Läste i förra veckan en bok betitlad Nekrofilen, skriven av Gabrielle Wittkop, som sessan fått låna av en arbetskamrat. Den handlar om precis det titeln utlovar, om en nekrofil. Fast, det handlar mer om den mest ensamma av kärlekar, om en person som ständigt måste skiljas från dem han älskar.
 Nu kanske ni tänker att det är lite väl äckligt och inte ett dugg p.k. att läsa en bok om nekrofili, men den varken moraliserar, förskönar eller propagerar, varken för eller emot. Det är helt enkelt en bok om en tid i en persons liv. Många har ju läst Hitlers bok, trots att den innehåller saker som raslära och andra störda saker.

       
        

 Nekrofilen är vackert skriven, men inte för den delen romantiserande i själva ämnet utan just för den ensamma kärleken och de många avsked som måste ske. Det kändes lite konstigt till en början att läsa den, men när man väl kom in i den så flöt det på.
Boken i sig är väldigt kort och skriven i dagboksform vilket gör den väldigt lättläst.
Det är alltid roligt att läsa en bok som bryter av mot det normativa, utan att för den sakens skull personligen ta del i det står skrivet.
Jag blir aldrig äcklad av boken, mer berörd av den oerhörda ensamhet som huvudpersonen lever i. Allt hans hemlighetsmakeri med sina älskare och hans plågor från deras svekfulla avsked.

Nekrofilen är Gabrielle Wittkops första bok att utges på svenska, men utkom på orginalspråket franska redan 1972 då hon var 50 år.


Morgonens skiva: DOPE STARS INC - "Megahertz"

 Cirkusen kring julbordet verkar ha lagt sig till rätta och blivit löst. Det blir inget i helgen i alla fall och det är huvudsaken. Kankse någon gång nästa vecka, på en vardag. Det är planen som det ser ut just nu. Den enda planen för mig.
Helgerna är ju heliga. Det räcker gott och väl att spendera tid på jobbet med chefer och kollegor, men på helgerna vill man ju faktiskt komma ifrån dem oavsett om man blir bjuden på stans bästa restaurang eller bara på en öl.

 Min motivation för dagen saknas. Det är kallt. Det är mulet, grått och tungt ute.



Morgonens skiva: BORN OF OSIRIS - "The new reign"

 Ibland är det inte lätt. Man tror att man faktiskt är en av få som hittat ett jobb man trivs med och tycker genuint om att utföra, men den drömmen omkullkastas och krossas av de som kallar sig för chefer.
Inte nog med att de inte betalar ut löner i tid, som de skyller på bankerna och deras strävan att motarbeta varandra för, de bokar även in julbord som de kallt räknar med att man ska gå på. Annars kan man ju vara otacksam. Klart man ska ställa upp när de faktiskt bjuder på julbord.
Jo, det är klart man kan ställa upp, men se för faen till att kolla upp vilka dagar man kan först. Ska det vara så jävla svårt? Dessutom på en lördag! Inte nog med att jag ska behöva stå ut med dem på arbetet, jag ska genomlida deras existenser på min fritid också. Hell no.
Att säga till en vecka innan det är dags, det är inte vad jag kallar för framförhållning. För övrigt en förmåga mina chefer aldrig har bemästrat.
Vad var det sista? Är det på en av stans bästa restauranger?
S O  F * * * K I N G  W H A T ! ? !
Föd intressebarnet för det sker inte här.


Morgonens skiva: SERJ TANKIAN - "Elect the dead"

 Julhandel. Vilket av människan skapat as. Varje år likadant. Varför kan inte fler lära sig av årens misstag att man inte ska gå ut på stan, speciellt inte när det är lönehelg? Folk springer omkring som huvudlösa hönor ständigt kacklande i sina mobiltelefoner om vad alla önskar sig i julklapp samtidigt som de försöker att boka om step-up-passet för att "någon" måste ju hämta upp barnen.
Folk på stan har inte ens vett nog att se sig för vart de går. De vore ju väldans tragiskt om vi var tvungna att införa "shoppingkörkort" för massorna, så att endast de som klarar av att sköta sig får vistas på stadens julbelysningsprydda gator. Alla verkar fara omkring i sina egna små låtsasvärldar och det är inget fel i det, men se då till att inte krocka med min värld. Bara för att jag inte verkar synas i era personliga kosmos betyder inte att jag inte finns.
När vi ändå är igång kan vi införa barnvagnskörkort och varför inte barnkörkort. "Nej tyvärr, du klarade inte provet så du har inte rätt att avla fram en mini-du".

