Jag finner mig i obeslutsamhet. I en abstrakt feberyra kom det över mig att jag skulle låta håret växa ut och söka satsa på någon form av frisyr, något jag inte prövat särskilt ofta de senaste åren. Men nu kommer vi så klart in i den härliga första ångestperioden, när håret mest ser ut som en pälsboll någon trevlig individ trätt över huvudet på en. För att citera Patsy ifrån Absolutely Fabulous, med sin drypigt sarkastiska accent "I am NOT happy".

Ska jag då söka hålla ut och tappert ta mig igenom denna genomsperiod som en hellweek på bootcamps eller en första abstinensnatt på avvänjning? Eller ska jag ge in för frestelsen och falla tillbaka i gamla mönster? Det är ändå en speciell känsla, att i duschen efteråt få dra handen över det nyrakade huvudet och känna strävheten hos det näst intill obefintliga håret mot den mjuka handflatan.

I denna stund som jag skriver detta så kommer jag faktiskt till insikt. Valet är, just nu, i detta varande, självklart för mig.

Och så hade man ett helt nytt framträdande. Lite bättre, får se hur länge det stannar så här. Har ni tur kommer det en bild. Troligtvis har ni inte det.