Är det inte helt underbart att vi, människan, kontinuerligt envisas med att deevolutionisera oss själva både som art och som samhälle/civilisation. Vi håller gradvis på att fördumma, försvaga och onyttiggöra oss som individer.
Såg en liten debatt om huruvida kunskap och teoretiska kunskaper i synnerhet håller på att bli som bortglömt i dagens ungdom. Ingen vill lära sig speciellt mycket för det anses inte ligga någon vikt i det. Varför ska man kunna matematik när man ska bli rock/popstjärna? Varför måste jag lära mig grammatik och naturkunskap när jag kommer tjäna miljoner som skådespelare?

Ett praktexempel som de tog upp i debatten kom från en lärare på en svensk skola. De skulle ha något slags test i engelska kunskaper varpå en elev säger att hon inte kan vara med, för hon ska faktiskt pierca tungan.
Jag fick så sjukt ont i hakan när den slog i golvet. Är folk verkligen så här dumma? Ja, kommer svaret snabbt från bakhuvudet. Alla tecken finns runt omkring oss. Vi bara blundar för dem. När jag gick i skolan och ville pierca mig, ja då gjorde man det EFTER skolan. Det ska inte hymlas med att jag tyckte väldigt ofta att skolan var ett nödvändigt ont, något man kanske ångrar lite i dag, men skolungdomar av idag ser inte ens skolan som en plats att vara på.

Som arbetande piercare är det jätteroligt att intresset för piercing och liknande fortsätter att växa, men när det blir på bekostnad av något så viktigt och grundläggande som kunskap och utbildning, det är endast sorgligt. Att vi har tillåtit oss själva sjunka så lågt i utvecklingen att skola och lärande är ett andrahandsval, om ens det. Men i dagens samhälle anser ungdomar att det inte behövs.
Vad ska man med skola till när allt man behöver veta går att googla, både i datorn hemma och i mobilen. Det är ett sjukt samhälle där sexåringar har egna mobiler. Ett sjukt samhälle som har tillåtit elever att tappa all respekt för vuxna och i synnerhet lärare. Förlåt, fel av mig. De har aldrig tappat respekten, för de har aldrig lärt sig innebörden av det. Ungdomar har ingen respekt, varken mot sig själva eller någon annan medmänniska.

Berömmelse, vilken som, ger respekt. Kändisar får respekt. Våld ger respekt. Pengar ger respekt. Syns du inte finns du inte.
Motton av idag? Det känns nästan så.

Detta är ännu en kamp där vapnen måste hållas högst. Annars avskriver jag mig arttillhörigheten.

Morgonens skiva: THE ACACIA STRAIN - "...and life is very long"

 Låg i sängen igår kväll, laptopen i knät och min fästmö sovandes bredvid mig och jag kände hur vuxenpoängen kom anstormandes och försökte dra ned mig i fördärvet. Om de lyckades, det är en fråga om definition och sammanhang.
Det som ledde till denna anstormning var att jag såg över mina ppm-fonder. Visst låter det tråkigt? Det var inte så mycket att se över då jag aldrig tidigare gett det någon tid, men så börjar man att fundera på att man kanske inte kommer att arbeta hela livet och kanske vill ha lite pengar att leva för så där på ålderns höst. Vuxenpoäng skriker några ut. Själv ser jag det som en högre form av medvetande. Man måste vara medveten om denna sanning annars kommer den att hoppa fram ur buskaget när man precis införskaffat sin första rullator och man plötsligt inser att det blir bröd och vatten resterande år. Medveten, inte vuxen. Det är skillnad.

 Vad är då bra och vad är dåligt i denna djungel av fonder, aktier, andelar och avgifter, index, räntor och globalt? Har inte den blekaste. Jag låg som ett frågetecken nästan igenom hela Asterix och britterna som spelades på skärmen vid fotänden.
Det hela är som en form av matematik. Jag skyr matematik som pesten. Jag skulle mer än gärna vilja vara grym på matte, sån där som man i gymnasiet tyckte var helt meningslös; algebra, ekvationer, grafer, allt som inte var plus, minus, gånger och delat. Vad skulle jag någonsin med det till? Min hjärna fungerade mer på ett annat plan, där logiskt tänkande var utbytt mot abstrakta, övernaturliga och fantasifulla saker. Där är jag väl fortfarande i och för sig, men så här i efterhand hade det varit najs att ha ett mer matematiskt synsätt. I alla fall att ha det i bakhuvudet och plocka fram det när det behövs.
 Det är bara att inse att man måste vara rookie någon gång, helst i början, då man ger sig in på outforskade territorier.
Detta skall  följas med spänning.

