Folk kan nog tycka att en person som jobbar som piercare men nästan aldrig gjort ett hål i sig själv är konstig. Det skiter jag i. Konstig är endast ett ord som nyttjas för betraktarens egna vinning att framstå som bättre och normativ i sina egna ögon.
Jag har flertalet gånger varit nära att pierca mig själv, men alltid saknat det där sista trycket. Man har ett stadigt tag med tången och nålen i beredskap, så nära att den rispar i huden, men det där sista som får nålen att gå igenom infinner sig aldrig. Det borde tyckas vara lättare att göra det på sig själv än på andra, då man känner precis vad som händer och hur det känns, men jag har väl en defekt. Somliga vill säkert kalla mig feg. Jag skulle inte kunna bry mig mindre. Jag har trots allt övervunnit min rädsla och gjort det.
Jag tycker inte att det gör speciellt ont att pierca mig. Det är inte direkt världens skönaste upplevelse, men smärtan är begränsad och faktiskt under kontrollerade former. Det görs ändå nyktert och sansat. Men däri någonstans ligger problemet. Jag vet att det inte gör speciellt ont, men att trycka igenom nålen i mig själv känns helt annorlunda, just den millisekunden när nålen punkterar så pass mycket yttre hud att det inte finns någon återvändo. Det enda som återstår är att fullfölja sticket. Det är en känsla som inte går att beskriva. Har man inte prövat det, kommer man aldrig att fullt ut få insikt i hur det känns. Den där känslan av att vara i full kontroll över sig själv och över situationen, i vilken man övergår från ett stadium till ett helt annat. Ett slags utvecklande av sig själv, en annan form av medvetande.