Igår tog vi upp kampen på jobbet mot kommande sjukdomsperioder, influensaepidemier och allmänspridning av diverse livskvalitétshämmare. Vi vaccinerade oss mot influensa i hopp om att stå emot det annalkande hot som kallas vinterkräksjukan. Det är aldrig fel att vara på säkra sidan, speciellt när vi i stort sett bara är två stycken som arbetar. Annars blir det lät att man insjuknar i perioder om varandra och då blir vi aldrig friska.
Det hela gick väldigt smärtfritt och vi gick därifrån med huvud upp och fötter ned. Sköterskan sa att man kunde få feber, något som inte infann sig på hela dagen vilket var en lycka.

Detta höll så klart inte i sig, inte för mig i alla fall. Vaknade upp mitt i natten och kände direkt att allt inte var så bra som när jag la mig till sängs. Det kändes som om hela jag var inlindad i ofantligt tjocka lager av toapapper med ett rörelsemönster likt en astronaut på rymdpromenad, dock med normal hastighet fast ändå inte.  Bröstet värkte och ifrån vänstra axeln, där sjukdomen penetrerat mig, liksom stramade det ut i resten av kroppen. Det kändes lite som en utomkroppslig upplevelse där man faktiskt kunde se hur vaccinet spred sig genom kroppen från ingångspunkten, likt en zombierulle där någon precis blivit infekterad. Inte coolt.

 Lyckades mot alla odds kravla mig upp och stänga av god-natt-filmen och släpa mig in till toaletten och det kändes verkligen som att min kropp var nedsänkt i dagsgammal gröt. Allt gick så långsamt det är fysiskt möjligt utan att bli stillastående, men ändå kändes det som att man fungerade i normal takt. Resterande timmar i sängen var inte så utvilande som man kunde önska. Mer plågsamt bultande i kroppen med psykotiska feberdrömmar. Önskar jag kunde återberätta dem för er, men det enda som kvarstår är endast fragment som man inte kan sätta ord på.
Den här dagen blir i långsamt, stadigt tempo.

 Måste man vara bloggtokig för att blogga? Måste man vara en fashionista för att läsa bloggar? Det är väl de två främsta ord som florerar i etern när man snubblar på ämnet blogg; bloggtokig och fashionista. Är man inte det ena så ska man uppenbarligen skriva om det andra. Jag kan knappast använda mig av vare sig det ena eller det andra i en beskrivning av mig själv även om många säkert skulle använda sig av tokig eller en snarlik form av ordets mening i sina egna tolkningar av mig.

Har på sistonde lagt bloggandet lite på hyllan, dels för att andra saker upptagit min tid, dels för att jag inte känt av något större engagemang från mig själv i att bidra med något nytt. Jag känner till och med nu i skrivande stund att det inte blir som jag vill. Saker i mitt huvud vill inte dela med sig av sig själva till omvärlden. Den kommande tiden får bli ett försök till att söka finna ett utlopp för det inre, ett syfte som lättare kan kanalisera och frigöra det universum som florerar inom mig.

För många kanske detta låter som hippiejidder. Han kan väl lika gärna köra upp heliga kalkstenar i röven, tända på kattmynta och dansandes mantra Uppenbarelseboken baklänges. Man skulle kunna tycka det och varsågoda. Än så länge är det faktiskt fritt att tänka. Sätt dock inte era tankar på mig.

Inget av detta låter riktigt på riktigt när jag läser det. Tomt, själlöst pladder. Inget av detta är egentligen vad jag försöker få fram.
Jag vet att storhet står att finna.

 Har på sistonde hängivit mig åt att läsa ut John Ajvide Lindqvists novellsamling Pappersväggar till och från jobbet. Kände att jag kunde ge mig själv lite mer självrespekt sittandes på spårvagnarna tillsammans med övriga resenärer, speciellt så här i förkylningstider när alla snörvlar och snyter sig i sin sätesgranne. Finns det då något bättre än att fly in i den underbara magiska världen väl fördold i en bok? Nej just det, faktiskt inte. Verklighetsflykt under ansvar och kontroll är vi väl alla väl förunnade. Jag är det i alla fall och bra på det, oavsett om det gäller bok eller musik.
Tänk själva att få drömma sig bort till något som inte är på riktigt men som blir din verklighet i fantasien, där man kan vara vem man vill, vem som helst. Där man kan göra magiska saker eller hemska saker, upptäcka nya världar eller djupa mörka dimensioner i sig själv. Valet är helt och hållet ert. Håll hårt i det. Man vet aldrig när man förlorar det.

