Ikväll drar vi. Känner mig stressad bland packning, passa tid till sista dagen på jobbet och sopor som ska slängas.
Ska försöka hålla informationen flytande under jul- och nyårshelgen.

So long for now.

 Imorgon är det äntligen dags. Imorgon flyr vi dagens stress, press och krav från arbete och julstress. Så länge vi överlever idag och imorgon, för flykttåget avgår inte förrän 2100, så det är kanske lite naivt att säga imorgon då det är närmre övermorgon än idag. Men ibland måste man få vara lite naiv.
 
 Igår var vi väldigt produktiva jag och sessan. 120 st små fyllda ischokladformar för att vara mer exakt. Jag har alltid haft något visst emot just ischoklad runt jul, för det är en speciell smak på det. Men förra julen, den första med sessan, så gjorde vi egen med en liten tvist. Vanlig ischoklad suger som sagt, så vi tog lite hjälp i produktionen av jättar som Anton Berg och Marabou.
Kan ni tänka er något så underbart som ischoklad gjorda på vit choklad med jordgubbscrisp? Som en mindre orgasm i munnen. Om man ska fråga mina smaklökar alltså. Så sjukt gott. 
Lika gastronomiskt är det med apelsinkrokantsmak. Jag lovar, har ni inte prövat så gör det.
Och var inte så jävla töntiga nu och säg att ni är för hårda för att göra ischoklad hemma. Det är faen riktigt mörkness! ^^
Ischokladen är min räddning tills tåget går.


Morgonens skiva: PASSENGER - "passenger"

 Räkningar är som olyckor. De samlas i grupper, dolda i dimmor och mörka gränder, planerandes hur de bäst ska kunna överrumpla dig och få ut maximal betalning och ångest på samma gång.
Sedan, när du minst anar det så kommer de farandes ur sina gömmor, likt vampyrer beredda att sätta tänderna i din hals.
Detta sorgliga fenomen sker allt som oftast, men speciellt en gång per år och den gången närmar sig stadigt.
För när du springer runt och är lycklig i vinterkylan och mörkret som lyses upp av vackra färgglada ljus och doftar av barr och julgodis, när du tror att det finns faktiskt ingen olycka och ingen sorg i världen (för du slutar att läsa tidningarna och se på nyheterna vid första advent), då kommer de likt missiler skjutna ur mörkret.
Då inser du att allt är misär, för hur ska du göra nu? Alla pengar är lagda på julklappar, julmat och den där fina paljettklänningen/stayhardkostymen till nyår.
Har du tur, har du en riddare i skinande rustning väntandes runt hörnet i skinande rustning, redo att dräpa de ondsinta räkningsvampyrerna.
Och hans namn skola vara, Budget von Sparkapitaal.


Morgonens skiva: ÓLAFUR ARNALDS - "eulogy for evolution"

 För mig som är verksam inom bod-mod är det sorgligt att läsa om utövare som missbrukar sina positioner utöver sina kunder.
Om någon missat det så gäller följande en kvinna som ville tatuera in namnet på en bortgången anhörig på magen, där hon sedan tidigare har ett hjärta intatuerat.
Kvinnan gick tillbaka till den studio där hon gjort den tidigare tatueringen då hon känt sig nöjd med den, i hopp om att få en väl utförd tatuering även denna gång.
Mannen som skulle utföra tatueringen hade dock en annan tanke och frågade kvinnan om han inte kunde få tatuera in sitt eget namn då det skulle vara bra reklam för hans studio.
Kvinnan nekar till detta, men enligt mannen ska hon ha sagt ja, varpå han ska ha frågat henne ytterligare fem gånger. Minst.
Mannen är nu åtalad för vållande till kroppsskada. No shit?

Jag vet knappt vart jag ska börja med detta. Mannen i fråga måste uppenbarligen lida av någon form av utvecklingsförstöring, då han ens har mage att fråga något sådant till en person som förlorat en anhörig. Varför skulle hon någonsin vilja byta ut dennes namn mot hans? Detta går över allt förstånd.
Att han menar på att det skulle vara bra reklam för hans studio är även det helt galet. Bra reklam för sin studio? Visst, om det var drottning Silvias mage kanske, eller möjligen Paris Hiltons då dennes mage visas mer frekvent än vår drottnings, men annars är det enligt mig ett helt sanslöst sätt att söka få uppmärksamhet för sin studio. Han kommer garanterat få det genom detta fuckup, men troligtvis inte i form av fler kunder.
Om hon nu gått med på detta efter första frågan, varför måste han då fråga minst fem gånger till? Detta måste ju tyda på att han själv innerst inne visste med sig att det var en helt makaber och störd förfrågan från hans sida.

