Ord kan inte förklara hur mycket jag avskyr dagar som börjar på helt fel sätt. Det känns som att man sätter ribban för resten av dagen och att det då uppenbarligen inte kommer att bli en så värst vidare bra dag. Man går mest bara och väntar på nästa dåliga sak som ska hända innan man ens uppfattat några som helst indikationer på att något annat kommer att gå fel, det är mer en känsla i hela kroppen att något mer kommer att bli apeshit.
Det är svårt att skaka av sig den känslan när den satt sig i vad som är fästet och grunden i en själv, i det där som ska vara stabilt och hålla upp resten. En känsla av att fått sin stabila grund i granit, betong och titan utbytt mot en isopterainfesterad en i trä, där träet är på gränsen till förintat och det mest bara är isopteravarelserna som håller en uppe. Det borde göra en glad att veta att enligt vissa uppskattningar så finns det ca 700kg isoptera för varje person på jorden, vilket i så fall medför en väldigt stabil grund.
Jag blir inte glad. Dagen har likt (insert bad language here) kommit till under orätta former och ger så en illavarslande lyster över resterande dag. Det som återstår är att förhålla mig passiv, som en skugga som sakteligen rör sig över världen i takt med solens himlavandring tills dess att den blir till ett med övriga mörker.
Ni kanske undrar exakt vad som härlett till denna dags födelse i travesti och eländiga förutsättningar.
Jag glömde i min iver över att få lägga mig till sängs med min älskling och fästmö igår kväll att ställa alarmet. Detta är för mig ett stort felsteg då det alltid tillhört min kvällsritual innan jag lägger mig.
Ni kanske inte tycker det är hela världen och det borde inte vara det, förutsatt att man var ledig och således inte behöver ett alarm. Vi behöver däremot det då sessan börjar vid 0700. Imorse vaknade vi 0705 och det var allt annat än solvarma, underbara känslor som rann igenom kroppen på den millisekunden det tog för en att bli klarvaken som vore man nedlagd i en isvak.
Sånt händer, visst. Men idag var så klart extra viktigt att vi kom upp och det som verkligen gnager i mig är det faktum att jag förbisåg i total apati att sätta alarmet men det är min älskling som får lida för det. Själv börjar jag inte förrän 0930 och jag är således redan uppe, med en frätande känsla i kroppen om dagens kommande felsteg och olyckor. Jag kan inte göra annat än att hålla mig för mig själv så mycket det går tills jag når hemmets trygga innanmäte.


Morgonens skiva: NEUROSIS - "given to the rising"