 Ajvide skriver på ett sätt som är högst tilltalande i den svenska vardagliga ångestmisären med betong, asfalt och miljoner nyanser av grå. Att fly till något som får en sådan beskrivning kan tänkas dumdristigt, men de saker som han så vackert uppmålar är perfekta kryddor i det alldagliga jantelandet.
Har tidigare försökt att läsa hans böcker men alltid kommit mig för att inte riktigt komma in i det hela. Med Pappersväggar, som är en novellsamling, kände jag att det gick som på räls för att kunna komma igång. Låter konstigt kanske, att komma igång med en bok som innehåller många små böcker, men så var det. Det finns, enligt mig, en röd tråd genom alla novellerna som får en att vilja läsa nästa och nästa och nästa för att söka reda på nya kuriositeter och udda ting i hopp om att kunna undfly vardagen några minuter till. Just detta är vad som gör denna bok så otroligt bra som verklighetsflykt, där på spårvagnen, med influensabacillerna klängandes över dig, med höstmörkret annalkandes. För man känner det i orden som dansar över bladen, fast så som man vill att det ska vara. Mystiskt, mörkt, hoppfullt, vackert.

 Att fly från verkligheten, det behöver inte vara negativt.

 Läste i tidningen igår att smygtagna bilder på ungdomar sprids på deras skolor och över internet. Bilderna, som oftast porträtterar personerna nakna eller lättklädda, har i en del fall lett till att vissa begått självmord för att få ett slut på de trakasserier, utfrysningar och mobbningsattacker som ofta efterföljer.

 Vad får en människa att utsätta en annan individ för sådana situationer där man känner att den enda vägen ut från helvetet är att ta sitt eget liv? Jag har sedan länge tappat hoppet om mänskligheten och anser oss, med några få undantag, vara det största aset i universum. Att IQ drastiskt fallit i skala överlag är inget som längre förvånar mig när jag varje dag läser liknande händelser och event runt om i världen.
 I och med att allmänhetens IQ är förlorad så faller även så många andra livsviktiga kvalitéer ur vårt grepp. En enastående men tyvärr väldigt sällsynt förmåga är att känna empati för sina medmänniskor och andra levande varelser. Att kunna sätta sig själv in i situationer och söka förstå hur en själv skulle må i och på grund av olika händelser. Om empati hade varit medfött skulle dessa händelser vara otroligt sällsynta, jag vågar inte säga icke existerande.

 I vissa fall finns empatin med redan från födseln men allt som oftast står den inte att finna i det allmänna rummet. Detta är alltså en förmåga som vi som människor måste lära oss. Den måste uppenbarligen nötas in redan ifrån barnsben och i och med det så kan det ansvaret inte läggas på vår brutna och alltid sönderhackade lärarkår. Som alltid är detta problem en fråga om uppväxt och om, utebliven, lärdom ifrån föräldrarna.
 Vem ska då lära föräldrarna? Hur kan vi ge gamla och bittra individer förmågan empati på äldre dagar när deras tid redan är förbi i inlärandet? I dagens samhälle studerar inte medelmänniskan över 25. Man arbetar, har flashiga jobb eller bildar familj.

 Detta problem är alltså en nedåtgående spiral. VI kan inte ge föräldrarna förmågan, som i sin tur kan, nej ska ge den till sina barn. Deras barn kommer således inte att ges denna förmåga heller vilket kommer att sluta i vår totalitära och oundvikliga undergång. Världsmisären kommer att öka stadigt. Våld i alla former, sex- och hatbrott följer samma utvecklingskurva. Vi är vår egen undergång.

Allt på grund av utebliven empati.

 Som jag misstänkte blev det ingen finalplats för mig i Årets Glasögonbärare 2008. Inget jag direkt grämer mig över då jag mest ställde upp för skoj.
Världen är nog inte riktigt mogen för mig som modell än ^^
Men det var kul att ha gått vidare till semifinal. 1 av 100 av flera 1000 sökande måste ändå stå för något.
Och vem vet, nästa år kanske jag ställer upp igen. Den som lever får se.