 Som en milstolpe i bloggosfären dimper det så ned, mitt etthundrade inlägg. Vad ska man då skriva? Finns det något speciellt ämne man borde ta upp för att markera och samtidigt fira? Jag har rakt då inte en susning. Spelar det någon roll egentligen? Det kvittar när man inte har en aning om vad man skulle skriva annars, oavsett numrering eller klassificering. Eller har jag fel?

Det borde vara samma sak när det gäller människan. Det borde kvitta. Numrering. Klassificering. Indelning. Först ut. Sist in. Snabbast. Kortast. Mest gay. Längst penis. Minst tvivelaktiga bakgrund. Allt borde kvitta.
Men varför gör det inte det?
Varför envisas vi gång på gång med att döma ut andra efter kategoriseringar andra så envist hållit fast vid och lagt som norm? Vi och dom, vilket jävla skit. Det finns jag och så finns det ni. Vi är olika och det borde inte vara ett problem, endast möjligheter. Vi borde ta lärdom av varandras olikheter istället för att låta de bryta ned oss.
Stereotyperna måste dö för att vi ska kunna gå ifrån invanda mönster baserade på ignorans och okunnighet.

Mitt etthundrade inlägg dedikeras till avrättningen av stereotyperna.
Håll vapnen högst.

 Det blev minsann lite shopping i helgen i form av denna fräsiga toalettväska/übernecessär från Friis & Company.
På mitt initiativ bör tilläggas, så att ingen får för sig att någon annan haft bestämmanderätt i denna fråga.
Med denna blir badrummet lite stiligare och framför allt mer utrymmesvänligt då vårt badrum är minimalt. Men den ger även semestrar och resor klass och stil likaså, då den ser grymt lyxig ut.








 Man måste ha lite glitter och glamour i livet. Kan man sedan blanda det på ett skönt sätt som det faktiskt görs här hemma, tillsammans med svart, blod och gasmasker, då har man ett så mycket roligare och givande liv.

 Kläder är sannerligen intressant och jag har verkligen hittat ett företag som gör sjukt snygga skor!
Egentligen vill man ju inte dela med sig av de få guldgruvor man hittar men det här är så grymt bra och helt annorlunda mot vad som florerar i modet just nu att det måste ut till omvärlden.
Företaget heter Trippen och har sin bas i Tyskland, men man kan beställa deras makalösa kreationer genom deras webbsida.

Beskåda härligheterna som kallas Trippen.

 Lön, denna härliga dag så ivrigt firad över landet. Jag hoppas sannerligen att jag också kan få fira lite grann. Man vet ju aldrig om lönen kommer in i tid och nu när jag sagt upp mig kanske den verkligen tar tid på sig. Men då ska de få se på fan om de nu väljer att gå den vägen. Inte för att jag tror det, men om det är något som etsat sig fast i mig om mänskligheten så är det att aldrig ta henne för givet. För hon kommer att bita dig hårt och skoningslöst om du gör det.

 När man tittar ut så vet man inte riktigt hur dagen kommer att te sig, när nu himlen har öppnat sig och låter syndafloden flöda ned över oss. Det är trots allt lön. Frågan är dock hur många som vågar trotsa vädret och ge sig ut på stan. Dagen får utvisa.
Mina tankar är mer hos min fästmö som jobbar utomhus, varje dag, alla väder, inga frågor ställda. Det, om något, är karaktär och disciplin.
Ibland är det så man önskar att man också jobbade utomhus och blev väderbiten och härdad, fast det är mer en glorifierad version av verkligheten. Jag vet hur det sliter på kroppen. Det blir nog till att hålla mig inomhus, jobba ihop miljoner och låta min sessa bli lyxfru så hon inte sliter ut sig.
Tills dess ska jag ta hand om henne på bästa sätt, med mycket massage, ömhet och villkorslös kärlek.


