Jag hatar mina grannar. Jag vet inte riktigt vilka av dem jag hatar, men jag hatar dem. Visst, hata är ett starkt ord, bäst använt sparsamt. Jag använder det väldigt sällan, men jag hatar mina grannar.
För några månader sedan var det vandalisering och nedskräpning både i foajén och trapphuset där jag bor, likaså utanför porten. Blommor slets upp, krukor vändes uppochned, lampskärmar slets av och itu och så vidare, och så vidare. Jävligt tröttsamt för det visar ingen som helst respekt för de medmänniskor som faktiskt också bor i huset. Egoistiska kretiner som jag personligen skulle vilja släpa till slakten, det är vad de är. Nödslakt är användbart om det gagnar flocken.

Det hela upphörde tack och lov när hyresvärden, tyvärr får man väl säga, införde kameraövervakning i trapphuset och foajén.
Helgerna var lugna, blommorna fick växa i frid och det kändes faktiskt bra att lämna sitt hem och komma tillbaka.
Sorgligt nog ansåg hyresvärden att det gick så bra att de upphörde med övervakningen.

Tidigare i dag när vi skulle in till stan så möttes vi av denna syn:




Så. Jävla. Typiskt. Jag lovar, jag är en lugn person, men sånt här onödigt jävla skit gör mig bara så grymt förbannad. Jag vill verkligen skada dem som gör så här.
Man börjar undra huruvida det är skadegörelse av någon resident eller om det endast är vandalism på måfå av ungdomsgäng med på tok för fria tyglar hemifrån.
Om det är någon som bor här, varför gör man då så här? Hade man kanske blivit dumpad eller kanske nobbad på krogen? Man kanske var för full. Det kan även vara alla tre alternativ, men det tydligaste verkar vara att man glömt eller misslyckats att hitta sina nycklar då ett cementblock fick agera dörröppnare.




Jag har sagt det förut och jag kommer tyvärr att vara tvungen att säga det flertalet gånger till.
Nödslakt. För flockens bästa.