För modell är verkligen något jag strävar efter... eller hur var det nu?

Semestertider är över, skolor börjar och mänsklighetens travestier florerar som aldrig förr på löpsedlarna. Inte visste jag att 8-åringar kunde vaxa bikinilinjen så de slipper bli retade på läger och dylikt. Jag visste faktiskt inte ens att 8-åringar hade någon bikinilinje. Borde de ens ha bikini? Frågorna radas upp på rad i mitt huvud.

 Det är sorgligt att vi i vårt samhälle blivit så pass utseendefixerade att våra barn tar efter och på så vis får lida för våra synder. Oundvikligt kanske, oavsett vad det gäller. Barn har genom tiderna alltid tagit efter de som skall framstå som mogna, ordningsamma och kloka. Minns ju själv när man sprang omkring i skogen hemmavid och lekte krig. Rambo, Delta Force och Gröna Baskrarna var ju det coolaste som fanns. Hur många av er var det inte som försökte sig på en flygande trana efter att ha sett Karate Kid första gången? Ni är nog fler än vad ni vågar erkänna för er själva.

 Kommer denna ständigt pågående cirkus någonsin att se sitt slut? Jag vet inte. Jag tror ärligt talat inte det. Vi som människor är inställda på en stadig kurs mot självdestruktion. Vi är vår största fiende. Alla tecken finns där, överallt. Vi lider av våra egna händer, så som vår planet lider av oss. Mänskligheten i sitt esse är en större farsot än de sju som tydligen förekom i Bibeln.

 Vi får helt enkelt försöka hålla oss i tyglarna på denna ursinniga karusell och söka lossa de bultar vi kan komma åt under färden.

 Om någon skulle ens börja fundera över varför det inte kommer nya inlägg på en mer stadig basis så är det av den enkla anledningen att jag är på semester. Varken mer eller mindre. Det finns bättre saker att göra än att uppdatera flera gånger om dagen.
 Det kommer att uppdateras ordentligt efter hemkomsten då tid finnes. Inte bara ord i mängder kommer att födas på skärmen framför er utan även bilder från utvalda event och stunder, så håll ut vänner. Uppdateringens tid närmar sig. Bara inte än.
 
 Allt är bara väl här. Solsken, mitt första dopp på flera år (3 gånger faktiskt), en konstig brun färg som börjar sätta sig här och där över kroppen, glass, öl, god mat. Semester. Vad mer kan man begära?
Ta allt detta och släng in lite goda gärningar så närmar vi oss sanningen. Sessan och jag räddade en liten fågel i början på veckan. Det var en liten svalunge som troligtvis hade flygit in i ett fönster och blivit lite omskakad, de har ju svårt med sånt där. Vi upptäckte den när en av deras katter lekte med något som då visade sig vara en fågel. Den verkade inte skadad men väldigt omtumlad och inte helt 100 i huvudet. Vi tog det varligt med den och var helt fascinerade över att vi faktiskt hade en liten fågel i våra händer. Den tyckte så bra om sessan att den till och med gav hennes mage en kram genom att kravla sig dit och lägga sig där med vingarna utslagna.
Jag tog hand om flyglektionerna när den hade börjat kvickna till, med fågeln krampaktigt omfamna mitt pekfinger med sina små klor, genom att "skutta" med handen i små rörelser och avsluta med en lång uppåtgående rörelse som fick henne att slå ut vingarna. Det tog några gånger, men till slut så satt vi där och såg vårt lilla underverk flyga iväg upp mot skyarna. Vackert värre.

 I skrivande stund befinner jag mig i en av Visbys mindre parker belägen bakom S:t Nikolais ruin i Visby innerstad.  Mobilt bredband, vilken lattjo liten pryl.
Sessan är på personalmöte inför stundande Medeltidsvecka som drar igång i morgon. Nya ägare, nya rutiner, hoppas det slutar bra.

 Det enda som räknas nu är dagar. Dagar, minuter, sekunder. Det är endast denna vecka kvar, sen är det äntligen semester. På lördag drar jag och sessan till Kalkatraz för lite välbehövlig rekreations- och kvalitétstid och det kommer bli helt underbart. Inga planer. Bara lata sig.

