Sista april och en oönskad känsla av sjukdom i kroppen. Halsen är tjock, tillverkad av det grövsta sandpappret som finns att tillgå. Att svälja är en bedrift, om så en smärtsam sådan. Det översta hudlagret ömmar som vid feber och kallsvettningar kommer och går. Man mår som man förtjänar säger man. Jag tycker inte att det stämmer i mitt fall, fast jag är väl partisk i frågan. Så kan det gå när man jobbar för mycket. Det är egentligen bara en tidsfråga innan kroppen vaknar upp ur sin koma och säger ifrån.

Det är inte så konstigt att man mår så här. Egentligen. Jobbade hela förra veckan och hela helgen på Svenska Tatueringsmässan och då menar jag  h e l a  helgen. I måndags var man tillbaka på jobbet igen, som vanligt. En väldans lång arbetsvecka så att säga. Men men. Kul var det i alla fall. Skulle jag göra om det? Flera gånger om.

Sjuk eller ej så ska det bli väldigt skönt att vara ledig imorgon. Det enda som står på agendan är att mysa med min älskling och rå om varandra. Det blev inte så mycket av det i helgen och kommer inte att bli så mycket av den varan i helgen heller. På lördag bär det nämligen av till Trollhättan för ett 35årsgalej utan dess like. Det ska bli riktigt skoj. Hoppas bara att man inte blir mer sjuk.


Morgonens skiva: AMENRA - "mass III"

 Imorgon så smäller det. Då är det dags för den årliga Svenska Tatueringsmässan i Norrköping och vi kommer så klart att vara där. Inte för att pierca dock, det står de trevliga människorna från Federal Bodypiercing för. Vi kommer stå för försäljning av smycken och även utföra byten.
Det ska bli riktigt skoj. Ola som jag jobbar med kommer att hålla till på kontoret hela eftermiddagen för att plocka i ordning allt inför morgondagen medan jag och Finn slår våra nävar ihop på studion.
08:00 imorgon bitti strålar vi sedan samman vid kontoret då hyrbilen rullar fram till dörren så att vi snabbt och enkelt kan packa in och vara utanför Göteborgs gränser innan 09:00. Det är vår plan i alla fall, sen får vi se hur det går ^^

Väl framme i N-köping blir det direkt till hotellet då de bästa rummen går efter "först till kvarnen"-mentaliteten så vi satsar allt på det. Mässan början inte förrän 17:00 i morgon och vi kommer, om planen går vägen, att vara framme runt 12-13:00. Typ. Hellre att ha för mycket tid på sig än för lite. Man ska ju komma fram hela och rena, checka in, äta mat, bygga monter, dricka kaffe och massvis annat.

Det kommer bli extra skoj för sessan, Olas bättre hälft och son plus två bekanta kommer att åka upp senare på dagen för att besöka mässan också, så då får man inte bara kärlek i sinnet utan även lite närkontakt också. Sedan kommer the wicked twin ner från hufvudstaden på lördagen vilket ska bli väldigt bra. Man ser honom inte så ofta som man vill. Kanske att det blir lite mer färg på sessans ben då.
Själv så kanske det blir som så att det hinns med ett nytt hål eller två. Bilder kommer. Tror jag.


Morgonens skiva: CANCER BATS - "hail destroyer"

 Men det måste du väl ändå förstå. Om du är som du är nu och inte så som du var, så som du är för oss i alla fall, då kan du ju inte vara med. Det förstår du väl? Du är ju inte samma som står framför oss nu som för några år sen. Du vet, när vi umgicks. Innan du flyttade. Om vi ville, då skulle vi så klart hört av oss till dig med. Nu gjorde vi inte det och nu förstår du väl varför?

Känslan sträcker sig långt över förnuftet. Den där bitande känslan av att ha blivit passerad till avbytarbänken. Inte ens dit, det är för nära inpå, samma atmosfär. Förpassad till ett julkort varje år, sedan minskar även det i takt med telefonsamtalen som eliminerades för länge sedan. Som en avlägsen släkting man mest höll kontakten med som ung för att det var det enda rätta och mamma och pappa verkade ju uppskatta det. Nu är det unga som bortblåst och allt det som var då är inte längre nu.

Förnuftet kan inte nå ens halvvägs av känslans sträcka. Men förnuftet är förnuftigt och slår med kraft ned i roten av känslan, för vilken levande tingest kan leva utan rot? Utan stam? Utan det där som gör den till den? Känslan känner men egentligen inte för den är ogreppbar. En livlös tingest skapad i sinnet för att bedra. I det greppbara och livfulla, där jag bor, där har den ingen makt.