 Inte nog med att folket glider omkring som en amöba i uppror som drar åt alla tänkbara håll, de är fula också. Avskyvärt fula. Alla tar de på sig fula formlösa kläder som inte är ett dugg smickrande eller framhävande, fastän de själva tror det. De klär upp sig för att framstå som förmer, vackrare och speciella. Självbedrägeri är numer en konstform man lär sig samtidigt som man checkar ut från BB. Sorgligt, men sant.
Jag trodde att Sthlm skulle ta priset men i Gtbrg är det värre. I centrum i alla fall. Huvudgatorna är mindre än i Sthlm och medför på så sätt en större folkmassa på mindre yta vilket i sin tur medför till en större önskan att ha en motorsåg eller liknande tillhygge i ryggsäcken. Allt för en lugn och härlig shoppinghelg.
Vilket inte inträffar för det hade varit olagligt.


Morgonens skiva: CORNELIS WREESWIJK - "Guldkorn från mäster Cees memoarer"

 Morgonkaffet färdigt, ståendes i väntan på att bli uppdrucket vid kanten av skrivbordet.
Disken är också den färdig, väntandes i torkans tider på att få bli uppställd i skåpen och nedlagd i lådorna.
Soporna är tömda, ivriga vid dörren på att få komma iväg till soprummet när jag går till jobbet.
Poden är laddad, med en ny samling för dagens bravader.
Ord börjar så sakta att komma till liv på skärmen, likt en zombie som precis slagit upp handen genom jorden för att sakta kravla sig upp och äta första bästa idiot den möter.
Det enda som inte känns färdigt är jag. Något inom mig säger att det är en faktor glömd i ekvationen som är jag för dagen.
En avskyvärd känsla.


Morgonens skiva: COMBICHRIST - "Get your body beat"

 Tackade nej till jobb i helgen. Extra pengar inför jul är aldrig fel, men inte när det är till nackdel för det sociala umgänget. Är man ledig varannan helg får man ta vara på dem och det är inte så att man lider direkt. Alla biljetter inför jul, både bort och hem, är betalade och klara så den biten är faktiskt avbockad. Om allt sedan går rätt till så borde en liten extra slant i form av skatteåterbäring dimpa in på kontot strax innan jul också, även om det så bara rör sig om någon extra hundring.

 Ska få låna en slagborr av F. idag. Jag hoppas jag lyckas med två saker i och med detta.
Dels så får jag upp saker på väggarna, spegel och lite hyllor, den delen är jag säker på.
Dels så hoppas jag att vibrationerna från slagborrandet ska få min skrivkramp att lossna. Det tär på ens psyke att bara sitta framför skärmen och stirra blint på tangenterna utan att ett endaste litet ord, som känns rätt, kommer fram.
Jag ser det hela framför mig i mitt inre, hur mina fingrar dansar lättsamt men bestämt över tangentbordet i en euforisk uppvisning, men det blir aldrig sanning. Allt mina fingrar gör är att trumma rastlöst på skrivbordet.

[mogigrafi = skrivkramp]


Morgonens skiva: GRENDEL - "Harsh generation"

