Helgen blev överlevd, tack vare min älskade. Min virusförkylning verkar ha slagit till reträtt, något som firas med öppna armar. Jag hoppas bara att jag inte lyckats föra över en del av kontamineringen till min älskling. Antar att sådana saker är mer eller mindre oundvikliga, men vi delar å andra sådan på allt, livet ut.

 Vågade oss ut på stadens gator i lördags och badade våra anleten i solens värmande sken. Kände att det behövdes efter att ha spenderat två dagar inomhus med persiennerna fördragna likt en heroinmissbrukare som vankar av och an i väntan på nästa leverans. Enda undantaget för när jag lyckats få en tid på vårdcentralen och släpa mig själv ut genom dörren. Väl ute kändes det som ett smart drag, mindre sjukdomskänsla i kroppen, frisk luft i lungorna. Den känslan kämpade med att hålla sig fastklamrad inom mig som en demon på väg att bli utdriven. Den kämpade tappert i kanske två minuter, sen var vistelsen en kamp för att komma fram. Svettningar över hela kroppen, luftvägar tilltäppta av tjockt och trögt slem, tunnelseende. Jag kände nog att gud log mot mig då.
Solen gjorde mig gott, även om jag har känningar i systemet.

 Väl på stan, Göteborgsvarvet dagen till ära, beslutade vi att söka ta oss hemåt innan klockan två, tiden för loppets start. Väl fastetsat i våra minnen sitter vår kamp för att komma hem från förra året, när vi kämpade tappert med att forcera våg efter våg utav löpare som fortsatte attackera våra drömmar. I år var vi smartare.
 Innan klockan var två befann vi oss på rätt sida om barrikaderna och sökte ett flyktigt, men välplanerat, sanktuarium med den heliga inskriptionen Panduro över dess portar. Vi införskaffade komponenterna till våra inbjudningskort för vårt kommande bröllop i sommar och allt blev avbockat på listan. Jag skulle kunna lägga upp bilder, men på grund av industrispionage och allehanda tafatta individer blir dessa inte publicerade förrän efter dagen till ära för att undgå eventuella fadäser, komplikationer och pinsamheter.

En bild hade för övrigt verkat som tillfredställande medel för den s.k. bloggeliten.

Artist under produktion: Portishead

 Jag har ingen ork eller större tankeverksamhet för att skriva mer ingående nu än så här tack vare en underbar virusförkylning.
Som titeln anger så har jag en upplevelse som innefattar Las Vegas, nämligen Association of Professional Piercers konvent som hölls förra veckan.
Önskar att jag orkade skriva mer, men det får vänta. Jag bidrar dock med en bild från det internationella mötet som hölls under konventet.

På en annonspelare stod att läsa "F1QL". Annonsen var från Telenor och jag sa ironiskt till min fästmö att det var en himla bra reklam.
En bra reklam skall väl ha syftet att locka betraktaren till att vilja veta mer? Jag kände inget annat än oförståelse för denna reklam. Min bättre hälft förklarade för mig att F1QL står för Fett Kul på textspråk, texting, messing eller vad man nu vill kalla det för.
Jag vidhåller att det är en degradering av det mänskliga intellektet och av det skrivna språket.

Som så mycket annat i dagens samhälle är även detta ett fenomen för att göra livet och dess substanser så enkla för oss människor som möjligt. Vi framställer saker för att degradera och förlata oss själva. Vissa saker har i allra högsta grad varit till människans fördel, medan andra pekar mer på att vi fördummar oss själva under lathetens fana. Det senaste visar på en ofantligt stor slagkraft då fler och fler sällar sig till de inkompetenta och trögtänktas led, vare sig de vill det eller inte. Människor vill inte eller saknar helt enkelt motivation för att göra saker för sig själva i det syfte att vinna någonting på det själv om det krävs minsta lilla ansträngning från dem själva.

