Läste i förra veckan en bok betitlad Nekrofilen, skriven av Gabrielle Wittkop, som sessan fått låna av en arbetskamrat. Den handlar om precis det titeln utlovar, om en nekrofil. Fast, det handlar mer om den mest ensamma av kärlekar, om en person som ständigt måste skiljas från dem han älskar.
 Nu kanske ni tänker att det är lite väl äckligt och inte ett dugg p.k. att läsa en bok om nekrofili, men den varken moraliserar, förskönar eller propagerar, varken för eller emot. Det är helt enkelt en bok om en tid i en persons liv. Många har ju läst Hitlers bok, trots att den innehåller saker som raslära och andra störda saker.

       
        

 Nekrofilen är vackert skriven, men inte för den delen romantiserande i själva ämnet utan just för den ensamma kärleken och de många avsked som måste ske. Det kändes lite konstigt till en början att läsa den, men när man väl kom in i den så flöt det på.
Boken i sig är väldigt kort och skriven i dagboksform vilket gör den väldigt lättläst.
Det är alltid roligt att läsa en bok som bryter av mot det normativa, utan att för den sakens skull personligen ta del i det står skrivet.
Jag blir aldrig äcklad av boken, mer berörd av den oerhörda ensamhet som huvudpersonen lever i. Allt hans hemlighetsmakeri med sina älskare och hans plågor från deras svekfulla avsked.

Nekrofilen är Gabrielle Wittkops första bok att utges på svenska, men utkom på orginalspråket franska redan 1972 då hon var 50 år.


Morgonens skiva: DOPE STARS INC - "Megahertz"