 ...får en helt ny innebörd när man går in på en hemsida tillhörande Big Dogz Ink, en tatueringsstudio i USA. Misshandel av den mänskliga kroppen på högsta nivå. När jag först såg bilderna satt jag bara och skrattade, för inte kunde det väl vara på riktigt?
Men det är på riktigt. Sorgligt men sant. Helt hysteriskt sjukt dåligt gjorda tatueringar. Jag är väl bortskämd på det viset som har en bror värdig att kallas en av Sveriges bästa tatuerare. Det hysteriskt tragiskt komiska övergick dessvärre endast till tragiskt då det faktiskt finns människor som går runt med dessa plågoandars verk på sina kroppar, ärrade för livet.
Antingen så har personerna i fråga ingen som helst uppfattning om vad en bra tatuering är, eller så är de väldigt medvetna om det men får leva det faktum att det är en katastrof de har fått utfört på sina kroppar. Ett annat alternativ är att de faktiskt bara har sjukt dålig smak och då får vi väl respektera det.
Det är väl en sak om detta utförs hemma i någons kök, men i en studio som kallar sig professionell är helt uteslutet. Det borde vara det i alla fall och det finns faktiskt en namninsamling på nätet för att söka få bort de utövare som huserar på denna studio. Det borde väl säga ett och annat... och jag ska inte ens försöka att kommentera bilderna i deras piercinggalleri...
Detta borde kunna jämföras med att göra till exempel en bröstförstoring och se ut som en vandrande Picasso (inget ont om Picasso och hans verk, men kvinnorna i hans tavlor gör sig inte rätt i verkligheten) när man går därifrån.

Döm det tragiska med egna ögon:
Big Dogz Ink

För er som fått psykiska men efter att ha tittat:
Cease and Desist of Big Dogz Ink Petition



Morgonens skiva: ANGELSPIT - "Krankhaus"

 Än en gång föll vi offer för möbleringscirkusen, däremot gick vi segrande ur denna batalj i motsats till förra gången. Denna gång överlevde vi dessutom båda två rummen. Lika gott att ta sig an det på båda fronter så att säga. Det enda som fattas oss just nu är en slagborr så vi kan få upp saker på väggarna, i stället för att ha allt på stolar eller att ställa upp spegeln i sängen när man vill ta sig en sista titt på dagens outfit.
Allt i sinom tid.

 Har fortfarande känningar ifrån min skrivkramp från förra veckan. Mitt huvud är som ett ogenomträngligt fort knox av kunskap och visdom, men någon har slarvat bort den enda nyckeln. Ni kanske tycker att detta inte spelar någon större roll, en bloggare mer eller mindre eller hur?
Låt oss säga att någon slarvar bort den enda nyckeln till riksbanken så att folket inte kan få ut nya pengar. Det går an ett tag, men sedan så börjar livet att tryta och samhället kollapsar till slut, till förmån för maktkåta vettvillingar och american psycho-as. Ni förstår säkert vart detta kommer att leda. En framtidsvision inte helt olik den som kommer att ta plats om min nyckel inte behagar komma fram igen.


Morgonens skiva: [:SITD:] - "bestie:mensch"

 Yay! Igår fick jag äntligen mina nya, härligt handgjorda, pluggar! Weehooo!
De känns skitbra och det ser grymt läckert ut! Det var knappt att jag vågade ta i dem än mindre sätta i dem för det kändes lite overkligt att faktiskt hålla dem i sin hand.

 Min hjärna har tagit semester gällande att skriva. Så mycket finns det där inne som vill komma ut på "papper" men ingenting flödar genom fingerspetsarna via tangenterna och upp på skärmen. Redan nu när jag skriver om att inte skriva får jag kämpa för att få fram rätt ord så att det ska låta någorlunda vettigt.
Visst, det är lustigt att skriva om att inte kunna skriva, men vi får väl helt enkelt se det som en terapi-session. Att erövra sina rädslor. Inte för att jag är speciellt rädd för att inte kunna skriva, mer det att jag avskyr att ha så mycket inombords men att inte kunna få ut det och att kunna få ut det på rätt sätt. Som när Buffy "förlorar" sina krafter för att kunna bevisa att hon faktiskt kan bekämpa ondskan, att hon är the slayer. För er som inte vet vad jag pratar om, buhuu. Tråkigt värre.

Ska gå till jobbet nu. Fortsättning följer om detta fruktansvärda tillstånd.