Vi som kallar oss jordens smartaste och mest utvecklade art är tack vare vårt högt utvecklade samhälle på väg mot en degradering av oss själva, både som individer och som släkte. Vi kommer tveklöst att vara vår egen undergång, något som skrämmande nog kan bevittnas överallt. Enkelheten och tillgängligheten fördummar oss och leder stadigt mot ett stopp i utvecklingen. Detta stopp kommer sannolikt även att lägga i backen och stadigt föra oss nedför vår hårt förvärvade utvecklingsstege och leda oss till det stadie där vi faktiskt uppskattar framgång och utveckling både för personlig vinning och för den större gruppens.

Den degradering vi skapat åt oss själva är verkligen inte f1ql.

I lördags gick jag och min underbara fästmö på spelning med Fever Ray på Storan. En upplevelse utan dess like minst sagt och helt klart en av de bästa spelningar jag varit på. Musiken var helt underbar och tillsammans med en riktigt bra ljusshow kunde man inte göra annat än att bara njuta. Ibland fick man påminna sig själv att inte glömma bort att andas, då man blev helt bortblåst av upplevelsen.
Om man inte var där så kan man inte ge upplevelsen rättvisa genom att söka beskriva den endast med ord, så njut av deras senaste video här nedan. Min personliga favorit.
Ni som inte var där, jag beklagar er sorg.



When I Grow Up from Fever Ray on Vimeo.

Jag hade en plan att faktiskt komma iväg till gymmet i morse. Dessvärre hade något högre väsen en annan plan, nämligen att fylla mitt huvud med otäckt segt slem som oavsett vilken kraft man än använder sig av aldrig lämnar ditt innanmäte. Jag finner detta högst otillfredställande.

En fördel med detta är dock att jag funnit vägen tillbaka till mina morgonritualer. Oavsett om jag går till gymmet eller inte så börjar dagen alltid med att jag följer min hjärtevän och livskamrat till bussen. När jag går till gymmet blir det oftast en hastig kopp thé och någon knäckemacka innan det bär av ut genom ytterdörren. Ritualerna från förr startade som sagt alltid på samma sätt. Ändringen i rörelsemönstret var väl hemma då jag i lugn och ro åt frukost och tog en kopp kaffe, ibland två. Disken hade jag som målsättning att alltid ta hand om så att det var rent och fint när min älskling kom hem från sitt arbete, något jag ofta eftersträvar även då träningsskorna ligger i väskan.

Den stora differansen i morgonritualerna är just detta jag i skrivande stund tar mig för. Att sitta här och just skriva. Den senaste tiden har ni som troget följt denna institution märkt att inläggen kommit mer och mer sällan. Detta är en reaktion av aktionen "gym". Genom att gå till gymmet på morgonen så måste jag lämna hemmet tidigare och har således inte alls samma tidsrymd och kan därför inte genomföra de klassiska ritualerna jag annars vidtagit.

Idag har denna ritual kommit till liv igen. Hur länge den fortsätter får vi se. Med tanke på omständigheterna bakom detta återinträde hoppas jag på en kort tidsperiod. Fast ändå inte.

Långhelg är helt klart underskattat och då menar jag inte långhelger som sträcker sig över fler dagar än två. Sådana uppenbarar sig på tok för sällan för att antas vara något annat än urbana myter. Vad jag menar är att jobba vardagarna i veckan och på fredagen veta att man kommer att vara ledig både lördag och söndag. Få förunnat men riktigt gott i mun när det sker. För mig inträffar detta fenomen varannan helg om inget annat sker och det är riktigt skönt att kunna vakna upp på lördagen ungefär samma tid som om man skulle jobba, fast med vetskapen om att du kan titta på klockan och sedan somna om utan ångest.

Denna helg som passerat var just en sådan. Lördagmorgonen var just en sådan, med undantaget att jag faktiskt inte somnade om. Vi vaknade väl runt åtta. Tjugo över fann jag mig själv brottandes med pensionärer och kvällen-före-stinkande partyprissor  i mataffären över de sista laktosfria mjölkpaketen och de fräschaste tomaterna. Om någon säger annat än att jag vann så kan ni med rent hjärta kalla dem för lögnare.