Men, om hon nu verkligen gått med på det då? Om det tatueraren säger är sant?
Då är det inte mycket mer att säga, mer än att tatueringar inte är för alla. Alla har inte förstånd nog till att ta beslut om modifieringar av sina egna kroppar. Tråkigt men sant. Allt kan inte bli bra. Inom kroppskonsten, med alla dess kategorier, är påståendet "kunden har alltid rätt" fel.
Det får så klart ligga hos utövaren att välja om man vill utföra det som kunden vill ha, alla vill ju tjäna pengar.
Men när det handlar om mer beständig kroppskonst känner jag att det är viktigare med bra tatueringar och nöjda kunder, än pengar på kontot.
Där kundens vett tar slut, där borde konstnärens ta vid.


Morgonens skiva: FROM GRACE - "frayed end network"


[Ja, samma som igår, men det är så sjukt bra]

 Se den. Er förlust om ni missar. Den förgyllde min söndag med ett stort leende.
Inte alls som jag förväntat mig, utan så sjukt mycket mer underbar.
Ett måste i hyllan.
Jag skäms lite som inte sett förrän nu. Så skäms på er som inte gjort det än.
Så. Jävla. Bra.

 Bara 5 dagar kvar så drar jag till Gotland. Det ska man väl kunna stå ut? Det är bara att bita ihop och hålla ut bäst man kan. Mer kan man inte göra. Om man inte tar droger förstås, men det blir mer som självbedrägeri och hur kul är det på en skala? Just det.
Ska vara borta ända tills nästa år. Hmm, låter helt fel att säga så, men det stämmer ju. 2 januari blir återtåget. Ett helt år har snart passerat.
Man hinner knappt anpassa sig till det nya förrän det är slut och dags för nästa att ta vid. Så länge man ser till att få ut så mycket som möjligt av det så kan man inte klaga. Fast, det ska man aldrig göra. Somliga har det värre. Vissa förtjänar det.
Men om 5 dagar släpper jag allt. Någon annan kan få bry sig då, själv ska jag på semester.
Bara 5 dagar.


Morgonens skiva: FROM GRACE - "frayed end network"

 Kommer på mig själv med att gång på gång bli besviken över mänskligheten och hoppet om dess överlevnad.
Varför bry sig, när världens undergång med största sannolikhet kommer att ske när jag inte längre vandrar i dess landskap? Varför slösa energi på att rädda något som redan är dödsdömt? Är det inte då bättre att lägga all energi på sig själv och på att lägga fokus på sin egen lycka?

Kan man inte göra både och? Ta hand om sig själv måste man, annars kan man lika gärna lägga sig ned och självdö som det slöseri på syre man är. Det finns andra som behöver det bättre.
Men man måste också söka ta hand om varandra och om världen. För även om jag inte kommer att vandra här i evigheten så kanske personer jag bryr mig om kommer att vandra här längre fram i tiden.
Är det då rätt av mig att stjäla och molestera deras värld, innan de ens sett den? Ingen har den rättigheten.
Tyvärr, så finns det alltför många med pengar och makt som tror sig besitta just denna rättighet, allt för personlig vinning och framgång.

 Vi, mänskligheten, är ett dödsdömd folk, avrättade med våra egna händer.


Morgonens skiva: FULL BLOWN CHAOS - "wake the demons"

Läste en blogg som, lite tafatt, ifrågasatte huruvida våldet på gatorna har ökat de senaste åren. Det är nog som så att det har ökat men det kastas även mer ljus över våldet i dagens samhälle, vilket är väldigt bra för att det kanske kan få upp människors ögon för det som faktiskt händer. För saker händer. Här och nu.
Men det fanns en sak i bloggen som legat och gnagit i mig ända sedan jag läste den. Bloggaren i fråga undrade om dödsmisshandeln av Riccardo hade bidragit till att folk ser ett samband mellan allt som sker.
Det är rent av tragiskt att en dödsmisshandel av en människa ska leda till ett mediajippo vilket i sin tur kan leda till att folk ska få upp ögonen för allt våld och all misär som huserar både i vår egen bakgård och utanför våra "trygga" gränser. Läser folk inte tidningen längre? Ser ingen på nyheterna?
Jag beskyller ingen, för det mesta som basuneras ut i medierna är antingen någon trivial nyhet om hetaste-just-nu-som-alla-glömt-om-ett-år-kändisen, eller just våld och misär. Inte konstigt att folk sätter på sig skygglappar så de inte blir helt paralyserade av skräck från all skit som finns endast en armsträckning ifrån oss ibland.

