Ljuset skymtas i horisonten. Trodde inte att vi skulle klara oss så bra som vi faktiskt har gjort den här månaden. Pengamässigt alltså. Det är bara idag och imorgon, sen kommer lönen. Hoppas jag. Hade varit trevligt om den faktiskt fanns på kontot när man gick upp för en gångs skull och inte efter 18.00 eller dagen efter.
Förra månaden blev överbelastad ekonomiskt också. Inte det att man handlade för mer än man hade råd med, utan mer det faktum att man blev överrumplad av argsinta kvartalsräkningar och dylikt. Likadant varje gång. Man lär sig aldrig att lägga undan månad för månad så man har det klart när räkningen kommer. Så sitter man där med hjärtat i halsgropen och suger ur näringsrik vätska ur knäskålarna sina för att kunna överleva. Riktigt så hemskt är det ju då inte, men att man aldrig lär sig är ett bestående men, en kronisk sjukdom man bär med sig genom livet.
Kanske när man passerat en viss ålder kommer det där att falla sig naturligt för en, men den där åldern känns som ett stort orosmoln på himlen. "Den där åldern". Folk pratar om "när man nått en viss ålder". Jag avskyr den meningen. Det finns så mycket förtryck, fördomar och restriktioner inbäddat i den meningen att det är svårt att behålla frukosten nere. Vem är det egentligen som bestämmer när den åldern infaller? Är det en universiell ålder? För då kan universum, eller vem det än är som bestämmer det, köra ner den åldern i halsen och kvävas på den. Jag är min egen ålder. Jag är mina egna begränsningar. Jag och min axel som fortfarande inte fungerar fullt ut sen den gick ur led för över tio år sen.