Idag känns det faktiskt som att vi kommit fram till tunneln i alla fall. Allt som återstår nu är att handlöst ge oss in i mörkret och mala oss fram till det strålande ljuset som finns där framför oss någonstans.

Vi har kommit ett par steg närmre från där vi stod igår, genom stenhårt pressande framför datorn. Lyckligtvis så kan vi nu göra det hemifrån. Eller, jag kan göra det för jag gör våra etiketter på datorn här. Känns bättre än att behöva gå in till kontoret och trycka där. Här kan jag lyssna på vilken musik jag vill och hur högt jag vill. Joy!
Olyckligtvis, för min nätta bakdel, så tär allt detta pressande på just nämnda kroppsdel. Vår kontorsstol är ungefär lika mjuk som en skrovlig betongförstärkt spikmatta insmord med glassplitter. Jag är öm. På ett dåligt sätt.

Det viktiga när man jobbar hemifrån är att lägga upp tiden och få igång rutiner, annars blir det nog lätt att man helt enkelt inte får någonting gjort alls. Då kanske ni tycker att jag lägger värdefull arbetstid på att sitta här och blogga, men jag har faktiskt min lunchrast nu så där fick ni. Ha!
...måste bara komma på vad jag ska luncha för något.


Dagens skiva: BLEEDING THROUGH - "this is love, this is murderous"