Avsked
Så har då min mor lämnat oss för sin egen hemstad och sin egen lägenhet, för sin vardag och sitt arbete. Avsked har aldrig haft en glädjefull klang om sig, men jag försöker alltid att se det positiva. Man kommer att återses, frågan är bara var, hur och när. Själva ordet avsked känns ganska tragiskt, nästan gotiskt deprimerande, ett ord som jag själv förknippar i sammanhang som begravningar och dylikt. Att ta avsked av någon.
Att skiljas åt från någon på en perrong, det är inte ett avsked. Det är endast ett avbrott i den tid som man får spendera med varandra, en paus.
Många relationer sattes på paus efter gymnasiumet i samband med att i stort sett hela bekantskapskretsen flyttade till fastare mark och grandare städer. Det roliga är att varje gång man stöter på någon av dem så ersätts paus med play och man kommer igång i stort sett där man stannade upp. Nu kan detta sannerligen inte visualiseras i varje enskild relation, men det är en realitet som gång på gång träder i kraft i våra liv. I mitt i alla fall.
Hade denna realitet kunna påvisas i varje relation hade det inte varit så himla amuserande. Det måste finnas skillnader och olikheter i de relationer vi genomgår, vart annars är charmen med dem? Man måste få skratta åt dem som stannat i sin egen evolution eller glädjas åt dem som utvecklats mot framgång och rikedom, förstummat överväldigas åt dem som fortsatt på vägar ingen trodde möjliga för dem eller helt enkelt bara minnas dem som inte längre vandrar bland oss.
Vissa finner det otroligt stimulerande, på ett mindre intelligent sätt, att glädjas åt andras olycka och med andra så menar jag ansikten från förr. Det kan vara en gammal klasskompis eller ens bästa vän från högstadiet, en ytlig bekantskap eller en vän som helt enkelt bara gled bort. Jag själv är inget undantag. Men jag försöker att bättra mig och istället söka finna kunskap om hur, vad och varför när jag stöter på sådana ansikten, i stället för att kort och skamligt hitta på ursäkter för att undkomma den pinsamma situation som uppstår när man säger att man "kan höras" eller "måste träffas".
Alla har en historia att berätta. Vi måste bara ge oss tid att lyssna på dem.
Kvällens skiva: MASTODON - "Call of the Mastodon"
Att skiljas åt från någon på en perrong, det är inte ett avsked. Det är endast ett avbrott i den tid som man får spendera med varandra, en paus.
Många relationer sattes på paus efter gymnasiumet i samband med att i stort sett hela bekantskapskretsen flyttade till fastare mark och grandare städer. Det roliga är att varje gång man stöter på någon av dem så ersätts paus med play och man kommer igång i stort sett där man stannade upp. Nu kan detta sannerligen inte visualiseras i varje enskild relation, men det är en realitet som gång på gång träder i kraft i våra liv. I mitt i alla fall.
Hade denna realitet kunna påvisas i varje relation hade det inte varit så himla amuserande. Det måste finnas skillnader och olikheter i de relationer vi genomgår, vart annars är charmen med dem? Man måste få skratta åt dem som stannat i sin egen evolution eller glädjas åt dem som utvecklats mot framgång och rikedom, förstummat överväldigas åt dem som fortsatt på vägar ingen trodde möjliga för dem eller helt enkelt bara minnas dem som inte längre vandrar bland oss.
Vissa finner det otroligt stimulerande, på ett mindre intelligent sätt, att glädjas åt andras olycka och med andra så menar jag ansikten från förr. Det kan vara en gammal klasskompis eller ens bästa vän från högstadiet, en ytlig bekantskap eller en vän som helt enkelt bara gled bort. Jag själv är inget undantag. Men jag försöker att bättra mig och istället söka finna kunskap om hur, vad och varför när jag stöter på sådana ansikten, i stället för att kort och skamligt hitta på ursäkter för att undkomma den pinsamma situation som uppstår när man säger att man "kan höras" eller "måste träffas".
Alla har en historia att berätta. Vi måste bara ge oss tid att lyssna på dem.
Kvällens skiva: MASTODON - "Call of the Mastodon"
Kommentarer
Trackback