Hjärnspöken och elektroimpulser. Det måste jag väl ändå förstå. Som jag förstår. Mitt förstånd löper snabbare, längre och starkare än både ert förnuft och er känsla. Jag förstår att det inte är jag som gått med huvudet nedsänkt ur en förlorad verklighet. Jag förstår att det inte är något att se ned på med självbejakande medlidande. Lismande ord och skarpvässade leenden bekommer mig inte för jag är mer än allt ni någonsin kan drömma om att ens söka förstå.
Förstår ni?

I vanliga fall är jag ganska så dålig på att uppgradera min garderob men på sistone har det varit på uppsving så att säga.
Jag creddar sessan för det.
Jag tycker att det är genuint roligt med kläder men det är så sjukt svårt att hitta något om är kille.
En bidragande faktor till just det problemet kan vara att jag är sjukligt kräsen av mig. Men måste man inte vara det? På så vis är det lättare att utstaka sin egen stil mer än att bara ta första bästa eller billigaste. Det roliga är att ta lite här och lite där ifrån olika stilar och skapa sin egen.
Om någon skulle fråga mig vilken stil jag var, kan jag omöjligt svara annat än just mig själv. Det är ju det jag är, inget annat.


 

 Det verkar som om jag utvecklat en slags allergi mot beställningar över nätet. Inte just att jag inte kan göra beställningar via det underbara världsomspännande nätet, för det kan jag. Mer det att jag alltid ska ha oerhörda problem med det jag beställer.
Mina skor jag beställde hade oerhörda problem att hitta rätt till mig så till den grad att de skickades tillbaka utan att någon hörde av sig till mig förrän de var tillbaka i Tyskland.
Förra året beställde jag ett par kängor från England och då skedde precis samma sak.
Många gånger har jag gjort beställningar och varit nöjd och förväntansfull men istället för varor så får jag mail som säger att det är mycket dyrare att skicka till mig så frakten går på mer än själva varorna. Nej tack.
Nu har jag en jacka som är på villovägar, även den från England. Det ska ta 2-6 dagar från det att de skickat varorna tills man får dem. Nu närmar vi oss 14 dagar och ingenting. Jag har mailat dem och de kan inte hjälpa mig för det finns inget tracking-nummer på ordern vilket känns väldigt konstigt.
Men men, jag har tur i kärlek. Det räcker för mig.

Missade att lägga upp bilder på mina nya fina skor så här kommer de.
Dessvärre inga bilder när de sitter på, jag är tyvärr inte så vig än att det skulle bli bra på bild. ^^













Är det inte ett av världens sjukligt coolaste, snyggaste, konstigaste och helt klart älskvärda skor ni någonsin sett?
Vänta tills ni prövat ett par...

 Äntligen! Efter mycket om och men så är de äntligen här! Mina sjukt underbara, sköna och beroendeframkallande Trippen-skor har äntligen hittat hem!

Jag beställde dem 22 mars och det skulle ta ungefär en vecka att få hem dem. Så fick jag ett mail från Trippen-kontoret där de frågade hur jag ville gå till väga, då de fått tillbaka skorna utan någon anmärkning på varför jag inte ville ha dem.
Efter att ha skrapat ihop hakan, som kraftigt föll till golvet när jag läste detta, lyckades vi komma fram till att de skulle skicka dem till mitt jobb istället då budföretaget uppenbarligen är rtards som inte hör av sig till folk. Det var inte det att jag var tvungen att skriva på eller så, för det var inte ens jag som tog emot dem när de levererades igår.
Men men, det var då och det är verkligen ingen anledning att vara sur för nu.

Enda problemet nu är att jag inte vet om jag någonsin vågar använda dem. ^^

Fick samtal från the twin igår, som var på väg ut till IKEA för lite hemshopping, i desperat behov av mitt unika tycke ^^
I alla fall, blev riktigt glad för hans skull som hittade bra, snygga saker som skulle bli riktigt stiligt väl uppfört i hemmet och det var kul att hjälpa till om så bara per telefon.
Tyvärr så kom ett samtal senare på kvällen och då var glädjen lite vilse och bortkommen. Den var fortfarande där, men bortkommen då han fått med sig fel sak hem. Han kunde iofs använda sig av den då det passade till det som det var avsett för, men det var inte samma sak.
Den där känslan av "varför nöja sig med nästa bästa när man faktiskt kan få det bästa" florerade kraftigt i både hans och mitt sinne. Mest i hans, så klart.
Men jag måste säga att jag blev lite ledsen över det hela. Han sliter som ett djur och jobbar på tok för mycket, vilket resulterar i att han inte har tid att ta sig ut till IKEA så ofta.
Jävligt trist när man väl kommer hem därifrån och inget hellre vill än att packa upp och sätta ihop allt och saker fattas eller är fel.
IKEA bygger inte enbart drömmar och förhoppningar, de kan rasera dem lika lätt.