Efter en underbar frukost och en otroligt god kopp kaffe med min älskling så yttrar hon frasen "Vad är det med din näsa? Du har ju ingen piercing i den vänstra näsvingen!". Fortfarande lite ny i huvudet så kände jag med fingret där den borde ha suttit och blev lugnad av att jag faktiskt kände den. Men min bättre hälft vidhöll sitt vittnesmål vilket fick mig att gå in i badrummet och i spegelbilden av mig själv tyvärr inse att det inte var ett dåligt skämt. Det fanns verkligen inget smycke där det borde. Det jag hade känt var en liten hånfull keloidbildning som tagit smyckets plats. I vemod stack jag in huvudet i sovrummet och såg det direkt liggandes där i sängen, ensam och övergiven. Bortryckt från sin rättmätiga plats.

Jag prövade att öppna upp hålet, men som jag ofta får erfara med kunder på jobbet så var detta ett lönlöst projekt. Det enda jag fick ut av det hela var lite blod och en ömmande näsvinge. Beslut i ärendet togs och lades i "vänta-tills-det-har-läkt-ihop-så-gör-vi-om-det-lådan".
Darn.

Vuxenpoäng i all ära när man snart närmar sig blotta 29 år, men idag tog vi upp kampen mot dammet i hemmet. Vår gamla trotjänare har på sistonde dekat ned sig totalt i hopp om att få bli skrotad och bortglömd. Idag är den dagen så kommen. Han står undangömd i skrubben och vilar och när han somnat in så bär det av ner i grovsoporna med honom. Ut med det gamla, in med det nya och fräscha.

Då vårt hem inte är så vidare stort, blotta 31kvm, så har vi nu satsat på en mindre men något flashigare modell, nämligen förra årets stora hushållshype; Electrolux Ergorapido 2 in1! Stilren, sladdlös och med ett underbart futuristiskt blått ljus när den laddar.
Vi hoppas på en lysande framtid ihop.

Idag får vårt nya stjärntillskott dock vila. 24 timmar i laddningsdockan innan det bär av till strid mot damm, kvalster och annat organiskt bös som strategiskt samlas i stora hopar. Med detta übervapen kan vi knappast misslyckas, vare sig vi möts vid fronten eller långt in i fiendeland (läs det där hörnet längst in under sängen dit dammsugaren aldrig når).

Imorgon går startskottet för den nya typen av krigföring. Imorgon, är vi alla hjältar.

Jag skäms lite över att min närvaro och mitt engagemang i denna blogg lyst med sin frånvaro den senaste tiden. En månad och en vecka sedan jag senast producerade något här om man ska vara kinkig. Det känns som att bloggosfären haft ett bortfall från sin klaraste stjärna, men jag ska försöka skärpa mig.
 Det är det där med tid som är den komplicerade faktorn i ekvationen. Jag måste försöka finna en bra tid för att sätta mig och ge med mig av mig själv. Morgonen var förr den självklara tiden, men är inte längre så självklar då jag i alla fall försöker att komma iväg till gymmet då. All annan tid går oftast åt till annat. Jag ska lösa situationen.

På sistonde har det även varit mycket annat att stå i, främst på jobbfronten. Vi har jobbat väldigt mycket med vår branschorganisation ASAP, både med nya medlemmar och med att producera material för både utövare och allmänhet.
Studiomässigt så har det även varit fullt stå. Vi har haft intervjuer för en tilltänkt lärlingsplats hos oss, något som kommer att börja nu i mars. Vi håller tummarna för att det går bra.
I helgen så var jag även iväg till Trollhättan för 5-årsjubileumet av tatueringsmässan Tattoo Meltdown. Detta år var jag dock där som arbetare istället för hangaround till min bror. Detta ledde tyvärr till att jag inte fick någon tatuering denna mässa, men vi får se vad påsken för med sig i ägget till mig.

Jag vill ju inte ge bort för mycket idag, så ni får helt enkelt titta in vid ett senare tillfälle. Dags för mig att duscha och dricka kaffe.

Jag började skriva ett inlägg. Plötsligt befann jag mig på startsidan och allt jag skrivit var som bortblåst. Kul. Verkligen.