Morgonens skiva: LILY ALLEN - Alright still"

 Sedan början av 80-talet har abort och homosexualitet varit två stora moraliska frågor i USA, läser jag på en hemsida. Redan vid den meningen har jag svårt att hålla skrattet tillbaka, då USA är dubbelmoralens högborg. Hemsidan i fråga är kristen och artikeln jag läste avhandlade ämnet om Guds straffdomar och om hur man kan följa många större katastrofer, t.ex. jordbävningar, i samband med större manifestationer och demonstrationer av synd, just då i form av abort och homosexualitet.
Skribenten radar upp ett antal demonstrationer som främst Gay Pride Day och motdemonstrationer mot Operation Rescue, den kristna lobbyns passiva motstånd för att förhindra aborter, som huvudsakliga skäl till att Gud straffar världen med naturkatastrofer och andra plågor. Manifestationer av synd och stora katastrofer har ett tidsmässigt samband menar skribenten på.
 Skribenten skriver "Eftersom det är svårt för en naturalistiskt påverkad västerlänning att urskilja Guds handlande i det som sker, är det de kristnas uppgift att väcka till insikt."
Vem i helvete har bett de kristna att väcka mig till insikt? Har jag bett om deras hjälp? Har jag någonsin förklarat de som upphöjdheten av all mänsklighet på denna jord? Är deras tro den enda sanna? Är de normen av tro i mitt liv? Väck till insikt de som redan är troende men låt för i helvete mig vara. Jag försöker inte och har aldrig någonsin försökt att påtvinga andra det som jag kallar för rätt. Min norm är min egen och får aldrig ifrågasättas så länge den inte skadar någon annan.
 I den bemärkelse med vilka jag syftar på "de kristna", syftas endast de vilka efterlever detta. Det kan lika gärna vara någon annan form av religion, problemet kvarstår dock, nämligen att andra skall förklara för övriga vad som är rätt och vad som är fel. Kristendomen, när den ändå är på tapeten, har haft detta som hobby sedan den "föddes", något som står att läsa i flertalet böcker om ni tvivlar.

 Det sorgliga är att religion ofta används som medel och skäl till att erövra, slakta, lemlästa, våldta, bränna, förgöra och med alla medel tillåtna förinta allt som står att finna i denna värld. Något jag har svårt att tänka mig vara urgrundstanken för religion. Vad som är än mer sorgligt, är att religion är av människan skapad och i detta endast ett svepskäl för den största plåga och farsot denna värld någonsin skådat, nämligen just människan.
Enkelt uttryckt behöver människan något att tro på, ett högre väsen, som ett allsmäktigt vetande, som kan förklara eller i alla fall vara skäl för ens existens. Något man inte behöver ifrågasätta, då allt kan förklaras som en eller flera gudars avsikt. Jag respekterar detta, det gör jag. Men inte när man ska påtvinga andra det man själv anser vara rätt, oavsett om det gäller religion, abort, sexualitet eller bästa hockeyklubb.
Människan är ett djur och i grupp ett otäckt sådant. Nödslakt är ett uttryck som vill användas mer än väl, men det går emot mig själv. Men jag har aldrig påstått mig själv vara perfekt.
Bara i min värld och det är min egen. Håll era utanför den.


Morgonens skiva: BREACH - "Kollapse"





 
 

 Jag kom i väg på födelsedagsgalej i fredags trots att det kändes väldigt utsättande och socialt handlingsförlamat. Då det var i en helt annan del av staden där jag aldrig förr vistats, kändes det som jag lika gärna kunde vara på väg mot Norge när jag satt på spårvagnen. Självklart så var den hållplatsen där jag skulle gått av helt mörklagd så jag visste inte att det var där jag borde klivit av förrän jag åkte förbi. Tursamt nog löste sig det hela på hållplatsen efter då det kom en annan linje som gick till samma sludestination på min resa.
Väl framme kändes det nästan som jag faktiskt var i Norge, för min vägbeskrivning till trots, så kändes inget rätt vart man än gick. Men jag kom faktiskt fram hel och ren, staplandes på osäkra ben. Jag lyckades komma till festen, sen var det bara det där stupet kallat "socialt umgänge med helt okända människor" man var tvungen att kasta sig själv utför.
Det hela förlöpte som jag förutspått. Resterande festdeltagare kände övriga partimedlemmar mer eller mindre sedan tidigare och satt i diverse konversationer med ett mindre avbrott då jag hälsade på alla. Jag satt mest på min stol och lyssnade, iaktog och försökte att se cool och avslappnad ut när jag mest kände mig kolossalt felplacerad och på väldigt tunn is. Så pass tunn att närhelst någon skulle yttra något till mig skulle de i samma ögonblick se igenom min coola fasad och bryta sönder och samman min papperstunna grund och gapskrattandes vältra sig i mitt ångestfyllda fall från acceptans och godkännande. Jag tror att jag lyckades ganska så bra i alla fall. Bortsett från det brutala överfall min tumme hamnade offer för, från en galen ölburk.