 Stirrar på en irriterande vit skärm där jag borde se svarta små bokstäver vackert dansa fram, bildandes ord som får sin mening väl ihopsatta med de andra. Men dansen uteblir. Det är endast jag och den blanka skärmen.
Min senast införskaffade cd basunerar ut genom högtalarna på full volym men de skulle lika gärna kunna ha sin plats i ett bönetorn i Mecka. Jag vet att det finns där, men det når inte fram till mig. Musiken och orden däri slungas ut mot mig men passerar obemärkt förbi.
Det är endast jag och den brännande vita skärmen, fastlåsta i en stirrtävling med noll utsikt för en eventuell utgång. Mina ögon vill blinka och sakta återfukta sig själva i ett desperat försök till självbevarelsedrift, men skärmens hetta får ögonens fransar att rulla tillbaka, skamsna och brända.
 På insidan av mina egna hornhinnor ser jag hur vacker denna dans är, när mina bokstavsälvor målar upp förtrollande, ibland skrämmande, uppvisningar på det som i grunden är så vitt som portarna till befrielsen. På insidan ser jag detta, men ingenting av det förmår att tränga igenom det som slagit ned som ett fängelse runtom mig.
Mina fingrar dansar endast i mitt sinne över färgfulla och beskrivande tangentbord. I mitt sinne är den brännvita skärmen full av liv, full av svarta små bokstäver som bildar ord, meningsfulla ihopsatta med andra.
Jävla skrivkramp.

 Vårt mexikanska shindig blev en lyckad tillställning trots att min guldiga wrestlarmask uteblev.
Det kom som en hårt slag när jag skulle införskaffa den och damen bakom disken sa att om det hängde någon kvar på väggen så var det den enda. Tråkigt nog fanns det en kvar och den var så klart otroligt ful och mötte inte alls mina önskemål och krav.
Det blir nog fler shindigs. Skulle ju kunna ha lite mer framförhållning nästa gång och beställa en på nätet.
 I övrigt gick det hela som på räls. Ingen som blev för full, inga slagsmål, inga tårar eller fyllesnack. Bara en grymt trevlig, avslappnad och go kväll.
Enda missödet var när merparten av gästerna avlägsnat sig och jag och min bror småbråkade lite, varpå jag ska till att slå honom. Det märks att han tränar på gym, för han är smidigare än vad man ger honom cred för. Han flyttade så klart på sig och min tumme fick ta smällen emot kylskåpet. Den är fortfarande öm och lite svullen. Men det var ändå hysteriskt roligt.
Ska sanningen fram var jag väl inte i mitt nyktraste tillstånd, men det var sjukt skoj och när man som jag inte dricker så ofta är det lätt hänt. 
Fördelen med hemmafester är också att man slipper den där ångesten från utekvällar som har så otaligt många skepnader. Glömde jag kortet i baren? Bjöd jag verkligen alla på drinkar? Var jag otrevlig mot vakten? Spydde jag mitt i gatan? Svaret är ett glatt nej på alla. Det var så bra som man skulle kunna önska.
 Dagen efter lämnade mer att önska så att säga. Inte alls så farligt som det skulle kunna varit, men jag var inte redo att spela i A-ligan. VIlle mest ligga i fosterställning med någonting kallt mot pannan och gunga lite lätt. Tack och lov fick sessan och t.f.k. ut mig i atmosfären och det gjorde susen. Bara man kommer ut från partydofterna och ut i det fria och får röra på sig, fastän det är det sista man vill, så är det en otroligt skön känsla att känna hur kroppen skakas loss ur det dåliga.
Resten löste sig själv med på tok för mycket onyttigheter. Bra då, sämre nu. Men men. Man får inte glömma bort att det är i nuet man lever. Alldeles för många lever kvar i det förgångna eller oroar sig för det som ännu inte skett. Beachsäsongen kommer åter även nästa år. ^^


Morgonens skiva: OH, SLEEPER - "when i am god"

 Jag såg städtanten härom dagen. Det var lite som en dålig rysare där någon mystiskt försvunnit för att senare plötsligt dyka upp, men det är ändå inte riktigt samma person. Säger inget, verkar helt apatisk. Inga plötsliga rörelser. Inga rörelser alls faktiskt, förutom ett tyst sorts glidande nedför korridoren.
Förutom när hon precis går förbi mig då hennes ögon fixeras på mig om så bara för en halv sekund och under den tiden är det som om hon med ögonen säger "jag kommer ihåg dig!" samtidigt som soundtracket till Psycho hörs mystiskt i bakgrunden lite så där irriterande.
Sen dess har jag inte sett henne igen. Bäst för henne. Folk som "gör en skräckis" på en står inte högt på min lista. Skräckfilmer hör ju hemma på film, därav dess titel "skräckFILM".
Hon kanske har sett på för många zombiefilmer. "Oooh back from the dead! Gaaah!". Jag säger bara så här städtanten; Jag har en Zombiehunter-tee och jag drar mig faen inte för att använda den!


Morgonens skiva: ZOMBIE GIRL - "blood, brains & rockn'roll"