 Enda planeringen är på måndag då jag fyller år och jag kommer faktiskt att få fira den med min tvillingbror i år. Känns bra. Var ett tag sen sist känns det som. Blir allt lite svårt med planering av sådana happenings när man huserar i varsin ände av landet, men det leder dock till att tiden man får blir lite ljuvare. Det känns alltid som att tiden på något sätt stannar upp när vi är på varsitt håll. Sedan när vi ses igen så tar vi vid där vi slutade, med tips om nya band, spel och filmer och så klart ett evinnerligt tjatter om nästa tatueringsprojekt. Saker som vi finner livsförhöjande.

 Igår började vi på vår checklista inför resan. Idag börjar vi kanske plocka fram lite saker och bockar av. Imorgon kväll är det tvätt som gäller. Blir så mycket lättare att välja vad som skall med när man har ett bättre urval. Viktigt sånt där.
Städa borde man väl göra lite också. Det är ju bra mycket trevligare att komma tillbaka till ett någorlunda rent, helt och städat hem än att öppna dörren till Ground Zero.

Har kommit mig för att det är roligt att uttrycka mig på engelska. Eller, det har jag alltid tyckt. Det finns fler och lättare sätt att formulera sig på än säg svenska, vilket kan te sig lite konstigt då det är modersmålet. Men så är jag lite konstig.

Detta har så lett till att jag manifesterar mig själv på engelska genom en helt annan blogg i en helt annan form.
Så för er som vill dyka djupare, resan börjar här.

Inte på något sätt eller under några omständigheter kommer denna blogg att dö ut eller förpassas in i glömska.

Äntligen är röstningen igång till Årets Glasögonbärare 2008!

Allt stöd är välkommet, så in och rösta på mig!

Jag finner mig i obeslutsamhet. I en abstrakt feberyra kom det över mig att jag skulle låta håret växa ut och söka satsa på någon form av frisyr, något jag inte prövat särskilt ofta de senaste åren. Men nu kommer vi så klart in i den härliga första ångestperioden, när håret mest ser ut som en pälsboll någon trevlig individ trätt över huvudet på en. För att citera Patsy ifrån Absolutely Fabulous, med sin drypigt sarkastiska accent "I am NOT happy".

Ska jag då söka hålla ut och tappert ta mig igenom denna genomsperiod som en hellweek på bootcamps eller en första abstinensnatt på avvänjning? Eller ska jag ge in för frestelsen och falla tillbaka i gamla mönster? Det är ändå en speciell känsla, att i duschen efteråt få dra handen över det nyrakade huvudet och känna strävheten hos det näst intill obefintliga håret mot den mjuka handflatan.

I denna stund som jag skriver detta så kommer jag faktiskt till insikt. Valet är, just nu, i detta varande, självklart för mig.

Och så hade man ett helt nytt framträdande. Lite bättre, får se hur länge det stannar så här. Har ni tur kommer det en bild. Troligtvis har ni inte det.

Lite på rent skoj så ställde jag upp i en tävling på Specsavers hemsida för Årets Glasögonbärare. Tanken var att det skulle vara kul då jag kanske inte riktigt har det "rätta" modellutseendet, med piercings och tatueringar och det är ju det som är själva grundtanken i det hela. Kul och nytt.
Och tro det eller ej, men jag har faktiskt gått vidare till semifinal! Jag är en av 100 utsedda som kan bli en av tio finalister.
Det som ska hända nu, är att någon gång under denna vecka så kan man rösta på www.specsavers.se om vem man vill ska gå vidare. Folkets röster väger 50% och resterande procent ligger hos en jury.
Jag har inga som helst förhoppningar om att gå vidare i detta etablissemang, men hade det inte varit roligt att bryta normen?

Efter att ha antagit att det inte skulle bli någon bild på när jag skar om min första scarification så blev jag lite nedstämd då jag verkligen hade velat haft en bild när den var relativt nyskuren.
Tack och lov så dök herr L upp två dagar senare och visade upp sin vackra arm och vi kunde tacksamt ta lite bilder på den.

