Igår tog vi upp kampen på jobbet mot kommande sjukdomsperioder, influensaepidemier och allmänspridning av diverse livskvalitétshämmare. Vi vaccinerade oss mot influensa i hopp om att stå emot det annalkande hot som kallas vinterkräksjukan. Det är aldrig fel att vara på säkra sidan, speciellt när vi i stort sett bara är två stycken som arbetar. Annars blir det lät att man insjuknar i perioder om varandra och då blir vi aldrig friska.
Det hela gick väldigt smärtfritt och vi gick därifrån med huvud upp och fötter ned. Sköterskan sa att man kunde få feber, något som inte infann sig på hela dagen vilket var en lycka.

Detta höll så klart inte i sig, inte för mig i alla fall. Vaknade upp mitt i natten och kände direkt att allt inte var så bra som när jag la mig till sängs. Det kändes som om hela jag var inlindad i ofantligt tjocka lager av toapapper med ett rörelsemönster likt en astronaut på rymdpromenad, dock med normal hastighet fast ändå inte.  Bröstet värkte och ifrån vänstra axeln, där sjukdomen penetrerat mig, liksom stramade det ut i resten av kroppen. Det kändes lite som en utomkroppslig upplevelse där man faktiskt kunde se hur vaccinet spred sig genom kroppen från ingångspunkten, likt en zombierulle där någon precis blivit infekterad. Inte coolt.

 Lyckades mot alla odds kravla mig upp och stänga av god-natt-filmen och släpa mig in till toaletten och det kändes verkligen som att min kropp var nedsänkt i dagsgammal gröt. Allt gick så långsamt det är fysiskt möjligt utan att bli stillastående, men ändå kändes det som att man fungerade i normal takt. Resterande timmar i sängen var inte så utvilande som man kunde önska. Mer plågsamt bultande i kroppen med psykotiska feberdrömmar. Önskar jag kunde återberätta dem för er, men det enda som kvarstår är endast fragment som man inte kan sätta ord på.
Den här dagen blir i långsamt, stadigt tempo.