Morgonens skiva: COMBICHRIST - "everybody hates you"

Det var en olustig känsla som infann sig i morse när min fästmö sa att skådespelaren Heath Ledger var död. 28 år ung, som jag kommer att bli i år.
Jag tänker inte dividera om huruvida och varför han avled, det finns det otaliga bloggare och nyhetsskribenter som gör. Men jag vill ändå ge honom en bit av min tid då han faktiskt är en av få människor som gett mig stor frid när jag sett hans insatser som skådespelare, oavsett om det varit som badboy-charmör i "10 things I hate about you", tafatt lurendrejare i "The Brothers Grimm" eller som cowboy med svårigheter att finna sig själv i "Brokeback Mountain". På något sätt så har han alltid lyckats krypa under skinnet på mig och hålla fast mig från början till slut och jag gillar det skarpt.
Om man skulle fråga mig vad jag tänker på när man nämner Heath Ledger så skulle jag kunna räkna upp hans skådespelarinsatser men det är inte bara fel utan även lite sorgligt.
Det som infinner sig i mina tankar är hans leende som fängslat mig sedan första gången jag såg "10 things..." och det får mig att själv vilja le, för det finns en känsla av äkthet och livsglädje däri som är sällsynt i dagens samhälle.
Det är viktigt att poängtera att detta inte är enbart en stor förlust för filmbranschen, då många proklamerar sin kärlek till Heath Ledger - skådespelaren, utan en större förlust för människan och än mer för hans familj. Det enda vi kan göra är att minnas honom, inte med sorg i hjärtat, utan med glädje. För det är just vad han gav mig.

 40 centimeter. Ett relativt begrepp, endast greppbart när satt i ett sammanhang.
För mig är 40 centimeter avståndet som var kvar mellan mig och fronten på en bil, när jag var på väg hem efter jobbet idag.
Jag gick lugnt och stilla, på en gågata, när en bil kom rullandes på en tvärgata mot mig. Jag började sakta in och likaså gjorde bilen, varpå jag fortsatte att gå då det verkade som att den skulle stanna eller i alla fall låta mig passera. Helt plötsligt så sätter den fart mot mig och stannar lika abrupt som den startat.
40 centimeter ifrån mitt högerben.
 Det enda jag tänkte på just då var, förutom att det måste vara en komplett idiot bakom ratten, "snart har jag väl inget högerben kvar". Inget som passerade revy för mina ögon eller så, men så kände jag mig inte så värst nära döden heller.
Jag slängde några väl talande blickar mot föraren, men han verkade se fåglar i skyn eller liknande för mig tittade han då inte på. Folk.
Vissa, kan man tycka, borde kunna avlivas till förmån för flocken.
En liten tanke som for genom mitt huvud var att det var en pågående övningskörning, men om man är så pass ny bakom ratten att man inte kan föra bilen på rätt sätt, då har man verkligen ingenting att göra inne i city på smågator när folk precis slutat jobbet.
Om man inte ser körkort som en licens att få döda på hjul.


Kvällens skiva: ARISE AND RUIN: "the final dawn"

 Sakta men säkert. Sådan är utvecklingen till det nya utseendet. Visst, det kanske hade varit roligare att lägga upp något helt nytt, men en liten bit i taget kan ju inte skada. Ingenting säger att någonting kommer att se ut så här i slutändan. Allt kan ändras. Troligtvis kommer det så att bli.
Det är svårt när man har så mycket idéer men inte riktigt rätt kunskaper eller medel för att möjliggöra dem. Ibland är det svårt att få verkligheten riktigt verklig. På riktigt. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte störde mig kollossalt mycket. Men det är väl en del av charmen. Om vägen dit är hård och kämpig blir belöningen så mycket ljuvare och sötare. Om man gillar sött vill säga. Jag älskar sött.
 Internet är till stor hjälp när man, som jag, inte har en aning om hur man skall gå till väga för att göra om sin blogg och då tänker jag främst på personer och bloggare som lägger ner oerhörd tid åt att hjälpa oss vanliga döda att skapa. Vissa gör det genom att visa grunderna i kodmodulering medan andra gör en helt egen design åt dig. Det sistnämnda är ett stadigt alternativ om man bara vill ägna sig åt att skriva och/eller lägga upp bilder. Jag å andra sidan vill skapa allt själv. Jag vill känna att det här är mitt. Ingen annan än jag har gjort detta.
Här är det jag som bestämmer.


