Min mors ankomst gick som på räls. Bokstavligen och metaforiskt. Tursamt för henne så hade min bättre hälft slutat jobbet och befann sig i närheten av centralstationen när hon kom fram, så hon kunde möta upp det vilsna fåret och ta med henne på café.
Vi möttes upp efter att jag slutat och begav oss hemåt för något att äta innan jag lotsade henne vidare till en gästlägenhet där hon nu huserar. Riktigt najs får man lov att säga. En ateljélägenhet högst upp i ett femvåningshus, utan hiss desvärre, med stora fönster som täckte en hel vägg. Sen att fönstren började två meter upp och själva var minst en och en halv meter säger ett och annat om takhöjden.

 På väg hem därifrån pratade jag med min vän, som för närvarande ska göra om en hemsida åt mina chefer, om vilka skumma typer de verkligen är. De har en massa planer för jobbet som vi som arbetar där inte får känna till. Varför vet jag inte. Tycker själv att det hade varit bra mycket bättre att dela med sig av planerna så man kan brainstorma tillsammans. Fast då kanske gränsen mellan chef och arbetare (läs master and slave) överskrids, eller ännu värre, brister.
Det hade ju varit som världens undergång. Eller?

 Mamsen är på väg hit nu för nya och spännande excursioner med oss. Själv är jag lycklig bortom allt förstånd som faktiskt är ledig idag och kommer att vara det de närmaste fyra lördagarna som kommer. Är inte det smutt så säg?


Morgonens skiva: PARKWAY DRIVE - "Horizons"