I lördags gick jag och min underbara fästmö på spelning med Fever Ray på Storan. En upplevelse utan dess like minst sagt och helt klart en av de bästa spelningar jag varit på. Musiken var helt underbar och tillsammans med en riktigt bra ljusshow kunde man inte göra annat än att bara njuta. Ibland fick man påminna sig själv att inte glömma bort att andas, då man blev helt bortblåst av upplevelsen.
Om man inte var där så kan man inte ge upplevelsen rättvisa genom att söka beskriva den endast med ord, så njut av deras senaste video här nedan. Min personliga favorit.
Ni som inte var där, jag beklagar er sorg.



When I Grow Up from Fever Ray on Vimeo.

Jag hade en plan att faktiskt komma iväg till gymmet i morse. Dessvärre hade något högre väsen en annan plan, nämligen att fylla mitt huvud med otäckt segt slem som oavsett vilken kraft man än använder sig av aldrig lämnar ditt innanmäte. Jag finner detta högst otillfredställande.

En fördel med detta är dock att jag funnit vägen tillbaka till mina morgonritualer. Oavsett om jag går till gymmet eller inte så börjar dagen alltid med att jag följer min hjärtevän och livskamrat till bussen. När jag går till gymmet blir det oftast en hastig kopp thé och någon knäckemacka innan det bär av ut genom ytterdörren. Ritualerna från förr startade som sagt alltid på samma sätt. Ändringen i rörelsemönstret var väl hemma då jag i lugn och ro åt frukost och tog en kopp kaffe, ibland två. Disken hade jag som målsättning att alltid ta hand om så att det var rent och fint när min älskling kom hem från sitt arbete, något jag ofta eftersträvar även då träningsskorna ligger i väskan.

Den stora differansen i morgonritualerna är just detta jag i skrivande stund tar mig för. Att sitta här och just skriva. Den senaste tiden har ni som troget följt denna institution märkt att inläggen kommit mer och mer sällan. Detta är en reaktion av aktionen "gym". Genom att gå till gymmet på morgonen så måste jag lämna hemmet tidigare och har således inte alls samma tidsrymd och kan därför inte genomföra de klassiska ritualerna jag annars vidtagit.

Idag har denna ritual kommit till liv igen. Hur länge den fortsätter får vi se. Med tanke på omständigheterna bakom detta återinträde hoppas jag på en kort tidsperiod. Fast ändå inte.

Långhelg är helt klart underskattat och då menar jag inte långhelger som sträcker sig över fler dagar än två. Sådana uppenbarar sig på tok för sällan för att antas vara något annat än urbana myter. Vad jag menar är att jobba vardagarna i veckan och på fredagen veta att man kommer att vara ledig både lördag och söndag. Få förunnat men riktigt gott i mun när det sker. För mig inträffar detta fenomen varannan helg om inget annat sker och det är riktigt skönt att kunna vakna upp på lördagen ungefär samma tid som om man skulle jobba, fast med vetskapen om att du kan titta på klockan och sedan somna om utan ångest.

Denna helg som passerat var just en sådan. Lördagmorgonen var just en sådan, med undantaget att jag faktiskt inte somnade om. Vi vaknade väl runt åtta. Tjugo över fann jag mig själv brottandes med pensionärer och kvällen-före-stinkande partyprissor  i mataffären över de sista laktosfria mjölkpaketen och de fräschaste tomaterna. Om någon säger annat än att jag vann så kan ni med rent hjärta kalla dem för lögnare.

Efter en underbar frukost och en otroligt god kopp kaffe med min älskling så yttrar hon frasen "Vad är det med din näsa? Du har ju ingen piercing i den vänstra näsvingen!". Fortfarande lite ny i huvudet så kände jag med fingret där den borde ha suttit och blev lugnad av att jag faktiskt kände den. Men min bättre hälft vidhöll sitt vittnesmål vilket fick mig att gå in i badrummet och i spegelbilden av mig själv tyvärr inse att det inte var ett dåligt skämt. Det fanns verkligen inget smycke där det borde. Det jag hade känt var en liten hånfull keloidbildning som tagit smyckets plats. I vemod stack jag in huvudet i sovrummet och såg det direkt liggandes där i sängen, ensam och övergiven. Bortryckt från sin rättmätiga plats.

Jag prövade att öppna upp hålet, men som jag ofta får erfara med kunder på jobbet så var detta ett lönlöst projekt. Det enda jag fick ut av det hela var lite blod och en ömmande näsvinge. Beslut i ärendet togs och lades i "vänta-tills-det-har-läkt-ihop-så-gör-vi-om-det-lådan".
Darn.

Vuxenpoäng i all ära när man snart närmar sig blotta 29 år, men idag tog vi upp kampen mot dammet i hemmet. Vår gamla trotjänare har på sistonde dekat ned sig totalt i hopp om att få bli skrotad och bortglömd. Idag är den dagen så kommen. Han står undangömd i skrubben och vilar och när han somnat in så bär det av ner i grovsoporna med honom. Ut med det gamla, in med det nya och fräscha.

Då vårt hem inte är så vidare stort, blotta 31kvm, så har vi nu satsat på en mindre men något flashigare modell, nämligen förra årets stora hushållshype; Electrolux Ergorapido 2 in1! Stilren, sladdlös och med ett underbart futuristiskt blått ljus när den laddar.
Vi hoppas på en lysande framtid ihop.

Idag får vårt nya stjärntillskott dock vila. 24 timmar i laddningsdockan innan det bär av till strid mot damm, kvalster och annat organiskt bös som strategiskt samlas i stora hopar. Med detta übervapen kan vi knappast misslyckas, vare sig vi möts vid fronten eller långt in i fiendeland (läs det där hörnet längst in under sängen dit dammsugaren aldrig når).

Imorgon går startskottet för den nya typen av krigföring. Imorgon, är vi alla hjältar.

Jag skäms lite över att min närvaro och mitt engagemang i denna blogg lyst med sin frånvaro den senaste tiden. En månad och en vecka sedan jag senast producerade något här om man ska vara kinkig. Det känns som att bloggosfären haft ett bortfall från sin klaraste stjärna, men jag ska försöka skärpa mig.
 Det är det där med tid som är den komplicerade faktorn i ekvationen. Jag måste försöka finna en bra tid för att sätta mig och ge med mig av mig själv. Morgonen var förr den självklara tiden, men är inte längre så självklar då jag i alla fall försöker att komma iväg till gymmet då. All annan tid går oftast åt till annat. Jag ska lösa situationen.

På sistonde har det även varit mycket annat att stå i, främst på jobbfronten. Vi har jobbat väldigt mycket med vår branschorganisation ASAP, både med nya medlemmar och med att producera material för både utövare och allmänhet.
Studiomässigt så har det även varit fullt stå. Vi har haft intervjuer för en tilltänkt lärlingsplats hos oss, något som kommer att börja nu i mars. Vi håller tummarna för att det går bra.
I helgen så var jag även iväg till Trollhättan för 5-årsjubileumet av tatueringsmässan Tattoo Meltdown. Detta år var jag dock där som arbetare istället för hangaround till min bror. Detta ledde tyvärr till att jag inte fick någon tatuering denna mässa, men vi får se vad påsken för med sig i ägget till mig.

Jag vill ju inte ge bort för mycket idag, så ni får helt enkelt titta in vid ett senare tillfälle. Dags för mig att duscha och dricka kaffe.