Har ni någonsin haft den där känslan, den där tanken, av att ni skulle vilja göra något speciellt? Ni tänker den lite då och då. Frekvensen av dess återkommande ökar i takt med ert mod och er vilja att faktiskt få det gjort. Jag hoppas att ni haft den känslan i alla fall en gång.

Jag har haft den känslan under ett par månader. Vet inte riktigt varför, men jag fick en fix idé av att vilja pierca båda näsvingarna. Inget konstigt med det, då jag faktiskt jobbar med det, men det är inget jag tänkt under gångna år.
Känslan av att vilja göra det växte sig så sakteligen starkare varje gång den överrumplade mig och i fredags kände jag att det fick vara dags.

Läste en annons för YES nya handdiskmedel Clean & Care där man skall skämma bort sina händer genom att ta hand om disken. Då det oftast är jag som diskar så lät det intressant då jag ändå använder mina händer som verktyg i arbetet så jag fortsatte att läsa annonsen som var en helsida.
Det var mycket yadayada och lull och jag vet väl inte om den fick mig att vilja köpa c&c, men det fanns ett inslag som fick mig att fundera över existensiella frågor. De hade nämligen tre påståenden från en undersökning, som inte refereras till någonstans i annonsen, som inte alls stämde in. Det stod så här:

• När svenska kvinnor diskar drömmer de om att skämma bort sig själva en stund.
  
  
• För att ta hand om sina händer svarar flest kvinnor att de använder en återfuktande kur.
  
  
• De flesta kvinnorna svarar att hushållsprodukter som gör att man känner sig bortskämd ger en hög må-bra-faktor.

Inget av detta påståenden stämde in på mig. Inte ett enda. Det kan ju bero på att jag faktiskt inte är en kvinna då undersökningen, skulle den existera, endast verkar inrikta sig på kvinnor.
Gör då detta mig till en felande länk som diskar fastän jag inte är kvinna? Jag tycker inte det och det borde inte göra det. Det är väl snarare så att samhället är sjukt, skevt och präglat av tusen års illusioner av vad som är rätt och fel.

Jag är ju normen, vilket gör mitt agerande till det rätta. Eller hur? Normen bestämmer ju i samhället. Men min norm är min egen och den säger att detta är helt sjukt. Det är väl helt enkelt som så att i samhällets ögon kanske jag är en avart i naturen som diskar fastän mitt kön inte tillfrågas i undersökningar om ämnet. Men, det kan även vara som så, att min egen personliga utveckling, både som individ och samhällsmedlem, är långt mer gången än den ur samhället sett normativa mannen. Någon kanske vill påstå att jag är mer bekväm i min kvinnlighet eller att jag bejakar min feminina sida. Jag hävdar bestämt att jag är mer bekväm i mig själv, oavsett kön eller andra benämningar.

 Hur länge kan en människa gå omkring och vara fysiskt sjuk utan att det är kroniskt? Och hur lång tid av den sjukdomen måste passera innan det räknas som kroniskt? Personligen så är jag väldigt trött på att vara sjuk eller småkrasslig nu. Varför kan man aldrig få må helt bra och känna sig frisk och kry?

 Det sorgliga är att det värsta inte slog till förrän efter att jag hade tagit vaccin mot vinterkräksjukan. Hade en liten period innan det när jag hade en ordentlig förkylning, men det blev något bättre tills dess att det var dags för sprutan. Men därefter, hejsan evig sjukdom. Det måste nog närma sig en månad sedan jag tog vaccinet och fortfarande känner jag mig inte väl. Det är till och med som så att jag idag känner mig lite värre. Jag trodde faktiskt att det var på väg bort, med endast lite halsont men idag är det väldigt mycket halsont. Svullet och smärtsamt att svälja. Man ska tydligen inte lägga tid på det och känna efter.
Låt det som sker ske och upptäck att du blivit frisk när du minst anar det.

 Kaffet rinner nedför min strupe och fyller mitt inre med värme, smak och lugn. Dagens första är den bästa. Låter lite drogromantiserande men sanningen är densamma. I smaken och dess tillvaknande förmåga söker jag finna det där lilla extra i mitt skapande som ännu ej visar sig för mitt sinne, för mitt skapande.
En viss omstrukturering har skett då den mesta verksamheten flyttats från det jag en gång med egna händer skapat, till ett nytt, fräscht och fabriksproducerat redskap. I detta medel finns ännu inte allt jag behöver och har använt mig av i tidigare skapelser, men allt i sinom tid. Målet finns där, precis framför horisonten. Fortfarande inte greppbart men fullt synligt för ögat utan att kunna misstas för en hägring.

 En fördel med mitt nya instrument är att det är tusenfalt gånger mer gångbart med min underbara kamera som jag fick av min fästmö och älskling i födelsedagspresent. Detta har fram tills nu undgått min uppmärksamhet. Med dessa komponenter behövs inte längre sladdhärvor och usb-skydd. Plug and play så att säga. Vet inte alls varför jag inte tänkt på det tidigare. Ibland är det uppenbara väldigt långt ifrån just det. Kanske är det kaffet som givit mig insikt i det hela.