Visst, det är helt underbart att folk faktiskt öppnar ögonen och faktiskt ser, men det hela blir endast äckligt och skenheligt när det så sker under sådana former. Varför kan inte folk hålla sina ögon öppna? Konstant? Varför ska det alltid behöva ske dödsmisshandel och mord, våldtäkter och rashataktioner för att folk ska samlas och visa sitt missnöje? Vill ni demonstrera så gör det! Men vänta då inte tills efter att olyckan varit framme.

Är det inte dags att sluta sätta händerna för ögonen och ignorera allt som sker runt omkring oss? Är det inte dags att sluta peka på oss själva, frågandes vad vi kan göra för att gagna oss själva, utan istället peka utåt och se vad vi kan göra för andra?


Morgonens skiva: BLOODLINED CALLIGRAPHY - "the beginning of the end"

 Helgens eskepader blev överlevda med en vinst av ny färg på våra redan vackra kroppar.
Efter vad vi tyckte var en god start på lördagsmorgonen, höll vi på att komma för sent till tåget. Vi skyller allt på dr Phil. Hrm.
Väl framme i Trollhättan mötte vi upp med Babyface AKA The Fuckin King AKA min bror och Maradona AKA Mardo (arr. av TattooMeltdown i Trollh.) för lite fettig frukost på Max. Man måste ha fett i sig om man ska ligga under nålen i några timmar.
Efter det så var det då dags att känna smärtan och jag fick äran att börja. Sessan var först senast så det var väl inte mer än rätt. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte kändes, för det gjorde det verkligen, men det var helt klart överkomligt. Visst finns det vissa punkter som känns mer än andra, men det som inte dödar det härdar. Det mantrat gick frekvent i mitt huvud stundtals.

 Jag satt väl i kanske 3 timmar innan vi kände att vi var klara för den här gången. Det är fortfarande väldigt många timmar kvar på detta blivande mästerverk. Det mesta kommer att byggas upp och bestå av endast färger. När så sker kommer historien att kunna följas här.
Det gjorde ont. Men det är så värt det.

 Sessan var helt klart hårdast i helgen. Samtliga närvarande kan intyga historien. På fredagen hade min bror tatuerat Mardo, även där på bröstet, och Mardo tyckte det var himla orättvist att hon skulle vara tuffast av oss alla.
Hon var hård, helt klart. Väldigt sällan hon rörde endast en liten liten min och aldrig hörde man ens en svordom eller ett aj. Jag gnällde stundtals, men jag är lite mesig av mig.
 Det riktigt grymma med sessans tatuering är att hon valde att gå BIG. Hela utsidan av låret för att vara mer exakt. Och den kommer att bli så sjukt snygg när de får den klar. Något som jag tror att alla kan hålla med om, för alla ville ha en egen sådan. Nu har de kört upp alla linjer och börjat med lite skuggning, sen ska den fyllas med färg, färg och åter färg.

 Jag har sagt det förut och jag säger det gladeligen igen: min bror är grym! Jag vet att jag är partisk, men lite koll har man ju och han är tveklöst en av de bästa i Sverige. Du kanske tycker det är pinsamt när du läser detta, men jag bjuder på det bror.
 
För er som vill se mer om vad min bror kan åstadkomma, kan titta in på Evil Eye på Söder i Stockholm eller på deras MySpace-sida.

Han kommer även att infinna sig på TattooMeltdown i Trollhättan nästa år, igen, som Mardo anordnar. En av Sveriges mysigaste och trevligaste tatueringsmässor i min mening.

Morgonens skiva: EMBRACE THE END - "counting hallways to the left"

 Att klockan ringer 0700 på en lördag, när man inte ska jobba, det är inte party party. Men det är å andra sidan för ett så mycket bättre ändamål än att gå till jobbet, för strax efter 0900 så åker jag och sessan till Trollhättan för att möta upp med bror min för lite kvalitétstatuering.
Precis nyutkomna ur duschen och kaffet står bubblande på pannan, än så länge allt lugnt. Lillasysters Umbrella spelandes på, uhm, Superpop på Mtv, frågan är vad man ska ha på sig.

Ska försöka komma ihåg att ta lite bilder.


Morgonens skiva: IF HOPE DIES - "the ground is rushing up to meet us"

Idag blir det celebert besök av min bror och tvilling. Visserligen stannar han bara över natten, för vidare eskepader i Trollhättan i helgen.
Om allt går som det ska så beger vi oss också dit tidigt på lördag i förhoppning om ännu lite mer bläck i oss.
Det behövs, speciellt så här års när världen är trist, tråkig och gråskalad.
Då är lite färg aldrig fel.

Mer om detta vid ett senare tillfälle.
Har ju ett jobb att sköta...

Jag älskar min Bazooka.


