Låg i sängen igår kväll, laptopen i knät och min fästmö sovandes bredvid mig och jag kände hur vuxenpoängen kom anstormandes och försökte dra ned mig i fördärvet. Om de lyckades, det är en fråga om definition och sammanhang.
Det som ledde till denna anstormning var att jag såg över mina ppm-fonder. Visst låter det tråkigt? Det var inte så mycket att se över då jag aldrig tidigare gett det någon tid, men så börjar man att fundera på att man kanske inte kommer att arbeta hela livet och kanske vill ha lite pengar att leva för så där på ålderns höst. Vuxenpoäng skriker några ut. Själv ser jag det som en högre form av medvetande. Man måste vara medveten om denna sanning annars kommer den att hoppa fram ur buskaget när man precis införskaffat sin första rullator och man plötsligt inser att det blir bröd och vatten resterande år. Medveten, inte vuxen. Det är skillnad.

 Vad är då bra och vad är dåligt i denna djungel av fonder, aktier, andelar och avgifter, index, räntor och globalt? Har inte den blekaste. Jag låg som ett frågetecken nästan igenom hela Asterix och britterna som spelades på skärmen vid fotänden.
Det hela är som en form av matematik. Jag skyr matematik som pesten. Jag skulle mer än gärna vilja vara grym på matte, sån där som man i gymnasiet tyckte var helt meningslös; algebra, ekvationer, grafer, allt som inte var plus, minus, gånger och delat. Vad skulle jag någonsin med det till? Min hjärna fungerade mer på ett annat plan, där logiskt tänkande var utbytt mot abstrakta, övernaturliga och fantasifulla saker. Där är jag väl fortfarande i och för sig, men så här i efterhand hade det varit najs att ha ett mer matematiskt synsätt. I alla fall att ha det i bakhuvudet och plocka fram det när det behövs.
 Det är bara att inse att man måste vara rookie någon gång, helst i början, då man ger sig in på outforskade territorier.
Detta skall  följas med spänning.