Jag kom i väg på födelsedagsgalej i fredags trots att det kändes väldigt utsättande och socialt handlingsförlamat. Då det var i en helt annan del av staden där jag aldrig förr vistats, kändes det som jag lika gärna kunde vara på väg mot Norge när jag satt på spårvagnen. Självklart så var den hållplatsen där jag skulle gått av helt mörklagd så jag visste inte att det var där jag borde klivit av förrän jag åkte förbi. Tursamt nog löste sig det hela på hållplatsen efter då det kom en annan linje som gick till samma sludestination på min resa.
Väl framme kändes det nästan som jag faktiskt var i Norge, för min vägbeskrivning till trots, så kändes inget rätt vart man än gick. Men jag kom faktiskt fram hel och ren, staplandes på osäkra ben. Jag lyckades komma till festen, sen var det bara det där stupet kallat "socialt umgänge med helt okända människor" man var tvungen att kasta sig själv utför.
Det hela förlöpte som jag förutspått. Resterande festdeltagare kände övriga partimedlemmar mer eller mindre sedan tidigare och satt i diverse konversationer med ett mindre avbrott då jag hälsade på alla. Jag satt mest på min stol och lyssnade, iaktog och försökte att se cool och avslappnad ut när jag mest kände mig kolossalt felplacerad och på väldigt tunn is. Så pass tunn att närhelst någon skulle yttra något till mig skulle de i samma ögonblick se igenom min coola fasad och bryta sönder och samman min papperstunna grund och gapskrattandes vältra sig i mitt ångestfyllda fall från acceptans och godkännande. Jag tror att jag lyckades ganska så bra i alla fall. Bortsett från det brutala överfall min tumme hamnade offer för, från en galen ölburk.