Förutom min vackra och underbara fästmö så finns det få saker som är så beroendeframkallande som tv-spel. NÄr jag väl hittar ett som håller måttet kan jag sitta där timme ut och timme in ända tills någon säger åt mig att pausa och andas lite.
Senast i raden av tv-spelsnarkotikum är Fight Night round 3 till Playstation2 och det är så grymt roligt! Känslan i det är helt makalöst så till den grad att man får en liten tår av glädje i ögonvrån när ens egenhändigt skapade karaktär vinner en fight. Helt underbart spel.
Dessvärre, så har jag sett hur det ser ut till Playstation3 och det ska vi inte ens prata om. Skulle kunna vara en riktig match man såg på tv:n så läskigt snyggt är det. Usch och fy.
 Hemligheten med ett gott balanserat tv-spelsnarkotikumberoende är att väga det mot andra viktiga saker, vilket iofs inte gör det till ett beroende alls, men ni förstår poängen. Till exempel kan man utmana sitt sinne för färg och form genom att ta sig an ett pussel med Frankensteins monster som slutresultat. För att sedan göra det hela extra spännande är bilden så klart tagen från orginalet som är i svartvitt. Ögonen börjar vänja sig nu. Jag och sessan kämpar på. Vi skall segra.