 Så var man då korthårig igen. Jag klarade inte det längre. Det blev för mycket arbete med det hela och det enda som biter på mitt hår, för att man ska kunna känna sig någorlunda nöjd med det, är vax som aldrig någonsin går ur när man tvättar det. Känns så där att sova i det när hela kudden blir insmord i det. Blä.
Men men, kände igår att det faktiskt var dags och det är riktigt skönt att ha det kort igen. Inget bassel på morgonen, inga "mössfrisyrer", bara helt enkelt så skönt. Det blev inte helrakat i alla fall, sparade några millimeter. Men skägget rör jag inte!

Morgonpromenad: check.
Frukost och kaffe: check.
Diskning: check.
Dusch och hygien: check.

Ready to go.


Morgonens skiva: DARKEST HOUR - "Deliver us"

Är det inte underbart att man kan komma undan med praktiskt taget vad som helst när det gäller hets mot folkgrupp? Att man kan få driva en hemsida där folk kan skriva "de män som inte uppbådar kraften att avstå från umgänge med andra män de bör straffas med döden genom att hängas på pålar på stadens torg" och inte dömas som ansvarig, är det inte ljuvligt så säg? För jag mår rätt ut sagt illa. Min magsäck vänder sig ut och in i surt gallindränkta plågor i hopp om att dö, om än inte snabbt och smärtfritt så i alla fall att den dör hellre än att vara en del i detta öppenhjärtliga, invandrarvänliga och föredömliga land.
Om man lusläser citatet ovan så kan man iofs börja att fundera över vad personen som skrivit det egentligen menar. Läser man det fritt från debattämne och dylikt, verkar det som skribenten i fråga menar att alla män vill idka umgänge med varandra, men att endast ett fåtal har kraften att avstå ifrån det. Sett ur homodebatten så syftar personen på de handfasta, kraftigt heterosexuella kristna som de enda som besitter kraften att motstå detta umgänge män emellan. Vi får anta att personen syftar på sexuellt umgänge, annars är det över för det mesta för de flesta.
Är det då hets? Hat råder det föga tvekan om att det är. Men Högsta Domstolen anser inte att det är hets mot folkgrupp eller brott mot yttrandefriheten, då den ansvarige för hemsidan inte kan hållas ansvarig för inlägg gjorda av utomstående. Är han då även icke ansvarig då han låter inlägget vara kvar, för andra att läsa? Det är ju ändå hans hemsida. Visst, det är svårt för vem som helst att läsa det då det endast begränsas till de besökare hemsidan faktiskt har, men det gör gör väl ändå inte inlägget mindre verkligt? Det krossar inte det faktum att det faktiskt finns där.
HD lämnade en friande dom i ett annat fall, där både Tingsrätten och Hovrätten dömt till fängelse innan det så kom till högsta instans. Fallet i fråga gällde så klart även det hets mot folkgrupp och i synnerhet homosexuella och zigenare, som på flertalet sätt nedvärderats på NSF:s (NationalSocialistisk Front) hemsida. Go figure tänkte jag, men när jag ville få reda på mer och surfade in på deras hemsida var den för närvarande nere p.g.a. server-byte. Ooookej. Hörs då.
Klarare direktiv gällande vad som är brott mot yttrandefriheten och hets mot folkgrupp samt hatpropaganda kanske vore på sin plats?


