...eller hur man blir av att inte somna om.


 Det kollektiva kaoset samlas i ens tankar när man inte kan somna. Hur man än vrider och vänder på sig så finns det där, lurpassandes i ens mörkaste skrymslen i ens sinne. Det lägger all sin kraft och fokus på allt som kan störa och förgöra din yttersta ansträngning åt att närma dig sömn. Finns det något som kan infektera och genom det manifestera oönskade bilder eller förstärka det minsta utav ljud, då sker det så.

 Mitt sinne har varit slav under det kollektiva kaoset i två dagar nu. Nätter kanske är mer passande att säga. Igår lyckades jag undfly det efter en timmes omstrukturering av positioner och kudduppuffningar och jag önskar att jag kunde komma ihåg vad det var jag gjorde som tillät mig att fly in i sömnens trygga värld, för i natt hade jag inte tillgång till fri väg.

 Det kollektiva kaoset lyckades väcka mig vid 0330 och ta mig till toaletten. En befriande känsla i sig, men jag kände att något inte var riktigt som det borde. Jag passade på att titta på klockan när jag kom in i sovrummet igen och tänkte att alarmet snart borde ringa. Jag hade fel och hoppades på en returbiljett till sömnen men den felaktiga atmosfären slingrade sig fast vid mig och sedan släppte den aldrig taget.

 Ett stadigt irriterande ljud växte sig starkare och starkare ju längre tid som passerade. Ett sådant high-pitch sound som man oftast bara hör när allt annat är helt tyst. Det kan vara en lufttrumma eller en elektronisk störning någonstans. Vad det än var så sög det åt sig all min fokus och innan jag visste ordet av så var jag det kollektiva kaosets slav för återstoden av natten. Inget jag gjorde, tänkte eller vände på gav mig friheten tillbaka.

 0400 gav jag upp. Tog ett glas vatten med en stärkande samarin. Svepte det och tog med mig den bärbara dvd: n tillbaka till sängens varma kungadöme, bäddade ned mig och såg på Zoolander. Inte för att jag egentligen såg filmen, mer att jag låg i ett vakuum och bara hade blicken fäst vid skärmen. Filmen slutade när alarmet ringde. Min älskling tog lite sovmorgon och gav mig än mer genom att inte låta mig följa henne till bussen. Istället skulle jag försöka sova.

Jag är fortfarande vaken, dock inte längre en slav under det kollektiva kaoset. Min nya herre och piskbärare döljer sitt rätta jag under namnet koffein.
Nu ska jag dammsuga. Mamma kommer på besök från hufvudstaden.

 Läste i tidningen igår att Sveriges bloggelit gav sina tips och tricks i hur en lyckad blogg borde te sig. Alla gav de samma huvudsakliga hint. För att en blogg skall "lyckas" så är minst en bild per inlägg ett måste. Om man inte kan klara av det, då behöver man inte göra sig besväret.

Sveriges största bloggare är överens om sitt framgångskoncept – inga bilder – inga läsare. Regeln är minst en bild per inlägg och orkar du inte göra det rätt behöver du inte göra det alls. Direktcitat från Metro.se.

 Om jag förstod det hela rätt, så behöver man alltså inte skriva någon blogg om man inte har minst en bild per inlägg. Men, det är ju helt fenomenalt! Fantastiskt, att sådana skarpa sinnen ställer sig över vanliga köttklumpar som vankar av och an i detta land och förklarar precis hur man skall göra. För om man säg inte vill eller känner ett behov av att använda bilder i sin blogg, då kan man lägga sin tid och sitt engagemang på någonting helt annat.

 En bild gör bloggen mer intressant anser bloggfascisten, då dagens bloggläsare inte har tid med bildlösa bloggar. Om man inte har något att fästa ögat vid, så lägger man inte sin tid på en sådan blogg för dagens bloggläsare har bråttom sägs det.

 Som allt annat i detta djävulska samhälle då. Man måste hinna med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt och hinna tjäna så mycket pengar som möjligt på så lite saker som möjligt. Annars är du ingen. Läser ingen din bildlösa blogg, då är du ingen. För det är ju ingen idé att skriva en blogg om du inte använder bilder.

 Egentligen vet jag inte ens varför jag bryr mig. Om jag skulle gissa, är det väl för att jag hatar översittare. Om man inte använder bilder behöver man inte göra sig besväret. Jävligt intellektuellt. Om du stirrar tillräckligt länge på den här texten så kommer du att se bilder. Det kallas fantasi, men det är väl utdött i dagens samhälle.

