Igår var jag med när min kollega utförde en scarifiaction som jag gjorde mönstret till. En upplevelse utan dess like. Jag är i processen av att lära mig utföra denna blodiga konstform och varje akt man har möjligheten att få ta del av tar en fler steg fram, på så många plan.

Det var inte bara en lärorik upplevelse utan även en konstig och spirituell sådan, att faktiskt få vara med och ta del av en annan människas otroliga upplevelse som är scarification. Det är en process i vilken man lär känna sig själv på ett helt annat plan. Hur man fungerar och vad som bestämmer, kroppen eller hjärnan.
Det var smärta, blod, skratt och tårar. Det var speciellt och så olikt något annat jag varit med om. Jag kan inte säga att jag är spirituell, men upplevelsen i sig var spirituell om något.

För ca två veckor sedan gjorde jag min första scarification och det var en upplevelse i sig. Att skära i en annan människa kan anses vara bestialiskt, äckligt och sjukt men det är som allt annat. Eller hur? Sanningen ligger i betraktarens ögon (och det svider).
Själva akten hade samma procedur som innan jag gjorde min första piercing. Alla tankar snurrar med orkanstyrka i huvudet, ifrågasättandes det man just skall ta sig till att göra. Är detta rätt? Blir det bra? Hur ska jag börja?
Dessa tankar behövs om något, för det är känslan man får av att överkomma och passera dessa tankar som man kan ta sig vidare som utövare och som människa. Det fungerar för mig.

Tanken bakom detta motiv ligger i det faktum att detta enkla spiralmönster är ett återkommande fenomen i hela moder naturs skapelser, den så kallade Fibonaccispiralen. Människan i sig är, än så länge, även hon ett återkommande fenomen så de båda passar väl ihop.


Morgonens skiva: IN FLAMES - "a sense of purpose"