Mådde verkligen inget bra alls igår. Redan innan jag var på väg till jobbet kände jag att det inte stod rätt till. Jag kände mig tung och trött i hela kroppen, ögonen värkte och tårades. Jag kände att det inte fanns en suck att jag skulle klara av att arbeta. Att stå och vara trevlig och glad mot folk, när allt man egentligen vill göra är att få ligga i fosterställning hemma i soffan och titta på grymt dålig tv. Brukar inte vara speciellt sjuk. Ibland får man väl kosta på sig att ta sig tid till det med.
Jag gick hem när vi stängde för lunch. Förmiddagen hade passerat obemärkt. Inte så mycket folk i studion. De få kunder jag hade klarade jag galant med ett leende på läpparna.
 Inga chefer kom in igår och klagade på vår omskyltning heller. Trist. Mina kollega ringde till dem runt lunch för att kolla om de var på kontoret eller om de skulle komma över huvud taget.

Min kollega: - Jaha så ni är fortfarande hemma?
En chef: - Ja. Vad trodde du? Vi kom ju faktiskt hem igår kväll.


Så kan det gå. Inte lätt att vara chef och driva företag.

 Måste säga att det känns riktigt skönt att få vara hemma och inte jobba för en gångs skull. Känns som det är det enda jag gör ibland. Visst, jag är grymt nöjd med mitt jobb (arbetsplats kan diskuteras) men det måste finnas gränser. Man vill ju ha ett liv med ett jobb i och inte tvärt om. Eller?
 Tänkte passa på att fixa lite hemma-saker när man ändå håller sig hemma i sjukdomens tecken. Typ fixa ny hemförsäkring, lufta elementen, kanske slänga lite papper. Sånt man skjuter åt sidan i vanliga fall, som man alltid har ursäkter för att ta tag i en annan gång. Jag känner mig iaf riktigt nöjd över mig själv när jag gjort sånt jag skjutit åsido. Och jag gör det ju för mig själv också, så varför envisas man alltid med att intala sig själv att man kan lösa skiten senare? Lika gott att ha det ur världen. Man är bra slapp mot sig själv.
 Dags för lite kamomillte och försäkringsbyten.


Morgonens skiva: AMENRA - "Amenra"