Jag hade en plan att faktiskt komma iväg till gymmet i morse. Dessvärre hade något högre väsen en annan plan, nämligen att fylla mitt huvud med otäckt segt slem som oavsett vilken kraft man än använder sig av aldrig lämnar ditt innanmäte. Jag finner detta högst otillfredställande.

En fördel med detta är dock att jag funnit vägen tillbaka till mina morgonritualer. Oavsett om jag går till gymmet eller inte så börjar dagen alltid med att jag följer min hjärtevän och livskamrat till bussen. När jag går till gymmet blir det oftast en hastig kopp thé och någon knäckemacka innan det bär av ut genom ytterdörren. Ritualerna från förr startade som sagt alltid på samma sätt. Ändringen i rörelsemönstret var väl hemma då jag i lugn och ro åt frukost och tog en kopp kaffe, ibland två. Disken hade jag som målsättning att alltid ta hand om så att det var rent och fint när min älskling kom hem från sitt arbete, något jag ofta eftersträvar även då träningsskorna ligger i väskan.

Den stora differansen i morgonritualerna är just detta jag i skrivande stund tar mig för. Att sitta här och just skriva. Den senaste tiden har ni som troget följt denna institution märkt att inläggen kommit mer och mer sällan. Detta är en reaktion av aktionen "gym". Genom att gå till gymmet på morgonen så måste jag lämna hemmet tidigare och har således inte alls samma tidsrymd och kan därför inte genomföra de klassiska ritualerna jag annars vidtagit.

Idag har denna ritual kommit till liv igen. Hur länge den fortsätter får vi se. Med tanke på omständigheterna bakom detta återinträde hoppas jag på en kort tidsperiod. Fast ändå inte.