Morgonens skiva: REVOLUTION MOTHER - "Glory Bound"

 I nära nog över ett år har jag försökt att fly ifrån den hemska, onaturligt ondskefulla och ångestfyllda tillvaron i den bestialiska telecomvampyren Ventelos fångenskap. Flera gånger har jag blivit ledd till att tro att jag faktiskt lyckats undkomma dennes blodsugande grepp, men illusionens vackra slöja har gång på gång dragits undan från mina ögon för att visa för mig den monstruösa verklighet jag faktiskt lever i.
Jag vågar inte hoppas på det, men jag vill verkligen känna i mitt hjärta att jag kan se ljuset i slutet av denna tunnel, vilken leder ut till frihet från dessa fekaliestinkande fängelsehålor. Fast, även då jag kan se detta frälsningens ljus stråla så varmt och inbjudande så vet jag att jag när som helst, så klart alldeles precis innan jag bryter ut i total frihet, kan komma att bli hindrad. Antingen av rostinfekterade spetsförsedda galler som slår ned i mig eller precis framför, indränkta i koagulerat blod från arma satar som sökt denna frihet före mig, eller av vampyrens dödligt kalla hand som osynligt men ack så verkligt slår in sina klor i min hals, för att dra mig tillbaka till avgrunden där den i vad som verkar vara evigheten kan plåga mig ändlöst och själlöst.

 Förutom livet sägs det att hoppet är det sista som lämnar dig innan du dör. Än har jag hoppet kvar om att jag skall slå mig till frihet. Bara jag kan komma precis utanför dessa dödliga labyrinter av fällor och kroppsligt skadliga faror, bara jag ges om så bara endast en sekund i frihet, då är min riddare i skinande rustning där för att skydda mig.
Han kommer att stå stadigt och beslutsam mot de mörka exkrementätande telekomkrafterna.
Ingen nåd kommer att ges under hans svingande klyvare, inget medlidande står att finna under hans morgonstjärna.
Hans namn är för evigt ingraverat i den starkaste och klaraste av alla stjärnor.
Och hans namn är Nix.


Morgonens skiva: NODES OF RANVIER - "Nodes of Ranvier"

Konflikter. Jag skyr dem som pesten. Slipper jag, tar jag inte ens i dem med tång på ett säkert avstånd. Konflikter som har alla tendenser till att urarta i något värre vill säga. Annars skulle livet vara rätt så outhärdligt.
Konflikter med oresonliga och instabila individer, som är kalla och oberäkneliga, sådana får mig att titta bort i avsky och illamående. Det är nog just exakt precis en sådan som väntar mig.
Vi får se vad veckan har uppstoppat i ärmen.
Med skräckblandad förtjusning väntar jag.


Morgonens skiva: NODES OF RANVIER - "Defined by struggle"

Idioter, dumhuvuden, rtards, mentalt handikappade, evolutionärt efterblivna. De finns överallt. De finns på ditt jobb, i din skola, de är vänner till dina vänner, de finns överallt på stan. De finns till och med där du bor. Kanske till och med vägg i vägg med dig, där du trodde att du kunde vara säker från dessa utvecklingsförstörda ursäkter till människor. Precis på andra sidan väggen till vad du kallar för ditt hem och din borg.
De spelar omänskligt hög volym på helgerna. Så pass att du faktiskt har svårigheter med att höra vad som sägs på TV, i vad som annars verkar vara en helt perfekt ljudnivå. Du hade fel.
De spiller öl och pissar i hissen, där du annars trodde att du var helt nöjd med den kliniska doften av rengöringsmedel. Du hade fel.
De slår sönder blomkrukor i foajén, sliter upp alla blommor som existerar, välter stora cementkrukor med jord både utanför och i trappuppgången, de sliter sönder lampskydd i trappor och korridorer,. Allt detta i det du kallar för ditt hem, där du trodde att du var säker och fri från dessa individer.
Detta sker där du trodde att blommorna var en fin gest från hyresvärden för att ni boende skulle tycka att det var fint och lite mysigt där ni bor. Detta sker där du trodde att rengöringsmedlet i hissen och i korridorerna var till för att hyresvärden anser att man skall kunna få ha det rent och fräscht i de allmänna utrymmena där du bor.

Detta sker där jag bor. Jag bor uppenbarligen i ett hus som får daghem att framstå som världens elit i skarpa hjärnor och stora tänkare. Jag bor i ett hus som lider av total avsaknad från människor med endast en ynka procents empati och medkänsla till sina medmänniskor.
Om jag hade en motorsåg skulle jag visa min empati och medkänsla för mina medmänniskor, om jag bara visste vilken lägenhet dessa individer huserar i.



Morgonens skiva: THE END - "Within Dividia"