 Det skrivna ordet är på väg att dö ut. Dagens outfit är inte en mening i sig och kan inte användas som exempel för att förklara att man faktiskt skriver något i sin blogg. Inte heller top från zara eller tighta ormskinnsjeans från whatever kan användas som bevis för att man "använder det skrivna ordet". Det finns inte plats för det i dagens snabba samhälle. Jag fick bevis på det igår på jobbet.
En dotter frågade mig vad det kostar att pierca näsan. Jag svarade, varpå pappan pekade på prislistan bredvid mig och säger "om du tar dig tid att läsa så kan du se själv". "Det har jag inte tid med" fick han till svar.
Det har jag inte tid med. Inte tid att läsa det som står skrivet mitt framför näsan.

 Har bloggfascisterna någonsin funderat på att det kanske faktiskt finns människor där ute som tycker om att skriva? Personer som gärna använder sig av det skrivna ordet för att beskriva en känsla eller en plats istället för en bild. Alla kanske inte tjänar så mycket pengar så man kan ha en kamera i varje väska eller kaninpälsjacka.
Det kanske finns folk som inte skriver sina bloggar för att tjäna pengar eller bli kända, utan för att bara förmedla det de tycker om eller vad som händer i sina liv. Kändisar är fan inte lyckligare människor än du och jag. Bloggkändisar blir tydligen utbrända innan man ens fyllt 18.

 Detta inlägg var 100% bildfritt. För er säkerhet.

 Vaknade upp som vanligt i morse, mer utvilad än brukligt vilket kändes bra. Följde min älskling till bussen som sig bör. Blev inget av det igår med tanke på den nederbörd som dånade utanför. Jag fick stanna hemma. Idag var dock allt som det skall.

Kom hem och satte på kaffe och dator med målsättning att få iväg ett inlägg här då det var ett tag sen sist. Kaffet gick bra, datorn gick bra men internet gick inte alls. Misstänkte att vårt fasta bredband äntligen gått ut och de stängt ned det, så med det i sinnet placerade jag mig i lotusställning framför världens fräckaste laptop och tryckte på power. Då denna lilla läckerbit är ockuperad av Vista så tar det alltid lite extra lång tid att komma igång men det var överkomligt. Jag hade ju ändå mitt kaffe. Väl igång så kände jag att lite musik alltid piggar upp på morgonkvisten men Itunes tyckte att jag skulle installera den nya flashiga versionen som kommit ut. Jag böjde mig för den elektroniska övermakten och tryckte på fortsätt x antal gånger. Då Vista bestämmer och det är trådlöst så går det mesta långsammare än en stelopererad pensionär, så lite tv medan jag fortsatte dricka mitt kaffe kändes som den bästa lösningen.

Någon annan tyckte annorlunda för inte en enda av kanalerna existerade. Jag kollade alla kablar, genomsökte alla (läs de flesta) kanalpositioner men det var som om tv:n var uppfunnen men inga kanaler. Allt som manifesterades på skärmen var Myrornas Krig. Visste inte hur många uppföljare som blivit gjorda.
Mina konspirationsteorier började florera i mitt sinne som de brukar göra. Jag gillar det lite grann. Inte att de gör det, utan konspirationsteorier. Tänk om de i samband med nedstängningen av bredbandet passade på att stjäla grundutbudet av tv-kanaler susade genom mitt morgontrötta huvud. Det skulle kunna vara så, då det är samma företag som erbjuder tjänsterna. Men det borde inte vara så, för grundutbudet skall ingå i hyran och vi bor i allra högsta grad kvar.

En annan tanke var att kanske antennen tagit skada eller blåsit bort under de höststormar som pinar utsidan av huset, men det kan man tycka borde hamna under driftstörningar på vissa företags hemsidor. Så konspirationsteorien återtog förstaplatsen. Jag tyckte att jag borde sätta mig och ringa för att undersöka denna monstruösa handling, men jag orkade inte längre än 10 minuter i kö. Det blir så dyrt per mobiltelefon så jag hoppas att detta skall vara löst under dagen.
Om inte så jävlar.

 Sinnet är bra underligt, hur  saker och ting kan skena iväg där inne. Människan är än mer förunderlig. Mer förhatlig, förkastlig. Mer avskyvärd.