 Och det som blir lidande är just detta spektra som ni involverar era ögon och tankar i. Tiden springer iväg och jag finner det svårt att avlägga tid till att berika omvärlden med mina tankar och funderingar. Tid i sig är ett flyktigt begrepp och det gäller att förvalta den rätt.
Jag lägger min morgontid på spel. Just nu Fight Night 3. Det är nog ett av de mest fängslande spel jag lagt ned tid på, då känslan i det är otroligt bra och det faktum att man får skapa sin egen fighter och slå sig in i historieböckerna är hysteriskt underhållande. Som en tidsbegränsad variant av WoW i det avseendet att ens karaktär inte kan återupplivas och inte kan slåss för evigt. Blir man gammal så blir man svagare.

 Vad tycker man då är viktigast, intressen eller bloggande? Jag vet vart jag står i det avseendet. Intressen och fritid står högre upp på min lista än vad det gör hos många andra. Flertalet där ute går helt upp i sina bloggar och skapar sin egen existens via detta forum, somliga till den grad att de faktiskt får pengar för det de skapar. Vissa genom att skriva för företag eller produkter, andra genom att, konstigt nog, sälja sina bloggar.

 Med teknologins frammarsch och stadigt växande skamgrepp om samhället gäller det att verkligen bibehålla den man är och inte glömma bort sig själv. Jag vill inte sitta på ålderns höst och tänka tillbaka på mitt liv som endast sammansatta bokstäver planlöst ihopsatta på en skärm. "Jag hade i alla fall min blogg" kommer aldrig att yttras fårn mina läppar.
Det är beundransvärt att vissa, som inte skriver hunsade av något företag, faktiskt lyckas lägga ned tid varje dag på att införliva nya aspekter i sitt bloggande. Vissa flera gånger om dagen. Men det är bara beundransvärt om man får det att fungera med sin övriga existens. Och jag menar bloggande, folk som faktiskt vill säga något. Inte bara förmedla vilken kändis som har vilken handväska eller vem som kysst vem.
Vill jag veta det kan jag köpa en skvallerblaska.
Jag är för kvalitét. Inte kvantitet.


Soundtrack: BURY YOUR DEAD - s/t

Jag skulle ljuga om jag sa att jag ville vara Zlatan Ibrahimovich. Faktiskt. Ni må tycka att det är konstigt eller kanske en smula utvecklingsförstört att inte vilja vara en av nutidens största fotbollsspelare, men med tanke på vad ni övriga utsätter honom för är det knappt jag vill att min värsta fiende skall vara honom.
Det kanske är den mest bestialiskt njutningsfyllda känslan i hela världen, att ha en hel nations ansvar på sina axlar, att veta att hela sitt hemland står med en om man gör en kanonmatch där man spottar in mål, eller faller med en om man gör bort sig totalt eller kanske får en hälsena avsparkad. Men det kan aldrig vara bra i längden att känna det trycket eller den pressen som ert påtvingade ansvar ger honom.

Jag läste på en löpsedel på väg till jobbet i morse där det stod "Snälla Zlatan ge oss 90 minuter" eller något liknande. Tackar jävligt ödmjukast för den passningen då. Inte nog med att pojkspolingen ska göra massvis med mål och trolla med bollen för att ni, era lata, utsugande soffpotäter ska bli nöjda. Nej, han ska till på köpet orka med hela matchen! Som om er psykiska press inte var tillräckligt så måste ni ta död på honom fysiskt också, fastän han uppenbarligen inte är på topp. Är inte detta det mest obskyra sätt att visa sitt stöd och sin uppskattning på?

Vad av övriga landslag då? Hur står det till med deras psykiska hälsa när det gång på gång basuneras ut att Zlatan minsann är det enda hoppet och utan Zlatan kan vi inte vinna och yada yada yada. Jag bryr mig föga, då jag inte följer sporten på annat plan än vad som står på text-tv eller liknande medier man mest bara snubblar över, men vart har er medmänskliga förmåga tagit vägen? Va? Ingenstans?
Jag måste tyvärr ge mig tillkänna på den punkten, jag visste tyvärr att så var fallet. Det har sedan länge varit en utdöende förmåga, ej längre medfödd utan inlärd, skulle man har sådan tur att ta sig in på institut som fortfarande har detta på agendan.

Zlatan i all ära, jag saluterar dig för att du än så länge lyckats stå pall för din stinkande omvärlds påhopp och press.
Jag avundas dig ej.