I alla fall. Det har varit tyst i bloggosfären på sistonde. Den jag besitter. Saker har helt enkelt kommit emellan, som saker ofta gör. Det började väl med att vi efter mycket fram och tillbaka införskaffade XBOX360 och underbara Gears of War 2. Detta förlades till morgonen då jag ändå är uppe vid 0600. Valet av att döda buttugly aliens med motorsågsbajonett eller skriva i bloggen är inte så svårt. Dessutom så har jag skrivit mer än jag spelat, bara inte på senaste tiden.

Efter att ha varvat spelet två gånger så hade jag även lyckats komma igång med träningen igen efter en tids ständig vacuumförkylning. Den där sorten som alltid finns där men aldrig riktigt slår ut fast ändå. Detta passade bäst på morgonen så spelandet fick klämmas in lite då och då på kvällstid. Varför skriver jag då nu? För att jag inte är en maskin som tränar 7 dagar i veckan, det är varför.

Gear of War 2 har fått lite välbehövlig vila nu. Istället har jag begett mig ännu längre ut i okänd rymd med det gastkramande, ryggradsprängande och tandgnisslande skräckäventyret Dead Space. Detta är verkligen det hittills mest läskiga jag någonsin spelat. I min ungdom trodde jag aldrig att något skulle kunna slå Silent Hills terrorpsykotiska underland, men Dead Space gör det på alla sätt. Ibland skriker jag som en liten skolflicka och befinner mig en meter upp i luften. Det är verkligen ett test för psyket och jag rekommenderar det starkt. Hur sjukt stört det än är, så är det otroligt snyggt och välgjort och det är riktigt roligt att spela.

Dead Space har inte tagit bort träningen från morgonstunden. Det krävs ett klart huvud för det. I dag så har det istället blivit lite nyheter där de pratade om SSPX, eller Pius den tiondes brödraskap. SSPX är en extrem falang till katolska kyrkan men har tydligen sedan 80-talet varit bannlysta av påven på grund av att vara just för extrema. Mycket högerpolitik och rykten om förnekanden av förintelsen, jag lyssnade bara med ett halvt öra. Uppdrag granskning hade tydligen gjort ett reportage om dem igår kväll. Tittade lite närmre på dem på nätet och det var väl en sorglig samling bakåtsträvare helt enkelt. I Sverige så verkar det som att de flesta större ledarna är sammanknutna till högerrörelser och nazistgrupper i Sverige, medan dessa rykten förnekas på deras brittiska hemsida. Jag vet vad jag tror i alla fall och det gör nog ni med om ni följt denna blogg.
En sak som störde mig på deras hemsida, var ett pressmeddelande angående just detta TV-inslag i svensk TV. Saker förnekades hit och dit och enstaka individers personliga åsikter bla bla bla kan man väl enkelt uttrycka sig. Rent skitsnack. Det som störde mig mest var detta och jag citerar:

Det var i måndags säkerligen den första arbetsdagen på året för många, så även för min älskade fästmö. Många faktorer gör en sådan dag till en av de värsta på året:

• Det faktum att det är måndag
• Första arbetsdagen efter på tok för kort ledighet (som det alltid är)
• Kaos på jobbet
• Det är lika mörkt när man går hem som det var när man kom till jobbet

I mitt snillrika sinne kom jag så för mig den eminenta idéen om att införskaffa en liten present till henne. Presenter är ju roliga att få, inte sant? Och vilken dag är bättre att få en spontan present på än en sådan?
Varför är kanske en fråga folk ställer sig. Därför säger jag. Därför att jag älskar henne. Därför att jag tycker om att överraska. Därför att presenter är mycket roligare när ingen förväntar sig dem. Därför att glädjen i dem är mer äkta.
Vem skulle inte bli glad över att komma hem och skåda detta?

 Jag har världens bästa, på alla sätt mest underbara fästmö/älskling/vän/livskamrat som står att finna.
Man skall inte skryta, jag vet, men när det är så pass överlägset allt annat kan man väl knappast förväntas göra annat?
Hårt slag för er alla, men det är så det är.
Jag älskar dig Bazooka-wilsan.