Kvällens skiva: BENEATH THE SKY - "What demons do to saints"

 Har denna vecka kommit mig för att svika mina rutiner. I alla fall de på morgonen. Har ju inte skrivit något inlägg på morgonen denna vecka förrän nu, vilket hänger ihop med att sessan min varit sjuk. Och om hon inte går upp, då känns det värdelöst för mig att gå upp om jag då kan ligga kvar i två och en halv timme och sussa sött. Eller? Har jag fel?
 Varför skriver jag då ett inlägg nu? Rätt gissat. Sessan är inte längre sjuk. Hon kämpar tappert på jobbet. Men även med detta faktum så är mina morgonrutiner svikna i det avseendet att jag faktiskt inte gick hem och tittade på 90210 som sig annars bör. Jag svek dem, med fördel för mig själv då jag bestämde mig för att istället ta en promenad innan frukost. Jag hade faktiskt en finfin rutin på det hela i somras. Innan semestern. Efter det var man lat och fast i 90210-träsket efter endast en morgon. The devil is in the TV. Aj lajk.
I alla fall, kände att det var dags att försöka ta tag i det hela igen, lagom till höstrusk och vintermörker. Fördelen med det är att det knappt var en själ ute imorse och det var riktigt skönt att kunna röra sig fritt och känna sig helt allena i världen, om så bara för just då.
I alla hus man gick förbi tändes det allt eftersom fler och fler varma ljus och varelserna där inne började så smått att vakna till liv, inför ännu en dag i maskineriet, så jag flydde raskt hemåt till kaffe, mördarmetall och gröt. Frukost för troende.
Promenaden varade bara 30min men det är 30min mer än vad jag normalt rör på mig innan frukost. Man får ju ta ett steg i taget.


Morgonens skiva: DEMIRICOUS - "Two(Poverty)

Hade fullt upp på studion i fredags, hela dagen. Det var ett konstant flöde av folk som hade bokat tid för piercing och av folk som ville införskaffa sig lite nya smycken. Framåt halv sex var jag ganska så mör i kroppen och en viss antydan till heshet som började ta form i halsen p.g.a. konstant pratande. När jag äntligen kände att det började lungna ned sig så öppnades så klart dörren. Igen. Men den här personen som kom in var ingen kund, för jag tyckte mig känna igen personen från någon annanstans. Så kom jag ju på det exakt samma sekund som jag såg honom. Jag har ju sett det där bedårande ansiktet i spegeln varje dag, fast han är inte riktigt lika snygg som jag, min tvillingbror.
Ett långväga besök från hufvudstaden uppenbarade sig så på mitt jobb, lagom till Halloween. Helt oannonserat. Spelar egentligen ingen som helst roll då han faktiskt har en stående inbjudan. Alltid. Det var ändå ett tag sedan vi sågs senast. När jag sedan skulle stänga kom sessan till jobbet och blev lika förvånad som jag över att få se min bror sitta där på en pall, men minst lika glad.
Efter en kort sväng hemma så begav vi oss in till stan för att äta lite gott och landade efter mycket om och men på ett mycket angenämt och fashionabelt ställe som heter Barflugan. Ett hål i väggen skulle man kunna säga, för det var inte mycket till annonsering sett utifrån. Ingen skylt eller något. Vi såg endast baren från andra sidan gatan och chansade. Det gjorde vi minst sagt rätt i, för vilken mat vi åtnjöt! Vi mådde som kungar (och sessor) alla tre. Maten smälte i munnen på oss och såsen som kom till var det mest underbara i såsväg man kan tänka sig. Att vi sen fick i oss öl gjorde inte saken sämre.

