Blev intervjuad per telefon igår. En student hade som uppgift i skolan att göra ett arbete om ett yrke man kunde tänka sig i framtiden. Siktet föll på body modification med allt vad det innebär. Klart man ställer upp.
 Det är ett ganska så brett ämne där de största delarna består av piercing och tatuering. Mindre delar är scarification, där man skär in mönster,  och branding, brännmärkning. Sedan finns det så mycket mer men som kanske inte är så vidare utbrett. Vill man hårddra det hela så är i princip allt du gör genom en ändring av ditt fysiska utseende en kroppsmodifikation. Vissa är mer bestående än andra så klart. Vissa färgar håret grönt, andra amputerar kroppsdelar. Allt för att vi ska känna oss trygga i oss själva och nöjda med våra yttre.

 Personligen känner jag mig inte så nöjd med mitt yttre just nu. Fast, det har att göra med att mitt hår håller på att växa ut och jag har alldeles nyligen inträtt i "mon chi chi"-stadiet. Riktigt värdelöst är vad det är. Man kan inte göra något med det och när man vaknar så står det lite hit och dit och man kan inte göra något åt det. Men men. Man får bita ihop. Kan ju alltid köpa en mössa som inte riktigt passar. Eller en keps för den delen. Mycket märklig huvudbonad denna keps. Kommer på mig själv med att då och då vilja ha en men så fort det sitter en på huvudet så känner jag mig som en individ från någon obskyr högerinriktad fraktion som fått högerarmen låst i högläge. Inte min kopp of tea.
 Ibland så undrar jag lite stilla för mig själv vad jag hade gjort om jag inte sett ut som jag gör eller gjort det jag gör. Det går över ganska så fort, för jag känner direkt att det är någon som inte är jag. Inte där jag är idag i alla fall. Det är väl ändå det som är det väsentliga? Om fem, tio eller fyrtio år kanske jag har kommit på andra idéer, men varför åsidosätta mig själv från nuet och det jag vill? Självförnekelse borde vara en dödssynd, om man är åt det religiösa hållet.

 Såg ett dåligt program på TV, från dåliga TV-programs hemland USA så klart. Där hade sonen i familjen intresse i just body modification med piercings, tatueringar och scarifications. Det var det han gillade. Hans grej. Men nej, det kan man ju inte stöda, inte då. Till och med hans egna familj spekulerade i huruvida han var involverad i gäng och knark, bara för att han såg ut som han gjorde. Som hans norm. Nej då måste man anpassa honom till "vår norm". Ooh jag var så arg att jag skakade! En utomstående som träffade sonen började också döma honom p.g.a. hans utseende. "Han är nog helt klart på väg åt fel håll i livet". För att han har piercings och tatueringar! Vem har inte det nu för tiden? De folk uppmärksammar är de som visar sina modifieringar. Men vad sägs det om alla de som inte visar upp sina? Bankdirektören som kanske har 4.0mm ringar i bröstvårtorna och kanske en Prins Albert? Eller kanske politikerkvinnan som har otaliga könspiercings, en gigantisk ryggtatuering och tycker om att gå på fetishklubb? Är de på den rätta vägen då kanske, för att man inte ser deras modifieringar?
Nej, världen borde verkligen ta ett djupt andetag och aldrig någonsin andas ut igen. Normen får mig att må illa.