Det var en olustig känsla som infann sig i morse när min fästmö sa att skådespelaren Heath Ledger var död. 28 år ung, som jag kommer att bli i år.
Jag tänker inte dividera om huruvida och varför han avled, det finns det otaliga bloggare och nyhetsskribenter som gör. Men jag vill ändå ge honom en bit av min tid då han faktiskt är en av få människor som gett mig stor frid när jag sett hans insatser som skådespelare, oavsett om det varit som badboy-charmör i "10 things I hate about you", tafatt lurendrejare i "The Brothers Grimm" eller som cowboy med svårigheter att finna sig själv i "Brokeback Mountain". På något sätt så har han alltid lyckats krypa under skinnet på mig och hålla fast mig från början till slut och jag gillar det skarpt.
Om man skulle fråga mig vad jag tänker på när man nämner Heath Ledger så skulle jag kunna räkna upp hans skådespelarinsatser men det är inte bara fel utan även lite sorgligt.
Det som infinner sig i mina tankar är hans leende som fängslat mig sedan första gången jag såg "10 things..." och det får mig att själv vilja le, för det finns en känsla av äkthet och livsglädje däri som är sällsynt i dagens samhälle.
Det är viktigt att poängtera att detta inte är enbart en stor förlust för filmbranschen, då många proklamerar sin kärlek till Heath Ledger - skådespelaren, utan en större förlust för människan och än mer för hans familj. Det enda vi kan göra är att minnas honom, inte med sorg i hjärtat, utan med glädje. För det är just vad han gav mig.