 Ord kan inte förklara hur mycket jag avskyr dagar som börjar på helt fel sätt. Det känns som att man sätter ribban för resten av dagen och att det då uppenbarligen inte kommer att bli en så värst vidare bra dag. Man går mest bara och väntar på nästa dåliga sak som ska hända innan man ens uppfattat några som helst indikationer på att något annat kommer att gå fel, det är mer en känsla i hela kroppen att något mer kommer att bli apeshit.
Det är svårt att skaka av sig den känslan när den satt sig i vad som är fästet och grunden i en själv, i det där som ska vara stabilt och hålla upp resten. En känsla av att fått sin stabila grund i granit, betong och titan utbytt mot en isopterainfesterad en i trä, där träet är på gränsen till förintat och det mest bara är isopteravarelserna som håller en uppe. Det borde göra en glad att veta att enligt vissa uppskattningar så finns det ca 700kg isoptera för varje person på jorden, vilket i så fall medför en väldigt stabil grund.
Jag blir inte glad. Dagen har likt (insert bad language here) kommit till under orätta former och ger så en illavarslande lyster över resterande dag. Det som återstår är att förhålla mig passiv, som en skugga som sakteligen rör sig över världen i takt med solens himlavandring tills dess att den blir till ett med övriga mörker.
Ni kanske undrar exakt vad som härlett till denna dags födelse i travesti och eländiga förutsättningar.
Jag glömde i min iver över att få lägga mig till sängs med min älskling och fästmö igår kväll att ställa alarmet. Detta är för mig ett stort felsteg då det alltid tillhört min kvällsritual innan jag lägger mig.
Ni kanske inte tycker det är hela världen och det borde inte vara det, förutsatt att man var ledig och således inte behöver ett alarm. Vi behöver däremot det då sessan börjar vid 0700. Imorse vaknade vi 0705 och det var allt annat än solvarma, underbara känslor som rann igenom kroppen på den millisekunden det tog för en att bli klarvaken som vore man nedlagd i en isvak.
Sånt händer, visst. Men idag var så klart extra viktigt att vi kom upp och det som verkligen gnager i mig är det faktum att jag förbisåg i total apati att sätta alarmet men det är min älskling som får lida för det. Själv börjar jag inte förrän 0930 och jag är således redan uppe, med en frätande känsla i kroppen om dagens kommande felsteg och olyckor. Jag kan inte göra annat än att hålla mig för mig själv så mycket det går tills jag når hemmets trygga innanmäte.


Morgonens skiva: NEUROSIS - "given to the rising"

Helgen var helt underbar med strålande solsken och en och annan öl på en uteservering. Jobbet i lördags var väldigt lugnt, som väntat skulle man kunna säga. Det var bättre än jag hade förväntat mig rent pengamässigt och det är aldrig fel när det går åt det hållet.
Efter avslutad arbetsdag tog vi helg på riktigt och gick och satte oss på en uteservering och tog en efterjobbet-öl. Det slutade med att vi åt där med och tog tre öl till. Plus några shots a la Tequila Rose. En helt underbart spenderad lördagseftermiddag. Man får passa på när solen väl är ute.

Igår tog vi vår picnic-filt och begav oss till Slottskogen tillsammans med miljoner barnvagnar då det uppenbarligen var någon form av barnvagnsrulltävling eller något, för att fortsätta njuta av solen. Tack och lov så höll de sig på säkert avstånd från oss. Några i sällskapet grillade och hade sig medan jag och sessan enbart njöt av solen och latade oss. Vi hade ätit för inte så länge sen så vi hade inte riktigt något sug i oss. Det blev lite sollapande istället, sen gick vi in till stan och vandrade runt lite smått.

Idag har man varit tillbaka på arbetet och det har varit en helt vanlig måndag. Inget utöver det vanliga.
Bortsett från att Yves Saint-Laurent gick bort tidigare idag har veckan börjat okej. Vi får börja veckan med gravöl. Vem vet vart detta slutar, med nationaldag och allt. Ni borde göra detsamma. Höj era glas och salutera en äkta krigares bortgång från en smutsig bransch och en smutsig värld.

 Nu för tiden poppar ju konst upp lite överallt för att, i konstnärens öga, försköna vår omgivning i hopp om att förmedla kanske en känsla eller en tankeställare till betraktaren. Ibland kan det ske genom reklam, då det faktiskt är någon som skapat en affish eller liknande, som ett konstverk. Men ibland blir det bara så fel.