boka en tid så kan man avboka den. Det är inte svårare än så.


Morgonens skiva: A LIFE ONCE LOST - "a great artist"

 Idag är min sista måndag på jobbet. Det känns hur bra som helst faktiskt. Och ja, jag kommer för varje dag resten av veckan att säga "idag är sista..." och jag kommer att njuta av det.
Visst, det finns saker man kommer att sakna men jag kommer att vinna så otroligt mycket mer genom att att gå vidare. Det är så mycket mer än att bara byta jobb, det kommer även att ge större utdelning både i utvecklingen arbetsmässigt och socialt då jag faktiskt känner de som jag kommer att arbeta tillsammans med sen tidigare och vi fungerar alla på samtliga plan. Bättre arbetssituation kan man nog knappast önska sig. Skulle väl vara att aldrig jobba men ändå vara ekonomiskt oberoende. Fast, då kanske man hänger sig åt bestialiska njutningar som knark för att fylla ut tiden. Känns bättre att jobba anser jag.


Morgonens skiva: THOSE DANCING DAYS - "those dancing days e.p."

 Det är inte konstigt att man känner sig lite sliten en dag som denna. Det har varit exakt hur mycket folk som helst på studion, mest på grund av att chefen var där och "tog hand om" en kandidat till shop-assistant-jobbet. De söker ny personal nu när jag ska sluta så det var som ett litet provjobb för en av de som sökt idag. Hon var trevlig och så och gjorde säkert ett bra jobb i butiken, men jag sprang fram och tillbaka mellan disken och piercingrummet hela tiden så jag kan inte lova.
När chefen är där så brukar det allt som oftast bli mycket jobb då han tycker att man kan dubbelboka kunder då. Det blev precis så även idag. Det var så mycket folk att butiken var fylld mest hela dagen så man var tvungen att använda motorsåg för att kunna komma fram. Men men, dagen gick väldigt fort så jag ska inte klaga.

 Jag trodde faktiskt att dagen skulle te sig långsam och trög då jag inte sovit så mycket inatt. Vi var hemma hos O, V och E igår (haha OVE) och drack lite öl och snackade skit igår kväll. Vi drack lite champagne som välkomstdrink, då alla hade lite att fira. Vår förlovning, O och Vs tillökning i familjen i form av E samt K och Js utnämning som gudföräldrar till E. Det gick direkt upp i huvudet. Hihi.
Hur trevligt som helst, jag hade en überkväll. Pizza, öl, goda vänners lag, kan inte bli mycket bättre på en fredag.
Helt plötsligt så tittar sessan på klockan och menar på att vi kanske skulle ta och gå hem då klockan faktiskt var halv tre! Som en mindre chock för alla närvarande kan man säga. Mycket rogivande för mig som skulle upp och jobba, men det gick hur bra som helst.
Nu börjar däremot kroppen te sig lite sliten. Ryggen är krökt, ögonlocken blyinfattade, magen gapar efter fett. Det är gött att leva.

 Jag kommer på mig själv med att vara i ett otroligt lyckligt sinneslag mest hela tiden. Det är som om allting runt omkring mig bara stannat upp och omslutit mig i lycka och välmående, så där härligt varm och bubblig.
Så kommer jag till sans igen, eller tillbaka till verkligheten, med ett leende som uppfyller hela mig för det är exakt vad min älskling gör.
Det är tack vare henne som jag finner min existens i dessa lyckopauser från det gråa och tråkiga i världen.
Varje gång jag tänker på henne eller ser ned på min ring, då hamnar jag där igen.


Morgonens skiva: AMENRA - "mass III"

 Det börjar närma sig. Imorgon är det endast en vecka kvar innan jag slutar mitt jobb. Känns väldigt konstigt, men det ska bli så skönt att äntligen få komma igång med det nya.
Vi hade ett litet inofficiellt möte igår om hur vi ska lägga upp diverse saker och allt känns så sjukt rätt. Det kommer att bli så himla roligt när det hela börjar rulla. Man ska faktiskt ha roligt på arbetet, vare sig man är komiker eller sopåkare.

Nu måste jag göra en skriftlig uppsägelse så att det finns på papper också.
Alltid alla dessa papper.



Morgonens skiva: AMENRA - "mass III"

 Jag hatar mina grannar. Jag vet inte riktigt vilka av dem jag hatar, men jag hatar dem. Visst, hata är ett starkt ord, bäst använt sparsamt. Jag använder det väldigt sällan, men jag hatar mina grannar.
För några månader sedan var det vandalisering och nedskräpning både i foajén och trapphuset där jag bor, likaså utanför porten. Blommor slets upp, krukor vändes uppochned, lampskärmar slets av och itu och så vidare, och så vidare. Jävligt tröttsamt för det visar ingen som helst respekt för de medmänniskor som faktiskt också bor i huset. Egoistiska kretiner som jag personligen skulle vilja släpa till slakten, det är vad de är. Nödslakt är användbart om det gagnar flocken.

Det hela upphörde tack och lov när hyresvärden, tyvärr får man väl säga, införde kameraövervakning i trapphuset och foajén.
Helgerna var lugna, blommorna fick växa i frid och det kändes faktiskt bra att lämna sitt hem och komma tillbaka.
Sorgligt nog ansåg hyresvärden att det gick så bra att de upphörde med övervakningen.

Tidigare i dag när vi skulle in till stan så möttes vi av denna syn:




Så. Jävla. Typiskt. Jag lovar, jag är en lugn person, men sånt här onödigt jävla skit gör mig bara så grymt förbannad. Jag vill verkligen skada dem som gör så här.
Man börjar undra huruvida det är skadegörelse av någon resident eller om det endast är vandalism på måfå av ungdomsgäng med på tok för fria tyglar hemifrån.
Om det är någon som bor här, varför gör man då så här? Hade man kanske blivit dumpad eller kanske nobbad på krogen? Man kanske var för full. Det kan även vara alla tre alternativ, men det tydligaste verkar vara att man glömt eller misslyckats att hitta sina nycklar då ett cementblock fick agera dörröppnare.




Jag har sagt det förut och jag kommer tyvärr att vara tvungen att säga det flertalet gånger till.
Nödslakt. För flockens bästa.

För oss som tycker att kläder är kul kan ett besök på Team Nihilist vara väl värt.
Där finns det för både killar och tjejer, främst tees med sköna tryck.

                   


Är man i Stockholm kan man besöka deras härliga affär på Mäster Samuelsgatan 47.

Orkar man inte säga det i ord, säg det med en tee.