Allt detta har sin grund i min hitills värsta spårvagnsupplevelse och det på grund av en påtänd jävel som tyckte jag stod ivägen lite för honom när han skulle ta sig av vagnen med sin kamphund och 100 år äldre narkomanjävel till kompanjon.
Ett slag i magen och ett nedknarkat tugg som lät ungefär "Shit fan vad du ser fattig ut då. Hade du mer stålar skulle jag robba dig" eller något i den stilen. Det som stör mig något så infernaliskt är att den här djupt störda individen påstår att han ska robba mig. Denna individ, som för närvarande är nummer ett på min lista över folk som faktiskt borde skjutas av till förmån för samhället, säger rätt upp och ned att han skulle robba mig.

Jag kunde allvarligt talat inte bry mig mindre precis då. Jag ville bara hem efter en arbetsdag och hade inte för avsikt att tänka på den här "medmänniskan" hela vägen hem. Men det gick och sket sig så att säga. För innan spårvagnen rullar iväg så ser jag hur rikspucko nummer ett tar emot en riktigt stor kniv från rikspucko nummer två och stoppar ned innanför byxan.

Med ens så blev jag helt kall, lite svettig kanske. Men mest kall, med kväljningar och en otroligt äcklig känsla inom mig själv. Sinnet började spinna iväg, kastandes bilder hej vilt omkring sig porträtterandes mig med avskuren hals eller en kniv i ena lungan. Allt för att en påtänd knarkare som får kalla sig för "människa" tyckte att jag stod ivägen för honom och att han ville ha lite cash till sin nästa blodsmittade heroinspruta.

Efter en stund så försökte jag ta kommando över mig själv igen. Man kan bara se sig själv dö så många gånger. En riktigt mörk ilska tog över och det nästan svartnade för ögonen. Jag var riktigt förbannad faktiskt, över att ett sådant värdelöst as kunde få mig att må så illa till mods.

Jag har sagt det förut. Människan är ett as och det finns individer som borde få skjutas av till förmån för det större.

 Det var med ett minst sagt euforiskt sinne jag lämnade studion idag och begav mig hemåt. Anledningen till detta är att jag idag gjorde min tredje scarification och i och med denna min första skin peeling! Wehoo! Det var riktigt kul, en så otroligt härlig känsla! Visst, det låter kanske konstigt, att det kan vara härligt att skära i en annan levande människa, men verkligheten är inte fullt så morbid som ni kanske tror. Det är svårt att beskriva och det är inte för alla.

För er som inte vet vad en skin peeling är så är det när man skär ut ett mönster i huden. En vanlig scarification är oftast att man skär enkla linjer, medan skin peeling är parallella linjer där man skär bort huden emellan.
De av er som fortfarande vill veta, så kommer det bilder imorgon på detta.

Dels så är det ju så klart extra roligt att få göra något man håller på att lära sig och att det färdiga resultatet blir hur bra som helst. Sedan så var pressen lite större än vad den hade varit i vanliga fall. Detta för att vi hade radion på besök, närmare bestämt från P3:s program Christer, som nästa tisdag skall ha ett program på temat ärr, inspirerat av MTV:s Scarred. Folk kommer att ringa in och berätta sina historier och en av deras medarbetare ville göra något mer. Tur hade hon som ringde till oss, då vi faktiskt hade detta projekt idag. Bra timing så att säga.

En eloge skall gå ut till min kund, som jag "arbetat med" förut. Han är en riktig klippa, lugn och sansad med precis rätt inställning. Samt en stor eloge till min trainer, kollega och goda vän Ola, det hade inte gått lika snabbt utan honom.
Vet inte riktigt vad mer jag kan säga just nu. Får se om det kommer några fler visdomsord i morgon, när euforin har lagt sig till ro.

 Har den senaste veckan suttit mycket framför datorn på studion med målsättning att ordna och justera det skrivna ordet på vår hemsida. Mycket av det har aldrig översatts till engelska, något som verkligen behövs då vi faktiskt har x antal kunder som inte talar svenska. Hur ska man kunna genomföra bra jobb om efterarbetet faller bort på grund av bristfällig information? Menar ju det.