Morgonens skiva: GOD IS AN ASTRONAUT - "a moment of stillness"

 Spenderade lite tid igår åt att möblera om i sovrummet till ungefär som vi hade det innan. Måste säga att det kändes helt rätt med en gång och jag sov mycket bättre i natt också. Bara en sån sak säger ganska mycket. Allt kändes så mycket bättre, mer stabilt, varmare. En lyckad möbleringssession.
 Lyckades även med bedriften att installera Warlords - Battlecry III på både laptopen och vår stationära dator. Nu återstår endast att upprätta ett stabilt hemnätverk så att jag kan krossa min fästmö (hihi) i oändliga bataljer!
Skämt åsido, hon kommer att äta min ryggmärg till frukost. Fast med kärlek.

 Håller just nu på att försöka hotta upp, eller pimpa om ni så vill, min blogg så med lite tur kanske det ser lite annorlunda ut här senare i veckan med en stiligare design. Men jag lovar ingenting.

 Jag och min underbara och vackra flickvän är sedan igår förlovade! Yiihaaa! Så det så! Och det känns helt sjukt underbart! En helt ny känsla i kroppen, där ett helt nytt lugn och sprittande lycka besitter hela ens kropp.
Det hela känns fortfarande lite overkligt, men vi påminner oss själva och varandra ständigt med våra nya termer fästman och fästmö.
Det får även tilläggas att det är helt nytt i mitt sinne då jag aldrig tidigare ansett mig själv någonsin vilja gifta mig. Så speciellt är det här. Ni behöver inte vara oroliga, det kommer inte att hållas i någon kyrka, med Guds tillåtelse eller något sånt. Ärligt talat så skiter vi i vad Han eller Hon tycker. Vi är gudar i vår egen värld.
Det är på riktigt. WEEE!

 Igår fick jag så äntligen säga upp mig definitivt. Efter jobbet så hade jag ett nytt möte med mina chefer angående deras erbjudande, men jag meddelade att jag tog det andra erbjudandet från Barbarella. Tråkigt tyckte de och det är ju roligt att det är så, att man faktiskt är uppskattad. Trist att det är först när man sagt upp sig som det hörs.
Så nu är det mindre än en månad kvar tills jag går över till Barbarella, den 15:e februari har jag min sista dag.
Fasiken vad kul det ska bli.

 Fan. Stirrar bara på en tom skärm. Kaffet uppdrucket för länge sen. Klockan rusar iväg, förbi allt vad tidsanpassning och avgångar innebär. Något sitter i vägen för informationsflödet. Någonstans mellan tankarna och rörelsemönstret av mina fingrar över tangentbordet går någonting ohyggligt fel. Vad är det som pågår? Vart tar allt vägen?
Om man stirrar ned i avgrunden, stirrar den tillbaka på dig. I mitt fall är det i form av en blank och alldeles för vit skärm.

Än lever jag och har hälsan! Skämt åsido, mötet i morse gick bra faktiskt. Över förväntan. Som jag misstänkte kom mina chefer med ett moterbjudande för att söka hålla mig kvar, vilket lät intressant. Jag sa artigt att jag skulle beakta det hela men innerst inne kände jag att jag kommer att tacka nej till det och fullfölja min uppsägning.
Det ska dock tilläggas att det är en oerhörd känsla att känna sig eftertraktad på så sätt. Det måste ju ha som grund i att jag faktiskt är bra på det jag gör och att folk tycker om att arbeta med mig. En helt ny känsla och en helt ny erfarenhet.
Den värsta ångesten är så bakom mig och det är en stor glädje i att faktiskt kunna blicka framåt med endast ljus i blicken. Det är verkligen en oerhörd lättnad att jag faktiskt kan komma att se tillbaka på det här och känna att vi alla gick våra vägar med lyckönskningar till varandra och utan ont blod. För jag har verkligen inget ont blod till någon. Det har varit en otroligt givande tid för mig på studion, men jag känner att det kommer att ge mig chans till större utveckling för egen potential genom att gå vidare.
Nu kan jag även ange min nya anhalt i arbetslivet, vilket kommer att bli i en snart nyöppnad piercingstudio under namnet Barbarella i Göteborg. Jag håller så kvar i de kretsarna då jag verkligen tycker att det är roligt och givande arbete och jag känner att jag gör bytet med inget annat än fördelar för mig, främst i form av riktigt bra kollegor som delar mitt intresse och har viljan att fortsätta utvecklas inom detta område.
Det som lockar i bytet är även att jag kommer att få vara med i uppbyggnaden av studion och ha något att säga till om, vilket gör det hela än mer intressant då det ger en större möjlighet att trivas bättre på arbetsplatsen.

