I nära nog över ett år har jag försökt att fly ifrån den hemska, onaturligt ondskefulla och ångestfyllda tillvaron i den bestialiska telecomvampyren Ventelos fångenskap. Flera gånger har jag blivit ledd till att tro att jag faktiskt lyckats undkomma dennes blodsugande grepp, men illusionens vackra slöja har gång på gång dragits undan från mina ögon för att visa för mig den monstruösa verklighet jag faktiskt lever i.
Jag vågar inte hoppas på det, men jag vill verkligen känna i mitt hjärta att jag kan se ljuset i slutet av denna tunnel, vilken leder ut till frihet från dessa fekaliestinkande fängelsehålor. Fast, även då jag kan se detta frälsningens ljus stråla så varmt och inbjudande så vet jag att jag när som helst, så klart alldeles precis innan jag bryter ut i total frihet, kan komma att bli hindrad. Antingen av rostinfekterade spetsförsedda galler som slår ned i mig eller precis framför, indränkta i koagulerat blod från arma satar som sökt denna frihet före mig, eller av vampyrens dödligt kalla hand som osynligt men ack så verkligt slår in sina klor i min hals, för att dra mig tillbaka till avgrunden där den i vad som verkar vara evigheten kan plåga mig ändlöst och själlöst.

 Förutom livet sägs det att hoppet är det sista som lämnar dig innan du dör. Än har jag hoppet kvar om att jag skall slå mig till frihet. Bara jag kan komma precis utanför dessa dödliga labyrinter av fällor och kroppsligt skadliga faror, bara jag ges om så bara endast en sekund i frihet, då är min riddare i skinande rustning där för att skydda mig.
Han kommer att stå stadigt och beslutsam mot de mörka exkrementätande telekomkrafterna.
Ingen nåd kommer att ges under hans svingande klyvare, inget medlidande står att finna under hans morgonstjärna.
Hans namn är för evigt ingraverat i den starkaste och klaraste av alla stjärnor.
Och hans namn är Nix.


Morgonens skiva: NODES OF RANVIER - "Nodes of Ranvier"