 Det börjar även närma sig för ASAP:s årsmöte 8:e november och vi har jobbat mycket med att skriva i ordning motioner till detta i hopp om att få till lite ändring i stadgarna då det har varit stiltje i föreningen under senare tid.
Till detta möte kommer det även att väljas en ny styrelse och jag har blivit ombedd att söka som sekreterare, med blandade känslor. Just nu lutar det åt att jag faktiskt kommer att göra det, men det kan ha svängt innan jag går hemifrån.

Troligen kommer det faktiskt att bli som så att jag söker. Jag fastnar mer och mer för idéen om att få sitta med i ett bestämmande organ och få vara med och se till att saker och ting händer. Det ska inte vara en klubb för inbördes beundran där man kan stoltsera med ett klistermärke på dörren. Denna uppfattning existerar i allra högsta grad och det är något som måste ordnas.
Själva grundtanken med föreningar och sällskap är väl ändå att man skall tjäna på att vara med?

 Igår tog vi upp kampen på jobbet mot kommande sjukdomsperioder, influensaepidemier och allmänspridning av diverse livskvalitétshämmare. Vi vaccinerade oss mot influensa i hopp om att stå emot det annalkande hot som kallas vinterkräksjukan. Det är aldrig fel att vara på säkra sidan, speciellt när vi i stort sett bara är två stycken som arbetar. Annars blir det lät att man insjuknar i perioder om varandra och då blir vi aldrig friska.
Det hela gick väldigt smärtfritt och vi gick därifrån med huvud upp och fötter ned. Sköterskan sa att man kunde få feber, något som inte infann sig på hela dagen vilket var en lycka.

Detta höll så klart inte i sig, inte för mig i alla fall. Vaknade upp mitt i natten och kände direkt att allt inte var så bra som när jag la mig till sängs. Det kändes som om hela jag var inlindad i ofantligt tjocka lager av toapapper med ett rörelsemönster likt en astronaut på rymdpromenad, dock med normal hastighet fast ändå inte.  Bröstet värkte och ifrån vänstra axeln, där sjukdomen penetrerat mig, liksom stramade det ut i resten av kroppen. Det kändes lite som en utomkroppslig upplevelse där man faktiskt kunde se hur vaccinet spred sig genom kroppen från ingångspunkten, likt en zombierulle där någon precis blivit infekterad. Inte coolt.

 Lyckades mot alla odds kravla mig upp och stänga av god-natt-filmen och släpa mig in till toaletten och det kändes verkligen som att min kropp var nedsänkt i dagsgammal gröt. Allt gick så långsamt det är fysiskt möjligt utan att bli stillastående, men ändå kändes det som att man fungerade i normal takt. Resterande timmar i sängen var inte så utvilande som man kunde önska. Mer plågsamt bultande i kroppen med psykotiska feberdrömmar. Önskar jag kunde återberätta dem för er, men det enda som kvarstår är endast fragment som man inte kan sätta ord på.
Den här dagen blir i långsamt, stadigt tempo.

 Måste man vara bloggtokig för att blogga? Måste man vara en fashionista för att läsa bloggar? Det är väl de två främsta ord som florerar i etern när man snubblar på ämnet blogg; bloggtokig och fashionista. Är man inte det ena så ska man uppenbarligen skriva om det andra. Jag kan knappast använda mig av vare sig det ena eller det andra i en beskrivning av mig själv även om många säkert skulle använda sig av tokig eller en snarlik form av ordets mening i sina egna tolkningar av mig.

Har på sistonde lagt bloggandet lite på hyllan, dels för att andra saker upptagit min tid, dels för att jag inte känt av något större engagemang från mig själv i att bidra med något nytt. Jag känner till och med nu i skrivande stund att det inte blir som jag vill. Saker i mitt huvud vill inte dela med sig av sig själva till omvärlden. Den kommande tiden får bli ett försök till att söka finna ett utlopp för det inre, ett syfte som lättare kan kanalisera och frigöra det universum som florerar inom mig.

För många kanske detta låter som hippiejidder. Han kan väl lika gärna köra upp heliga kalkstenar i röven, tända på kattmynta och dansandes mantra Uppenbarelseboken baklänges. Man skulle kunna tycka det och varsågoda. Än så länge är det faktiskt fritt att tänka. Sätt dock inte era tankar på mig.

Inget av detta låter riktigt på riktigt när jag läser det. Tomt, själlöst pladder. Inget av detta är egentligen vad jag försöker få fram.
Jag vet att storhet står att finna.