Mer om detta följer så klart i takt med utvecklingen. Information kommer också att uppdateras på Barbarellas hemsida.


Kvällens skiva: NEKROMANTIX - "dead girls don´t cry"

 Igår sa jag upp mig från mitt jobb. Igår var fylld med ångest och magont. Det är i princip som att göra slut med någon, det finns inget som bra tidpunkt eller bra sätt att säga det på. Det bästa är att bara få det sagt och ur systemet och igår fick jag det sagt.
Jag ska på ett möte med mina chefer nu på morgonen så jag kan inte skriva mer utförligt just nu, men en saklig redogörelse kommer ikväll eller senast i morgon bitti.
Om jag lever då...

 IQ, förkortning för "Intelligence Quotient", på svenska intelligenskvot. Enligt Wikipedia.
IQ, något för människan utdöende och inom en snar framtid bortglömt och missanpassat. Enligt mig.
Det verkar tyvärr vara som så att människan blir dummare och dummare i vår egen utveckling. Det som borde utveckla oss med hjälp av våra egentillverkade hjälpmedel snarare förkastar oss tillbaka flertalet århundraden i de mest banala kunskaper.
Exempel står att finna överallt i vårt samhälle och i våra dagliga liv. På jobbet, på stan, hos frisören, i bastuklubben, omklädningsrummen, skolan, överallt. Vi kan läsa om det i tidningarna varje dag, vi kan se det på TV, vi kan googla det på nätet.
Människan håller gradvis på att fördumma sig själv och det gör hon jävligt bra.
Kan du se det? Lämna gärna ett avtryck med egna erfarenheter angående människans intelligenta förfall.
Själv är jag för tillfället på tok för upprörd...

Det är något visst med doften av nybryggt kaffe på morgonen. Det var ett tag sen sist så jag tänkte att det var dags att pröva det igen. Det kan vara så att denna mörka dryck ger mig lite problem med magen om den intas för tidigt på dagen, så detta blir som ett litet test kan vi säga. Förhoppningsvis är det inte ett problem, annars... whatever. Det finns annat värt mer att lägga fokus på.

 Den här veckan har gått snabbare än förväntat. Något som jag är väldigt tacksam för. Förra veckan jobbade jag bara två dagar medan denna vecka är långvecka och innebär sex dagar. En viss skillnad i tid, men tack och lov inget som visat sina negativa sidor. Bara idag kvar, sen endast en dag tills man får ha helg.
 Det tråkiga är att det har varit väldigt lugnt på jobbet den här veckan. Inte alls mycket folk vilket genererar i en viss tristess då tiden ter sig stillastående längre stunder.
Väl på jobbet kan det vara svårt att fylla upp den dödtiden med något givande. Tyvärr har det lett till att jag gett tjockisen inom mig lite väl stora friheter genom att ha släppt lös honom till kiosken vägg i vägg. Bad move så att säga. Inte det att man är tjock, mer att man blivit lite mjukare att krama bara.
Det ska tas omhand, fortsättning följer på det.


Morgonens skiva: BENEA REACH - "monument bineothan"

 I detta nu skriver jag detta inlägg på vår nya fina helt underbara laptop och det känns helt sjukt bra vill jag lova!
Inte nog med att den är helt grymt attraktiv att vila ögonen på, den är helt underbar att skriva med vilket är tur för mig då jag kommer att skriva väldans mycket på den.
Det är, om ni inte lyckats räkna ut detta själva, just laptopens fel att jag inte skrivit så mycket på bloggen. Min tid och koncentration har lagts på annat så att säga.
Kan inte nog poängtera exakt hur bra det känns, men jag är väldigt nöjd med detta inköp. Ibland måste man unna sig lite extra.