Lördagen började lugnt och stilla med att vi, jag och min bror, blev utslängda hemifrån till förmån för sessans avancemang i F.F VIII. Eller rättare sagt, det tog oss ungefär två timmar att komma ur lägenheten, då vi fastnade framför datorn och lyssnade på musik. Jag och min bror har nämligen väldigt lika musiksmak och tipsar varandra om nya grupper och blir influerade och begeistrade i nyheter som den andre har att erbjuda. Det blir alltid något nytt till samlingen oavsett hur lite tid som gått sedan vi senast sågs.
När vi äntligen kommit hemifrån begav vi oss in för att söka få lite föda i oss. Vi hade främst siktet inställt på att få lite paj med mängder av vaniljsås (it is the only way to go) i oss, men det visade sig vara svårare än vi tänkt oss. Inte just att få pajen i oss, utan att komma till ett fik. Vi fastnade nämligen på lite andra ställen innan vi kom fram till vår slutdestination. Den största boven i dramat var framför allt annat skivaffären, vår delade akilleshäl.
Väl hemkomna från citypulsen gjorde vi mat, fast det var främst sessan som gjorde det och vi hejade på, i tragisk könsrollsanda. Men det blev helt himmelskt, det ska gudarna veta. Nästan så jag ska sluta laga mat hemma och överlåta det helt till henne.
Kvällen fortsatte med lite härlig kall öl och TV-tittande, som gick över till TP-spelande istället. Lite roligare, mer socialt. Det enda som störde oss var hatobjekt numero uno för tillfället; grannen under oss. Varje helg har de fest och spelar så hög volym att de döda i Kina vaknar ur sina gravar. Trist som faen, när man faktiskt kan sjunga med i grannens låtar. Speciellt när det är samma låtar varje helg och de flesta suger apsvett.
 Dagen för avresan, söndag alltså, började lugnt och stilla med att vi försökte boka biljett till tåget hem för broder min, något som kan verka lättare än det är. Först prövade vi på SJ:s hemsida men utan större framgång. Då prövade han med deras datoriserade taltjänst på telefon, men den är praktiskt taget dummare än ett tåg, så det hela slutade med att han fick sitta i telefonkö för att få prata med en riktig människa istället.
Väl bokat begav vi oss in till stan för att få i oss ännu lite mer paj, sessan hade faktiskt inte fått någon på lördagen och vi kunde ju lika gärna festa loss på varsin till bit.
Så kom då den där pause-biten i vår gemensamma tillvaro när vi skiljdes åt på perrongen. Inte ett avslut eller avsked, utan just bara en pause.
Tills nästa gång vi ses.


Kvällens skiva: M.I.A. - "Kala"

1+1=3 är fulländad. 2007-11-01 klockan 22:36 föddes mina vänners son L.
Det är helt sjukt. Fantastiskt. Makalöst. Stört och vackert.
Jag ska lära honom alla bus jag kan.

Folk kan nog tycka att en person som jobbar som piercare men nästan aldrig gjort ett hål i sig själv är konstig. Det skiter jag i. Konstig är endast ett ord som nyttjas för betraktarens egna vinning att framstå som bättre och normativ i sina egna ögon.
Jag har flertalet gånger varit nära att pierca mig själv, men alltid saknat det där sista trycket. Man har ett stadigt tag med tången och nålen i beredskap, så nära att den rispar i huden, men det där sista som får nålen att gå igenom infinner sig aldrig. Det borde tyckas vara lättare att göra det på sig själv än på andra, då man känner precis vad som händer och hur det känns, men jag har väl en defekt. Somliga vill säkert kalla mig feg. Jag skulle inte kunna bry mig mindre. Jag har trots allt övervunnit min rädsla och gjort det.
Jag tycker inte att det gör speciellt ont att pierca mig. Det är inte direkt världens skönaste upplevelse, men smärtan är begränsad och faktiskt under kontrollerade former. Det görs ändå nyktert och sansat. Men däri någonstans ligger problemet. Jag vet att det inte gör speciellt ont, men att trycka igenom nålen i mig själv känns helt annorlunda, just den millisekunden när nålen punkterar så pass mycket yttre hud att det inte finns någon återvändo. Det enda som återstår är att fullfölja sticket. Det är en känsla som inte går att beskriva. Har man inte prövat det, kommer man aldrig att fullt ut få insikt i hur det känns. Den där känslan av att vara i full kontroll över sig själv och över situationen, i vilken man övergår från ett stadium till ett helt annat. Ett slags utvecklande av sig själv, en annan form av medvetande.

 Fick alldeles nyss ett sms från min vän. De är på väg in till sjukhuset båda två och om allt går väl så är de tre när de åker därifrån. Häftigt värre men samtidigt helt sjukt. Det är dags för det där lilla inombords att komma ut nu. Det där som har utvecklats till en liten människa under nio månader ska kämpa sig ut till världen, till en helt ny värld.
 Häftigt, och helt bortom allt förstånd. Det går nog inte att fullt ut förstå förrän man själv upplever det, när man upplever det.