Sinnet är bra underligt, hur  saker och ting kan skena iväg där inne. Människan är än mer förunderlig. Mer förhatlig, förkastlig. Mer avskyvärd.

Allt detta har sin grund i min hitills värsta spårvagnsupplevelse och det på grund av en påtänd jävel som tyckte jag stod ivägen lite för honom när han skulle ta sig av vagnen med sin kamphund och 100 år äldre narkomanjävel till kompanjon.
Ett slag i magen och ett nedknarkat tugg som lät ungefär "Shit fan vad du ser fattig ut då. Hade du mer stålar skulle jag robba dig" eller något i den stilen. Det som stör mig något så infernaliskt är att den här djupt störda individen påstår att han ska robba mig. Denna individ, som för närvarande är nummer ett på min lista över folk som faktiskt borde skjutas av till förmån för samhället, säger rätt upp och ned att han skulle robba mig.

Jag kunde allvarligt talat inte bry mig mindre precis då. Jag ville bara hem efter en arbetsdag och hade inte för avsikt att tänka på den här "medmänniskan" hela vägen hem. Men det gick och sket sig så att säga. För innan spårvagnen rullar iväg så ser jag hur rikspucko nummer ett tar emot en riktigt stor kniv från rikspucko nummer två och stoppar ned innanför byxan.

Med ens så blev jag helt kall, lite svettig kanske. Men mest kall, med kväljningar och en otroligt äcklig känsla inom mig själv. Sinnet började spinna iväg, kastandes bilder hej vilt omkring sig porträtterandes mig med avskuren hals eller en kniv i ena lungan. Allt för att en påtänd knarkare som får kalla sig för "människa" tyckte att jag stod ivägen för honom och att han ville ha lite cash till sin nästa blodsmittade heroinspruta.

Efter en stund så försökte jag ta kommando över mig själv igen. Man kan bara se sig själv dö så många gånger. En riktigt mörk ilska tog över och det nästan svartnade för ögonen. Jag var riktigt förbannad faktiskt, över att ett sådant värdelöst as kunde få mig att må så illa till mods.

Jag har sagt det förut. Människan är ett as och det finns individer som borde få skjutas av till förmån för det större.