På riktigt.

 Har ni någonsin haft den där känslan, den där tanken, av att ni skulle vilja göra något speciellt? Ni tänker den lite då och då. Frekvensen av dess återkommande ökar i takt med ert mod och er vilja att faktiskt få det gjort. Jag hoppas att ni haft den känslan i alla fall en gång.

Jag har haft den känslan under ett par månader. Vet inte riktigt varför, men jag fick en fix idé av att vilja pierca båda näsvingarna. Inget konstigt med det, då jag faktiskt jobbar med det, men det är inget jag tänkt under gångna år.
Känslan av att vilja göra det växte sig så sakteligen starkare varje gång den överrumplade mig och i fredags kände jag att det fick vara dags.

Läste en annons för YES nya handdiskmedel Clean & Care där man skall skämma bort sina händer genom att ta hand om disken. Då det oftast är jag som diskar så lät det intressant då jag ändå använder mina händer som verktyg i arbetet så jag fortsatte att läsa annonsen som var en helsida.
Det var mycket yadayada och lull och jag vet väl inte om den fick mig att vilja köpa c&c, men det fanns ett inslag som fick mig att fundera över existensiella frågor. De hade nämligen tre påståenden från en undersökning, som inte refereras till någonstans i annonsen, som inte alls stämde in. Det stod så här:

• När svenska kvinnor diskar drömmer de om att skämma bort sig själva en stund.
  
  
• För att ta hand om sina händer svarar flest kvinnor att de använder en återfuktande kur.
  
  
• De flesta kvinnorna svarar att hushållsprodukter som gör att man känner sig bortskämd ger en hög må-bra-faktor.

Inget av detta påståenden stämde in på mig. Inte ett enda. Det kan ju bero på att jag faktiskt inte är en kvinna då undersökningen, skulle den existera, endast verkar inrikta sig på kvinnor.
Gör då detta mig till en felande länk som diskar fastän jag inte är kvinna? Jag tycker inte det och det borde inte göra det. Det är väl snarare så att samhället är sjukt, skevt och präglat av tusen års illusioner av vad som är rätt och fel.

Jag är ju normen, vilket gör mitt agerande till det rätta. Eller hur? Normen bestämmer ju i samhället. Men min norm är min egen och den säger att detta är helt sjukt. Det är väl helt enkelt som så att i samhällets ögon kanske jag är en avart i naturen som diskar fastän mitt kön inte tillfrågas i undersökningar om ämnet. Men, det kan även vara som så, att min egen personliga utveckling, både som individ och samhällsmedlem, är långt mer gången än den ur samhället sett normativa mannen. Någon kanske vill påstå att jag är mer bekväm i min kvinnlighet eller att jag bejakar min feminina sida. Jag hävdar bestämt att jag är mer bekväm i mig själv, oavsett kön eller andra benämningar.

 Hur länge kan en människa gå omkring och vara fysiskt sjuk utan att det är kroniskt? Och hur lång tid av den sjukdomen måste passera innan det räknas som kroniskt? Personligen så är jag väldigt trött på att vara sjuk eller småkrasslig nu. Varför kan man aldrig få må helt bra och känna sig frisk och kry?

 Det sorgliga är att det värsta inte slog till förrän efter att jag hade tagit vaccin mot vinterkräksjukan. Hade en liten period innan det när jag hade en ordentlig förkylning, men det blev något bättre tills dess att det var dags för sprutan. Men därefter, hejsan evig sjukdom. Det måste nog närma sig en månad sedan jag tog vaccinet och fortfarande känner jag mig inte väl. Det är till och med som så att jag idag känner mig lite värre. Jag trodde faktiskt att det var på väg bort, med endast lite halsont men idag är det väldigt mycket halsont. Svullet och smärtsamt att svälja. Man ska tydligen inte lägga tid på det och känna efter.
Låt det som sker ske och upptäck att du blivit frisk när du minst anar det.