Stirrar på en irriterande vit skärm där jag borde se svarta små bokstäver vackert dansa fram, bildandes ord som får sin mening väl ihopsatta med de andra. Men dansen uteblir. Det är endast jag och den blanka skärmen.
Min senast införskaffade cd basunerar ut genom högtalarna på full volym men de skulle lika gärna kunna ha sin plats i ett bönetorn i Mecka. Jag vet att det finns där, men det når inte fram till mig. Musiken och orden däri slungas ut mot mig men passerar obemärkt förbi.
Det är endast jag och den brännande vita skärmen, fastlåsta i en stirrtävling med noll utsikt för en eventuell utgång. Mina ögon vill blinka och sakta återfukta sig själva i ett desperat försök till självbevarelsedrift, men skärmens hetta får ögonens fransar att rulla tillbaka, skamsna och brända.
 På insidan av mina egna hornhinnor ser jag hur vacker denna dans är, när mina bokstavsälvor målar upp förtrollande, ibland skrämmande, uppvisningar på det som i grunden är så vitt som portarna till befrielsen. På insidan ser jag detta, men ingenting av det förmår att tränga igenom det som slagit ned som ett fängelse runtom mig.
Mina fingrar dansar endast i mitt sinne över färgfulla och beskrivande tangentbord. I mitt sinne är den brännvita skärmen full av liv, full av svarta små bokstäver som bildar ord, meningsfulla ihopsatta med andra.
Jävla skrivkramp.