Kvällens skiva: BENEA REACH - "monument bineothan"

 Idag är första dagen sedan juluppehållet 21/12 som jag jobbar med min "fasta" kollega. Känslan är allt annat än ljuv då jag fått höra att han tycker att jag konspirerar emot honom och att han inte tycker om att jobba med mig då jag "håller på och ska ha saker och ting på specifika platser".
Förlåt mig så mycket då om jag vill ha ordning och reda där jag jobbar.
Det enda som gäller är att ta ett andetag i taget och låta allt runt omkring rinna av som vatten på en latexklädd gås. Jag vet ju med mig att det jag gör är och blir bra och att det faktiskt uppskattas. Inte av honom då men det kan jag faktiskt inte bry mig mindre om.



Morgonens skiva: ALL THAT REMAINS - "the fall of ideals"

Vissa kan säkert tycka att laptop är en ganska så onödig sak, speciellt om man redan har en fullt fungerande och stabil stationär dator. Jo visst, men det blir så jobbigt att bära omkring på den, plus att förlängningssladden inte räcker ut till hissen ens. Ganska så tråkigt ja.
Vissa tycker säkert att det är slöseri med pengar. Sure, man kan säkert lägga dem på vettigare saker som pensionsparande eller matkuponger åt hemlösa i Afrika. Men om jag vill, kan inte jag då få göra både och?
Speciellt nu när jag, och sessan, fallit pladask för en otroligt läcker liten sak!
Bra prestanda och grymt läckert utseende! *dregel**dregel*

Feast your eyes on this beauty!

        


HP har verkligen lyckats med denna skönhet. Vem har sagt att laptops måste vara svarta och tråkiga? Och att killar måste vilja ha dem?



Kvällens skiva: DAGOBA - "what hell is about"

 Får hem vår husvärd någon gång under dagen för att försöka få igång värmen i våra element. Det är ungefär 1% av elementet som faktiskt är varmt och det blir lite jobbigt så här i vintertider.
Det ska bli skönt att förhoppningsvis få bukt med problemet då jag själv sökt lösa det genom att lufta elementet, dock utan större framgång. Dock stör det mig att han ska komma hit då ingen av oss är hemma. Känns alltid läskigt att ha främmande människor i sitt hem utan övervakning. Däremot är det ju skönt att slippa allt kallprat vid sidan om. Men han är bra vår värd. All respekt åt honom.
Har flängt runt här hemma hela morgonen med att fixa i ordning lite så det inte ska se ut som ett bombnedslag. Diskat, tagit soporna, dammsugit det värsta.
En fördel med att bo litet och kompakt, städning går alltid väldans fort, bara man får tummen ur att göra det.
 Det ska bli skönt att slippa vakna upp bland isbjörnar.


Morgonens skiva: GOJIRA - "the link"

Fastän julhelgen är till ända och det nya året är invigt så måste denna bild ut till massorna.
Människor som bjuder på sig själva och inte håller fast i epitet för att "annars är man inte "true" är underbara men få.
The Acacia Strain är just sådana människor.

Morgonens skiva (så klart): THE ACACIA STRAIN - "the dead walk"

Tillbaka till verkligheten. Kall och hård. Snöfylld vind som sliter i huden likt sandpapper. En rörelselös lägenhet fylld av kyla från trasiga element. Oviljan att lämna hemmet för arbetet är skoningslös. Med bitterhet i hjärtat packar man sakta ihop sig inför det oundvikliga.
Det är bitterljuvt att komma hem efter att ha varit någon annanstans en längre tid. När man varit någonstans där man inte behövt jobba. Där det varit varmt och mysigt. Där små liv farit omkring som yrväder. Där man har levat som en mindre gud. Vi är mindre gudar och nu är vi hemma.
Arbetet var det ja... fortsättning följer.


Morgonens skiva har idag uteblivit till förmån för tystnaden.